Dikt

Bevisa fåglarna för mig, där de flyktar!

Men vem frågar en dikt: Har det verkligen skett?

Irrvägar. Skogsvägar. Träet lever i timmerstockarna.

Men det rör sig så sakta att du inte ser det

när du passerar. Och inte ens

om du vänder dig om.

Fukt samlar sig, hagelkorn knackar insisterande

på mitt huvud: Vem är jag? Varför är jag här?

Himlen speglar sig i sjön. Veckad metallfolie,

som packat in allt under ytan

i ett skyddande hölje; djupen du behöver som färdkost.

Nattfjärilar söker mot ljuset i drömmarna

vecklar ut de besked som under dagen

hastigt dolde sig i de korta tystnaderna.

Fjädrar faller sakta, samlar sig.

En kudde att vila huvudet mot.

  

Bara ljudet av en stilla susning.  

Retreat

De senaste månaderna har jag emellanåt kunnat känna mig trött. Det har varit för lite vila och för lite tid till återhämtning, för mig själv. Efter att ha tänkt och känt noga igenom vad jag kunde behöva nu, så blev det klart för mig att en retreat i stillhet var det allra bästa.

Min retreat varade i nio dagar. Den var i tystnad. Enda gången jag pratade var i samtal med en medvandrare/vägledare, en halvtimme per dag. Vi var en grupp på runt femton personer, men vi talade inte med varandra, hade knappt ögonkontakt. Måltider var i tystnad eller med klassisk musik svagt i bakgrunden.

Jag uppskattade var minut av retreaten. Det var så vilsamt och samtidigt så livgivande att få vara i stillhet, i ensamhet, och samtidigt tillsammans med andra i en ram med struktur i form av fasta mattider och möjlighet att delta i gemensam stilla bön och medtitation.

Mitt rum blev en egen klostercell, ett rum för egen meditation, bön, kreativitet och vila. Den vackra fjällandskapet inviterade med en natur som skapade möjlighet för rörelse, närvaro, reflektion, receptivitet.

Det är svårt att beskriva i ord de sinnesupplevelser jag hade, den närvaro jag upplevde, den kärlek jag vilade i. De flesta dagar kände jag en stor glädje. En tacksamhet över det livet skänkt mig och fortfarande skänker mig. Där var också stunder av självrannsakan, av att ta in hur jag sårat andra och hur min otillräckliglighet på olika områden visar sig.

Vi blev uppmanade att inte läsa. För mig blev det en hjälp att vara i hjärtat, att uppleva med hjärtat och att komma nära. Jag upplevde hur naturen talade i mig, hur min receptivitet för allt omkring mig och i mig blev en del av en stor enhet och att mitt "jag" blev upplöst och en del av Varat.

Det var upplevelser jag hade under retreaten och upplevelser, drömmar eller aningar jag tidigare haft som nu blev genomströmmade av en förståelse, både ordlös och med ord. Jag fick en känsla av att jag hörde och såg mycket klarare än jag vanligvis gör.

En livsglädje och kreativitet genomströmmade mig och jag skrev, tecknade, målade akvarell. Lyssnade på fågelsång och många, små, bäckars olika ljud. Jag lyssnade med hela kroppen.

Jag kom dit trött, sliten, nästan tom på kraft. Men där fick jag kontakt med källan. Den källa som gör att du inte riskerar att ge ut mer än du tar emot, den källa som låter sin energi flöda genom dig och som aldrig tar slut. Som solens strålar. Som regnet.        

Sykdom, stillhet og opplevelse av væren

Etter en tid med smerte i brystet og hjertet roet situasjonen seg igjen. Symptomene var alvorlige nok og avspeilet helt klart at hjertet og kroppen er følsom for de belastningene vi møter. For meg har det vært et utrolig press over lang tid og en reise som ennå ikke er avsluttet.

