En vecka i värmen

På balkongen. Melodiös fågelsång. Hemma hade jag gissat på koltrast. Det är nog koltrast som sjunger också på Kanarieörna. En duva kommer och landar på balkongräcket. Jag talar med den och den vickar på huvudet. Hon flyger ner på balkonggolvet och sätter sig vid mina fötter. Sitter där länge. En koltrasthona kommer flygande och springer lite fram och tillbaka på balkongräcket.

Fågelsång är väl inte så romantisk som vi gärna gör den? Det handlar mest om revirkamper, locka till sig honor, hård konkurrans med andra hannar. Sång på liv och död. Men nu, här, hörs det som att de sjunger bara för att det låter så vackert. Drillande toner och melodiska strofer. Kontrasång mellan flera hannar.

 

Sjunger mig vaken
Koltrasten väcker mig sedan varje morgon. Vid halvsjutiden börjar den sjunga och sjunger mig vaken. Jag smyger upp, för att inte väcka Helge, tar på mig morgonrocken och tassar ner till simbassängen. Den är gigantisk och placerad så att det ser ut som den fortsätter rakt ut i havet. Det är en strandpromenad emellan, men det ser man inte i det här perspektivet. De flesta morgnar är jag ensam ute och simmar. Det är kallt i luften men det gör också att vattnet känns varmt. Vattnet omsluter kroppen, små strömmar uppstår när jag simmar, virvlar som smeker min hud. Under mig mosaik i blåtoner, över mig en måne som under veckan går från full till halv. Framför mig havet och himlen som begynner att rödfärgas i väster, solen är på väg upp. 

Sol och skugga
Den första dagen på hotellet letar vi upp en liten oas med bara några få solstolar, alldeles intill den stora bassängen. Trots att det är ett mycket stort hotell så är området runt omkring så stort att det inte verkar som det är så många gäster här. Helge måste ha huvud och hals i skugga (efter strålningen) och jag vill gärna ha sol på hela kroppen, den längtar efter ljus och värme.Läser Radical Acceptance, som handlar om att acceptera sig själv (och det är inte så lätt för mig alla dagar). Tara Brach skriver att vi lever allramest i en ”trance of unworthyness”. Vad ska man med deckare till när det är så spännande att få fördjupa sig i det att vara människa, själ, andlig varelse. Det är tyst och stilla. 

Distraktion
Så kommer det två män och lägger sig i solstolarna intill. De snackar svenska.Och som de snackar. Högt och brett. Jag blir irriterad av deras pratande, vill inte bli distraherad. Efter att ha legat och kämpat emot situationen några minuter inser jag att jag förstör för mig själv. Gå med istället för mot, tänker jag. Men hur? Veckan innan var jag på skrivkurs med författaren Jan Kjærstad på Litteraturhuset i Oslo. Han sade att man kan inte skriva dialoger som folk pratar. Det är alldeles för osammanhängande, massor av äh, umh, a, ofullständiga satser och dålig grammatik. Han rekommenderade oss att lyssna till samtal. Okej da, här har jag en chans, då lyssnar jag på vad de säger och jag börjar skriva ner. Vad pratar de om? Jo, konflikten mellan Israel og Palestina. De lyckades med att förklara varför konflikterna uppstått, vad som skulle varit annorlunda, hur den kan läsas och att terrorism inte hade behövt finnas. Det tog två minuter. Sen smörjde de på mer solkräm, lutade sig tillbaka, tydligtvis nöjda med att ha avklarat detta ämne. Deras argument var så märkliga att det inte passar att återge vad de sa. I min vildaste fantasi hade jag aldrig kunnat föreställa mig ett samtal som detta. Jag lärde mig åter något nytt. 

Jag är fe
Jag återvände till min bok. En del av svårigheterna med att acceptera sig själv hör ihop med att där finns ett antagande att det är viktigt att alltid förbättra sig, bli en bättre människa, en bättre medmänniska. Då ligger det nära till hands att uppleva sig själv som ”fel”.I boken återfann jag ett gott citat av Carl Rogers:

The curious paradox is that when I accept myself just as I am, then I can change. 

Rastløs og urolig

Så ringte han, overlegen fra Kardiologisk avdeling på Rikshospitalet. Det var torsdag 22. februar. Han hadde fått mitt brev og beklaget veldig den forvirrende undersøkelsen og behandlingen jeg fikk 21. januar. 

