Sanningen är alltid privat

«Kun det, som er privat for et menneske, er overhovedet værd at høre på eller lese om. Alt andet er totalt uinteressant. Sandheten er alltid privat.»

Jag er her endnu
De raderna inleder boken  Jeg er her endnu. Den danske konstnären Per Kirkeby har samtalat med journalisten Anne Wolden-Ræthinge. De hade avtalat en serie intervjuer. Tidigt i förloppet fick han en hjärnblödning och deras samtal kom under de år de pågick att handla om tillvarons stora frågor: livet, döden, kärleken och konsten. Att möta Per Kirkebys konst har varit några av mina allra största konstupplevelser. Speciellt hans målningar. De har kommunicerat med mitt inre liv, mina känslor, omedelbart och direkt. Bra bildkonst och lyrik har en förmåga att ta sig rätt in i hjärtat, i kroppen. Det kan kännas som ett möte där du och konstverket är i en total resonans och nakenhet. Även om konst kan uttryckas i metaforer är det alltid något mycket personligt som vibrerar i det och som vi känner igjen. Citatet ovan är radikalt, men jag upplever det som helt sant. Det han i boken delar om sin sjukdom, sina relationer och konsten är djupt berörande.     

Du svänger så mycket när du kör
Jag har suttit och läst i boken i dag på Lyr. Helge fick två strålbehandlingar i måndags och skulle därför inte strålas på lördagen. Vi såg möjligheten att resa till vårt hus i Bohuslän – om han kände sig någorlunda okey.  Så fredag morgon packade vi. Jag körde Helge till Radiumhospitalet där han fick cellgift från klockan åtta och fyra timmar framåt, på eftermiddagen strålning.  Han tyckte behandlingarna gått bra, så jag hämtade honom och vi körde mot Sverige.  När vi stannade till vid en bensinstation i närheten av Moss sa Helge att han ville köra. Han har sista tiden klagat på «att jag svänger så mycket» när jag kör. Jag förstår att det är bättre att köra själv när man är lite illamående…

Bryggvingen 
När vi kom fram packade vi upp och gick på öns lilla fiskaffär/kafe/ restaurang Bryggvingen och åt middag tillsammans med vår Lyrvän Annika som bor här året runt. Vi har haft många fina möten under åren med samtal, mat, vin, te och saffransbullar. Hon har hjälpt oss med mycket och den här sommaren när vi knappt kommer att vara här klipper hon gräs och ser till huset. Hon är en pärla.  

Solen torkar våra nakna kroppar
I morse stod vi upp tidigt och gick ner till havet. Förr om åren har vi haft en ritual med att ta morgondopp. I dag hade vi chansen. Det var sol, varmt och helt stilla. Inte en människa att se. Havet och klipporna och det speciella bohuslänska ljuset. Vi hoppade i havet, lite kallt men uppfriskande, livgivande och satt på berget och lät solen torka våra nakna kroppar. 

Lycka
Efter badet satt jag på trädäcket med en kaffekopp.  Gräs, björkar, syrener, kaprifol, bin, fjärilar, trollsländor. En lyckokänsla kom över mig. Jag kände mig så överväldigad av att få sitta här.  Lycka är ofta korta ögonblick, men nu varade den, varade och varade. Helge såg på mig och undrade vad det var med mig och jag berättade. Ofta försvinner känslan om jag börjar prata om den, men nu blev den starkare, än mera kroppslig. Helge kysste mig och våra blanka ögon möttes. Vi är här och vi lever, kaprifolen doftar och ljudet av en motorbåt hörs i bakgrunden.