Ögontröst

Vaknar tidigt. Nattens drömmar är fortfarande tillgängliga och jag glider in i dem och lyssnar till vad de berättar för mig. Klockan ringer, 5.45. Helge sträcker ut sin högerarm och lägger handen på mitt hjärta. Jag läger min vänsterhand ovanpå hans och lägger den andra på hans hjärta. Hans hand på min. Ligger länge tillsammans  i en  psykologisk hjärttransfusion.

I går var Helge skör och sårbar. I dag ska han få sin första cellgiftkur. Alla säger att det är en väldigt tuff behandling han ska igenom, den har börjat. Jag är så tacksam över att få vakna med Helge vid min sida, varje morgon. Nu ska han gå igenom mycket svårt. Jag är vid hans sida.

I går gick vi tillsammans genom skogen. Alldeles vid sidan av  den lilla sjön med näckrosor upptäckte jag några små blå blommor.

- Vet du vad de heter på svenska? frågade jag Helge.
- Nej?
- Ögontröst.

De är oansenliga på håll. Kryper du intill kan du se att de är fantastiskt vackra. Ser du genom en lupp är de utsökt sköna i varje detalj.  Har alltid tänkt att de kallas ögontröst för att de är så små och att du bara upplever skönheten när du verkligen ser. När du är närvarande, kommer riktigt nära. En tröst för ögat. Väljer den förståelsen av namnet och bortser från wikipedias att den förr användes vid behandling av ögonsjukdomar. Etymologskt från grekiska (Euphrasia)  kan namnet översättas till «gott mod».  Det är lite bättre. Men jag välger  ändå att det är för att de är så behagliga att vila ögonen på. Att de växer på karg jord vid en sten och ändå  är så sköna.  

I dag går jag ensam genom skogen. Helge är med mig i hjärtat. Jag kommer till ögontrösten.  Kryper ner  på knä och fotograferar. De är  ändå vackrare när man ser dem genom tårar.

Att bli hållen
Jag går vidare och när solen bryter igenom börjar den vackraste dikt jag känner till på norska, att klinga inom mig. Den känns som en tröst som bär oss båda, Helge och mig.

Jeg holder ditt hode

i mine hender, som du holder
mitt hjerte i din ømhet
slik allting holder og blir
holdt av noe annet enn seg selv
slik havet løfter en sten
til sine strender, slik treet
holder høstens modne frukter, slik
kloden løftes gjennom kloders rom
Slik holdes vi begge av noe
                                       og løftes
dit gåte holder gåte i sin hånd

Stein Mehren