Uppvakning – eller att vakna om morgonen

Det är mitt i natten. Det är helt klart ute och en stjärnhimmel med så starkt lysande stjärnor att jag blir bländad och överväldigad av litenheten i storheten. Jag är i tystnaden, en liten prick på jorden. Min del av universum lika klar som himmelen. Jag sover några timmar och gästas av djur i mina drömmar. Stora hundar av okända raser, kattliknande varma mjuka varelser och hjortar som lyfter sina kronor mot himmelen. När jag försiktigt smyger upp ur sängen, för att inte väcka Helge, är det fortfarande mörkt. Jag går från vila, från kroppens dvala, från drömmarnas värld och tillstånd ut ur sovrummet. Det är stilla. Ett varande. Inga tankar har ännu börjat spinna. Jag är öppen och fri. Närvarande och ännu inte påverkad av de tankar som begränsar mig och gör mig inskränkt och dum. 

Ett spirituellt väsen

Innan tänkandet kidnappar min hjärna är jag i kontakt med en större intelligens och kunskap, en självklar del av en pulserande energi. På natten och tidigt om morgonen är jag naturligt uppvaknad. Helt av sig självt är jag ett spirituellt väsen fyllt av kärlek, fred och glädje. Sedan vaknar jag mer och mer, samtidigt som jag blir själsligt alltmer sömnig. Då behöver jag bidra själv om jag vill behålla ett uppvaknat tillstånd, meditera, vara närvarande, fysikt känna min del i Alltet. Men så faller jag ur. Igen och igen.    

Ett sug

Jag fascineras av skillnaden mellan tillstånden. När jag har fallit ur och åter närmar mig, känns det som en upplyftande kraft. När jag rör mig mellan ”o-kontakten” med mig själv och Alltet å ena sidan, och det närvarande” i-kontakt” å den andra sidan, upplever jag något som jag närmast kan beskriva som ett sug. Jag kan uppleva det när jag läser dikt. Att gå från att öppna en bok och läsa, till att bli en del av ett diktunivers, ett kollektivt medvetande som bara finns i det överskridande, i tomheten mellan orden. Jag kan uppleva det i naturen. Att gå från att lägga märke till detaljer och betrakta naturen, till att bli en organisk del av den. Jag kan uppleva det i inre sinnestillstånd. Att gå från en yttre tankestyrd funktionalitet och till en inre levande tomhet och klarhet.  

Att stiga och att falla

Fascinationen av skillnaderna ligger i att medvetet uppleva såväl suget ”uppåt” som kraschlandningarna. Det kan vara en brutal upplevelse att falla från ett personligt behagligt upphöjt mystiskt tillstånd till att se andra sidor av livet; med olyckor, fattigdom. Eller dimridåer som skingras och naturen ses exploaterad, nersmutsad, ful. Min upplevelse av verkligheten är alltid min egen konstruktion. Min ändring i perception kan gå från det ena till det andra, stiga uppåt eller falla med ett magplask neråt. Men jag kan ofta märka när det sker. Jag är inte fången i det. Jag kan le åt det mänskliga i det lilla. I det stora. 

Vaken eller sovande vaken?

Jag har Tomas Tranströmers samlade dikter liggande här i huset. Jag läser en dikt emellanåt, slår upp på måfå och läser där min blick fäster sig. Mina ögon fastnade nu på de sista raderna av en dikt:

Det liknar dropparna av svart djupsinne

Som ibland fångas upp av själen,

Som ger en välgörande stöt. Gå!

Inspiration att öppna ögonen.

Denna morgon talar orden direkt till mig. Jag sluter ögonen och tar de till mig, tar orden djupt  in i själen. Men det stod visst om inspiration att öppna ögonen?

Så läser jag dikten från början. Vad är det  dikten heter -  Espresso?

Espresso

Det svarta kaffet på uteserveringen

med stolar och bord granna som insekter.

Det är dyrbara uppfångade droppar

fyllda med samma styrka som Ja och Nej.

Det bärs fram ur dunkla kaféer

och ser in i solen utan att blinka.