Overlegen følger opp
Overlegen forsikret meg om at jeg skulle bli innkalt til nye undersøkelser og bekreftet at jeg ikke var kommet lenger bak i køen. Jeg fikk anledning til å snakke om en eventuell operasjon. I første omgang vil de undersøke om det går an å operere eller snarere reparere mitralklaffen. Dette er vellykket i 90 % av alle tilfeller. Hvis det ikke går, vil en operasjon innebære en ny, kunstig mitralklaff. Overlegen beklaget nok en gang den manglende kontinuiteten i behandlingen og forsikret meg om at han kom til å følge opp videre. Det hjalp på den usikkerheten og forvirringen jeg opplevde etter samtalen 21. januar. Da følte jeg at jeg hang i løse luften og hadde vanskelig for å se framdriften i behandlingen. I denne perioden har det vært vanskelig å falle til ro, vanskelig å sette seg ned å meditere. 

Økning i PSA-tall – hva nå?
Situasjonen ble ekstra tilspisset til da nye blodprøver viste at mine PSA tall hadde gått opp fra 0,20 til 0,30, men inntil videre var stabile. Når man har fjernet prostata skal PSA-tallene helst være under 0,20. Hvis tallene stiger, kan det være tegn på aktive kreftceller.  Ja, det er for mye og nesten ikke til å holde ut. Jeg avventer nye blodprøver innen en måned og ser an situasjonen. For sikkerhet skyld ringte jeg overlegen på Radiumhospitalet, som opererte meg for prostatakreft. Jeg orienterte ham om situasjonen og fikk høre hans vurdering. Han sa at økning i PSA-tall ikke er uvanlig og ba om at min urolog sendte over en formell henvisning. Behandling er stråling. Og jeg er redd. Stråling er potent. Brenner, ødelegger både kreftceller og sunne celler. Stråling og livskvalitet. Hvordan blir det med livskvalitet med en evt. stråling? Dette er alltid det store spørsmålet.

Behandling med varm væske?
Jeg har over tid lest meg opp på ulike behandlingsformer når det gjelder prostatakreft. Oncothermia er en kreftbehandling som tilbys på det private sykehuset Klinik St. Georg i nærheten av München. Dr. Douwes har utviklet denne metoden, som består i å sprøyte inn væske på mellom 48 og 52 grader. Dette for å drepe kreftceller. I følge alt jeg har lest er behandlingen meget effektiv og uten bivirkninger. Behandlingen består i å sprøyte den varme vesken inn gjennom urinrøret til vevene i det aktive område. Dette skjer to ganger under innleggelsen. Jeg har henvendt meg til det tyske sykehuset og bedt dem vurdere om den oncothermiske behandlingen er aktuell for meg. 

Problemer med å falle til ro og være
Alt dette er naturligvis stressende. Jeg har kjempet for å falle til ro, falle inn i meditasjonen, forsøke å omfavne alt som dukker opp. Tidvis har jeg lykkes, tidvis har det vært vanskelig. Jeg kjenner at kroppen er i et beredskap og har problemer med å komme nedpå. Til tider har alt dette slukt nesten all min oppmerksomhet. Jeg har forsøkt å ikke identifisere meg med frykten og angsten som dukker opp med jevne mellomrom. Jeg vet at det handler om en frykt jeg bærer i meg, den ultimate frykten for døden. Jeg vet også at “svarene” ikke skal søkes og ikke finnes utenfor meg selv. Jeg vet også at i den grad jeg søker svarene og sannheten “der ute” så er det ensbetydende med at jeg kommer mer og mer bort fra meg selv, en slags fortapelse i det ytre. Svarene rommes i meg selv og meditasjonen hjelper meg til å sette meg ned, roe tankene og følelsene, puste, kontemplere, komme inn i meg selv igjen. Når jeg glemmer å være, kan jeg ikke lytte til meg selv og da begynner sinnet sin vandring i den ytre verden. Det er her det er lett å miste kontakten med det indre og det høyere selv, eller det uendelige selv. Det er her det er lett å gli over i egotenkning og handling i motsetning til å være og la sjelen og nærværet guide meg ut ifra det som er.

Meditasjonskurs
For å komme på rett kurs igjen, meldte jeg meg på et meditasjonskurs forrige helg, fredag til søndag. Først ut på lørdagen kjente at energien fløt gjennom hele kroppen. Det var befriende da kontakten med det indre liv åpnet for væren, for kontakt med kilden.