Varje ögonblick är nytt

Vaknar och väntar på att kunna ta in dagen. Utanför fönstret är det grått. Ingen rörelse i trädtopparna. Det är helt tyst. Lågan på ljuset i fönstret fladdrar till. Varje ögonblick är nytt.

Drömvärld
Sömnens värld drar sig alltmer tillbaka, drömfragment försvinner från mitt vakna medvetande. Men jag kan fortfarande gripa tag i några flikar, jag börjar dra i något som är rött. Jag är högt uppe på ett berg, ett fjäll. Får vetskap om en varning för kraftiga vindkast med stormstyrka. Framför mig ser jag en smal väg som löper utmed bergssidan. Det är ett stort stup vid sidan, vid en  sväng framför mig.

Jag springer fram mot vägen för att varna de som kan komma att färdas där. Över vägen ligger ett några meter långt rött tjockt tygstycke. När jag når fram till vägkröken lyfter vinden tyget med mig ovanpå och vi glider ut över kanten, ut över den stora sjön därnere. Med tygstycket under mig  faller jag. Faller och faller.Är det så här att dö? Är det dags nu?

Precis innan jag ska träffa vattenytan griper en stark uppvind tag i tygsjoket och vinden bär oss. Så när jag och tyget landar på vattnet så är det inte i fritt fall, utan mer som en glidlandning. Tyget vattendränks och börjar sjunka och jag börjar simma mot land i det kalla vattnet. Jag ser en träbåt sätta ut från stranden, de har sett det röda och mig, fallande.

Jag släpper tag i den drömfliken. Lämnar drömvärlden och upplever stillheten. Likt tystnaden sekunderna efter de sista tonerna klingat ut efter en konsert. 

Ljuset fladdrar til
Ute är så stilla. En stillhet som känns föroroligande. Jag ser på Helge i sängen bredvid mig. På hans kropp, på min kropp. Vi har fått alltfler ärr på våra åldrande kroppar. Jag känner att rummet är fyllt av kärlek. Hur är det, på andra sidan av fönstret? Finns det kärlek därute? Ljuset fladdrar till. Varje ögonblick är nytt.

Andas ut. Andas in.
Inte en enda fågel. Ingen vind. Från gryning till dag till skymning, bara olika grader av grått.
Stilla som döden, som när något har tagit sitt sista andetag. En utandning 

som inte följs av en inandning. Det slutar nu.

Det börjar nu. Det finns ingen begynnelse, ingen ände.

En liten fågel. En fläkt. En vinge i flykt, en vindpust mot pannan.
Stilla som strax innan något ska födas. En väntan på den första inandningen.

Att resa någonstans – Svalbard

Landskapet ar täckt av snö, formerna förändrade. Det hårda har blivit mjukt, det kantiga avrundat. Vägen, gatlyktorna, hustaken, garagetaken, häckarna: allt omsvept. Tidig morgon, 12 grader kallt. Stjärnklart. Snön gnistrar. Fullmånen är på väg att försvinna  bakom grannens skorsten.

Jag följer månens rörelser på kvällen, från fåtöljen i vardagsrummet. På himlen i öst. Genom takfönstren, om jag är uppe om natten. Jag är klar över, från vilket fönster den är synlig. Ser efter den, synlig eller icke synlig bak molnen. När det är klart väder er den en vän i natten, en följeslagare. Annars en osynlig vän.

Denna natt har månen varit synlig hela vägen från framsidan av huset och nu på morgonen från andra sidan av huset, på sydvästsidan. Månsken.

Mörkertid

Vi har nyligen varit på Svalbard. Där var det mörkertid. Polarnatt. För mig är det första gången jag upplever att vara i mörker dygnet runt. Longyearbyn är en av de nordligaste bebodda platserna i världen. Från nordnorge är det halvvägs till nordpolen. I flygtid från Oslo som till nordafrika – fast i motsatt riktning.

På Svalbard lyste månen på himlen, då en skära av ljus. En klar stjärna lyste. Jag undrade om det var Polstjärnan. Polstjärnan som står i zenit över nordpolen. Jag försökte använda ett knep jag lärt mig om hur med hjälp av Karlavagnen kan veta vilken stjärna som är polstjärnan. Men Karlavagnen ser jag inte.

Mörkertid. Rytmen av dag och natt fanns inte här. En kroppslig förvirring uppstod. Något av orienteringen blev borta. Jag kunde se något vackert och tänka: det ska jag gå tillbaka och fotografera i morgon, när det blivit ljust, för att minnas att det blir inte ljust. Ibland försökte jag fota ändå. Jag har många helt svarta bilder på kameran. Jag tycker om dem. Det var ett motiv där, som jag minns på min inre näthinna, men som inte syns i det svarta.

Konturer av höga berg

Tidigare har jag tänkt att jag aldrig skulle kunna klara av att leva på en plats med månader av mörker. Jag vet inte vad jag projicerat in i det. Något okänt, nedstämt, obehagligt? Här och nu upplevdes det vilsamt. Förvirrande och befriande. Jag såg månen i form av en skära, stjärnor. Konturer av höga berg. Mörker. Mörker.

Jag tänkte att jag måste komma tillbaka för att se hur det verkligen ser ut här. Men det är så här det ser ut. När det är mörkt.

Naturen, de grundläggande villkoren upplevdes tydligare. En hundslädetur i mörker och vind. Spår efter renar som letat och funnit lava under snön. Synen av mörkare former  som sakta rör sig i det mörka vita – renar. En snöräv. Stillheten. Ljuden av släden mot snön, hundarnas skall och ivrigt ryckande om vi stannade till ett ögonblick. Ljusen från Longyearbyn när vi vänder tillbaka.

Nature’s inner being 
En text från en vägg på Svalbard museum: ”I feel close to Nature’s inner being and watch trails woven together, but still passing each other following eternal laws. I am catching glimpses of the last great mystery, in front of it all, human resoning will disapear into nothing.”  (Ur Kvinna i polarnatten, Christiane Ritter, 1935). På Svalbard kommer ljuset nu att anas på himlen, mer och mer för varje dag. Solen kommer att bli synlig i mars.

Efter hemkomsten läste jag en bok om ett par som vistas ett år på Svalbard. (Polarnattens leende, Svante Lysèn). De bygger en tältliknande bostad av drivved.(De fick inte, av naturhänsyn, lov att bygga något som liknade ett hus och det måste rivas efteråt och naturen återställas.) De är upptagna av det nära; mat sömn, värme, skydd mot isbjörnar. De jagar fisk och säl, lever med hundar. Skildrar naturupplevelser, vackra, fantastiska, utmanande, farliga. Isbjörnar är ständigt närvarande. Naturligt då det finns två tusen människor där - och tre tusen isbjörnar. 

Astronomiska funderingar
 Där, då, var det nymåne. Nu här det fullmåne. Det är fortfarande mörkt, denna morgon. Men idag är det nästan två och en halv timme ljusare än när det var som mörkast här. Existentiella funderingar, psykologiska aspekter blandar sig med materiella. Jag börjar jag tänka på jordklotet, planeter, sol och måne. Hur är det de förflyttar sig. Om morgonen, strax efter sex börjar jag dela mina naiva astronomiska funderingar med Helge, min egen husgud. Han lyssnar och lägger till: Solen lyser aldrig på månens baksida. En påminnelse i själens himmelsrymd.

And God said ”Love yur enemy”, and I obeyed him and loved myself (Khalil Gibran).