I dagsljuset en punkt av välgörande svart

som snabbt flyter ut i en blek gäst.

Det liknar dropparna av svart djupsinne

som ibland fångas upp av själen,

som ger en välgörande stöt: Gå!

Inspration att öppna ögonen.

Tar en klunk av mitt goda morgonkaffe. Är jag nu vaken eller sovande vaken? Den sugande känslan är där. Uppvaknande kan väl också vara kul? Buddhister skrattar ofta. Dalai Lama har mycket humor.

Tänd ett ljus och låt det brinna

Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. "Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på. Tänd ett ljus för jordens barn," sjöng Leo, mitt barnbarn på 4 år. Självklart. Med klar röst och känsla. Så bytte han till "I wish you a merry christmas, I wish you a merry christmas and a happy new year". En på dagis pratar engelska. Andra gången han sjöng  skulle jag, mormor Britt alltså, och min son, morbror Aron, sjunga med. Förjulstider i Stockholm.

Julafton
Sitter och rimmar på julklappar. Det är en tradition vi har i min familj. Det ska vara roligt, svårt att gissa, gärna berätta en historia, kanske utmana personens karaktärsdrag lite. Rimmet blir minst lika viktigt som gåvan, alla lyssnar, gissar, skrattar. Paketet får inte öppnas innan mottagaren har gissat nära nog. Vi leker. Helge är i Norge. Jag saknar honom. Han säger att det är tomt hemma utan mig. Vi är lite sårbara nu, som alltid. 

Minnen träder fram

Minnen träder fram i medvetandet. Min historia blir nära när jag är i Sverige. Det är språket, det är platser. Mitt förflutna är inte så tillgängligt när jag är i Norge. Det är ingen där som känt mig länge, vi delar inte skolkamrater, ungdomsvänner, universiteterfarenheter, olyckliga kärlekar, barnafödslar, inte heller konstutställningar, musikfestivaler och litteratur i någon större grad. Att inte gå och släpa runt på allt bagage kan underlätta att leva i nuet. Men det finns också en saknad efter mina rötter, grunden till att jag har blivit den jag blivit. Den blir tydlig här. Jag har flyttat mycket. 

Jordgloben
Det kommer textrader och det kommer musik strömmande i mitt inre öra. När jag sitter här och slår  in böcker har Akademibokhandeln en dikt på årets julklappspapper. Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna gnistra och glimma... När jag var runt 8 år var jag ofta efter skolan på besök hos farbror Uno. Det var en som varit kamrer på mammas jobb och som pensionerats. Han var också filatelist. Han lärde mig om frimärken och han hade en jordglob. Vi såg på var landet låg på jordklotet, det land som frimärket kom från. Det gick att tända en lampa inuti jordgloben. När det var lite skumt i rummet såg det ut som den svävade i rymden.

Dikternas värld

Farbror Uno tyckte det var viktigt att lära sig dikter utantill. Den första han lärde mig var Viktor Rydbergs ”Tomten”. Den som nu är på omslagspappret. Han gav mig det som blev min första diktsamling, Viktor Rydbergs samlade dikter. Den var vackert inbunden och hade guld på sidornas kant. Har, den står fortfarande i en av mina bokhyllor. Han dog något år senare. Tack för att lyrikens värld öppnade sig. 

Ljudet av hav

Flög tillbaka till Norge den 27:e och mötte Helge efter en veckas separation. Glädjen var ömsesidig. Våra kroppar hade saknat varandra och blev extra levande av igenkännelsen. Jag skyndar mig att göra undan arbete jag måste ha klart. Utanför huset i Asker övergår regnet till snöblandat och så till snö. Det lägger sig ett mjukt vitt täcke över allt, buskarnas grenar, fågelmatsmatarna, grönkålen i trädgården. På kvällen innan vi går i säng står vi och ser ut över det vita, ser ljusen från Holmenkollen i fjärran och hör suset  från motorvägen. Det låter som bruset från havet.