Venter på hjerteoperasjon
Jeg er fortsatt pasient og skal etter planen hjerteopereres 22. august. Jeg ser faktisk fram til å få det gjort selv om jeg vet at det venter to til tre måneders rehabilitering etterpå. Jeg er naturligvis spent på om de klarer å reparere klaffen, de bardunene som har røket, eller om jeg må ha en ny, kunstig klaff. Jeg foretrekker reparasjon hvis det er mulig, for da slipper jeg å bruke blodfortynnende medisin resten av livet. Vel, jeg går i hvert fall hjerteoperasjonen i møte med godt mot!



Ros til helsevesenet!
Jeg har tidligere skrevet om kritiske møter med sykehussystemet og medisinsk tenkning. Nå vil jeg  imidlertid fortelle om en veldig god og trygg opplevelse. Jeg skulle opprinnelig til kontroll for halsen 13. mai. Når du blir strålet i halsområdet kan du lett få en rekke symptomer i etterkant i form av smerter, svie, stramming etc. Det er lett å bli urolig og redd og tolke disse symptomene i negativ retning. Jeg ble så urolig at jeg ringte overlegen på Rikshospitalet (ØNH) og fikk fremskyndet avtalt kontroll 13. mai og kom til allerede neste dag, det vil si 29. april. Hvilken servise! Jeg ble grundig undersøkt, både manuelt og med ultralyd og overlegen konkluderte med at han ikke fant noe suspekt, at alt så fint ut. Wow, hvilken lettelse. Han forsto veldig godt min nervøsitet, spesielt med tanke på min lange og belastende sykehistorie. Selvsagt fikk han både takk og klem! Slikt kan det norske helsevesenet også være! Og takk for det. 

Stillhetsretrett
Fredag 3. mai dro Britt på en ti dages stillhetsretrett sammen med en venninne. Ja, ti dager i stillhet uten å snakke, uten å lese, uten nyheter, uten PC etc. Selv har jeg vært på flere meditasjonsretretter i stillhet over tid. Det har vært skjellsettende opplevelser og erfaringer. Gjennom stillhet over tid går du gjennom faser med uro, rastløshet, angst og usikkerhet, tanker og fantasier om både de ene og annet, og også mange kroppslige opplevelser. Noen ganger synes det å være helt på kanten av hva du holder ut og tåler. De retrettene jeg har vært på i zen-buddhistisk regi har som regel vært ledet av en zen-mester eller en munk, og det har vært mulig å få korte konsultasjoner og veiledning underveis. Det har gjort det mulig å fortsette å være i stillheten og lytte til det som skjer inni deg. Min erfaring er at ved å være i stillheten har jeg fått kontakt med et indre plan og en fornemmelse av meg selv på et dypt eksistensielt plan, et værens-plan, en fornemmelse av meg selv som forbundet med kilden, hinsides alle tanker og ord. Å vekke stillhetens dimensjon inni seg selv skjer ved å lytte til stilheten, ved hele tiden å komme tilbake til stillheten når ytre eller indre støy har brutt forbindelsen. Å lytte til stillheten er veien til å skape en bevisst ro og en årvåken oppmerksomhet, noe som gradvis kan vokse ut av stillheten. 

Opplevelse av væren
Stillhet, slik jeg opplever det, er en mangelvare i vårt samfunn. Vi lever i en veldig støyende og urolig kultur hvor det er lett å fortape seg i verden og miste seg selv, glemme sjelen og forbundetheten med kilden og det å være forankret i væren. Min erfaring, både personlig og som psykolog, er at når vi fortaper oss i den ytre verden ligger veien åpen for angst, usikkerhet og depresjon. Gjennom stillheten ligger muligheten for å få en genuin opplevelse av væren, eller som Eckhart Tolle formulerer det: En opplevelse av “Jeg er liv. Jeg er de rom hvor alle ting finner sted. Jeg er bevissthet. Jeg er nuet. Jeg er.” Når stillheten har forankret oss i væren og sjelen er forbundet med kilden, er vi der hvor livet er, der hvor livspulsen slår.