Det är en vecka
sedan jag och Helge höll kurs om förlåtelse. Vi var 10 personer,
män och kvinnor, i ålder från knappt 30 och till drygt 60 år. Vi hade tre dagar
där vi undersökte tema förlåtelse, reflekterade, processade i tre riktningar:
Förlåta andra, förlåta sig själv och att be om förlåtelse.
Jag fick inte
lära mig något om förlåtelse på min fem år långa psykologutbildning. Inte
heller därefter på min specialistutbildning eller på de olika terapiutbildningar
jag gått. Men under mina år som terapeut har jag förstått hur viktigt detta är
och hur mycket energi som är bunden i att inte kunna förlåta.
Självmedkänsla
Några menar att
vi måste kunna förlåta andra för att kunna förlåta oss själva. Andra menar att
det tvärtom är så att vi måste kunna
förlåta oss själva, för att kunna förlåta andra. Hur förhållandet var för var
och en, var något av det vi undersökte
på kursen. Självförlåtelse blev kanske allra mest i fokus och vikten av att
kunna ha medkänsla. Idag är
självmedkänsla ett ord på mångas läppar, men inte heller där är det mycket att
finna om förlåtelse.
Vad
förlåtelse är – och inte är
Jag stöter ofta
på motstånd mot ordet förlåtelse när jag pratar om det. Så det har varit
viktigt för mig att försöka bena ut vad förlåtelse inte är. Det finns många
olika definitioner och det används på olika sätt, psykologiskt, kulturellt,
socialt, religöst. Missförstånd kan vara att tro det betyder att överse något
som varit kränkande. Eller att ta ansvaret från någon som såret eller skadat.
Att det kan vara en form av att offra sig själv. Eller att vi inte får sätta gränser för dem
som sårar oss.
Det är frigörande att upptäcka att vi
kan slippa att vara offer för det som har hänt i vårt förflutna. Vi kan förhålla oss till det på
ett nytt sätt. Men denna upptäckten är bara det första steget ... Förlåtelse är
att praktisera kärlek mellan människor som har svårt för att älska. Förlåtelsen
frigör oss utan å förvänta att få tillbaka. Henri J.M.
Nouwen
När jag går med
den starka solen i ögonen och en kall aprilvind med temperatur runt nollan,
börjar tårarna rinna. Först en tår här och en där, så allt ymnigare. En
upplevelse av meningsfullhet, rening, kontakt med livet. När jag närmar mig
Asker centrum torkar jag ansiktet från allt som rinner. Det är nog första dagen
jag inte har mascara på jobbet. Det var kanske på tiden?
Min fördjupning i
förlåtelse fortsätter...