Dagen efter kör vi till Lyr. Nu ska vi ha en vecka tillsammans i Bohuslän. Det regnar. Himlen är så mörk och när solen går ner blir det svart. Det blir så svart att det gör ont i ögonen. Jag är glad att Helge kör. Jag har dåligt mörkerseende och skulle vara en trafikfara i allt det svarta.  

Väl framme och upppackade står vi ute på terassen. Här är det om möjligt ännu svartare. Det regnar och blåser. Vi ser in i mörkret utan att se så mycket. Vi lyssnar, hör havet brusa. Det låter som suset från motorvägen.

Stille glede

I dag er julaftens dag. Det har vært spesielle dager etter jeg fikk den gode nyheten om at behandlingen har lyktes så langt. Jeg går fortsatt rundt med en følelse av takknemlighet og glede. Det er ikke en ekstatisk glede, men en stille glede, gleden inni, en kontemplativ glede som stille og nennsom vibrerer sine toner fra en dypere kilde. 

En lang reise
Jeg har vært på en lang, lang reise hvor jeg ved flere anledninger har vært konfrontert med eksistensens liv-død-spørsmål. Flere ganger har jeg blitt minnet om hvor skjørt og sårbart livet er. Jeg har kjent på disse eksistensielle utfordringene alene og forsøkt å skape et stille, kontemplativt rom hvor jeg kunne møte og omfavne alle følelsene og opplevelsene som presset på. Jeg har også vært så heldig å ha Britt ved min side i alle disse utfordrende stundene, dag og natt. Det har vært smerte og tårer, glede og latter, en nådegave av følelsesmessig intimitet, av den nærhet bare sjelepartnere og sjelevenner kjenner til.  Å være reisefølge på en slik sykdoms- og behandlingsreise er utfordrende. Reisen har hatt mange stoppesteder der vi sammen, eller hver for oss har hatt behov for å stoppe opp, kjenne etter og gi rom for følelser og tanker som dukket opp, tanker og følelser som ble til fordypning i oss selv eller vår relasjon. 

Gi plass til sjelen og spiritualiteten  
Det har vært en reise hvor sjelen har fått mer og mer plass og hvor vi har kunnet nære og ta vare på sjelen sammen og enkeltvis, ha tillit til og la sjelen lede oss gjennom.  Å la seg lede av sjelen er en prosess som ligger langt utenfor vår vanlige tankeprosess, utenfor vår vilje og kontroll. Å lytte til sjelen er å lytte innover, noen ganger gjennom smerte og frykt, andre ganger gjennom å stå i det ukjente, det usikre, det som er utenfor vår komfortsone. Bare lytte og ha tillit til at sjelen og universet viser vei. Flere ganger har jeg kjent at tilliten ble satt på prøve. I slike stunder har jeg av og til bedt universet om tegn på tilliten. Hver gang har det skjedd. Noen ganger er det vanskelig å slippe ego-kontrollen og bare ha tillit til at sjelen og universet leder oss videre. Både i terapirommet og mitt eget liv har jeg erfart at det er størst sjanse for et vellykket resultat når vi lytter til - og gir plass for sjelen og spiritualiteten. Hvorfor? Jo, fordi psykologien i seg selv er ufullstendig og ikke integrert med sjelen og det spirituelle, med  kilden og væren. 

Takk til dere alle
Det har vært stort at alle dere fine, fine mennesker har fulgt oss på bloggen, støttet opp, bedt for oss og vært der på den ene eller andre måten. Med den gode nyheten om at jeg var cancerfri, fikk jeg den største julegaven jeg kunne ønske meg! Takk for at dere er med oss på reisen. Vi fortsetter å skrive på bloggen. 

Jeg ønsker dere av hele mitt hjerte en god jul!

Ydmyk og takknemlig

Det har gått over en uke siden den gode beskjeden fra Rikshospitalet, beskjeden om at jeg var cancerfri. Omtumlende dager. Det var jo en drømmebeskjed og overlegen som ringte var tydeligvis også glad. Det var ubeskrivelig godt å dele gleden med mine venner, som jeg var på besøk hos. Vi gråt av glede alle sammen og jeg kjente virkelig at de holdt meg i sitt kjærlighetsfulle favntak. 

Styrket båndene til Britt
Å dele budskapet med Britt var følsomt og stort. Vi har vært på en lang reise sammen, med mange opp- og nedturer gjennom behandlingsforløpet. Alle opplevelsene har invitert til et følelsesmessig nærvær og tilstedeværelse i takt med eksistensielle utfordringer. Å stå i det ukjente, ikke vite hvordan det gikk, det å hele tiden møte nye situasjoner og usikkerhet. Det har vært en reise som har styrket båndene mellom oss ytterligere, forsterket nærheten, tilknytningen og kjærligheten. Å ta inn og absorbere beskjeden om at jeg er cancerfri er en øvelse, en prosess som tydeligvis består av flere runder. 

Eksistensiell reise
Mest av alt går jeg rundt med en følelse av ydmykhet og takknemlighet. Jeg virkelig kjenner etter og tar inn situasjonens glade alvor. Reisen har vært en eksistensiell reise inn i livets og eksistensens dypere lag: Å være eller ikke være, spenningsfeltet mellom ego, sjel og spiritualitet, at alt henger sammen. Det har vært en reise inn i livets hellighet og mysterium. En reise langt utover den gjengse psykologiske forståelse, som forklarer alt ut fra et verdslig perspektiv, fra årsaks-virkningsforklaringer - til å forstå livet i et større perspektiv, som en helhet der sjelen binder sammen de ulike dimensjonene. 

La sjelen vise vei
Reisen har også vært en reise mot det å lære sjelen å kjenne, nære opplevelsen og la den lede meg inn i livets hellige mysterium og på helbredelsens vei. For meg er sjelen en dimensjon i opplevelsen av livet og oss selv. Å bli hel betyr derfor å være åpen for livets sammensatthet og mysterium og la sjelen vise vei. Når vi kan la sjelen vise vei forbindes vi med kjærlighetens kraft, med kilden. 

Den danske filosofen Søren Kirekegaard ordlegger seg slik:

Halleluhja

I morse kom beskjedet. Cancerfri! Nu är jag ensam hemma. Eld i spisen, tända ljus och fiskmiddag i ugnen. Helge är och besöker vänner sedan några dagar. Jag hade så gärna velat vara med honom idag. Vara kroppsligt nära, själsligt nära. Hålla. Bli hållen. Sitter ensam här hemma. Tar in och tar in.

Det kommer att ta tid att ta in att Helge inte har cancer. Inte längre. Inte nu. Jag har gråtit idag när jag haft möjlighet. När ett par, vi tidigare haft tillsammans, idag frågade hur det gick med Helge, så kunde jag berätta att vi idag fått veta att cancern är borta. Mina tårar i ögonen. Deras tårar i ögonen. En stund av stilla tacksamhet och förståelse.

Det känns märkligt att inte få dela denna stund med Helge efter allt vi varit igenom tilsammans. Ensamt. Ville så gärna låta glädje blandas, tårar blandas.

Jag behöver också stillhet nu. Det är så mång tankar och känslor, Hjärtat bankar, tårar rinner och jag tar några danssteg. Vad betyder de for mig att Helge är cancerfri? För vårt liv?

Halleluhja är ett glädjerop. Alltid. Också i adventstid och förjulstid. Jag blev så otroligt berörd av ett framträdande med Kurt Nilsen på Skavlan. Se på You tube. Texten passar kanske inte. Orden verkar trängre än musiken. Men Halleluhja!

Jag gråter och känner glädje.

Halleluhja, ja.

Ingen kreftceller – jeg er frisk!

Klokken 08.54 ringte mobiltelefonen. Jeg viste hvem det var. Overlegen fra Rikshospitalet. Det hadde nå gått ca. 3 ½ uke siden narkosen og vevsprøvene, litt av en langpining. Overlegen beklaget den lange ventetiden, men hadde de beste nyhetene jeg har fått på lenge: I vevsprøvene fantes det ingen kreftceller! INGEN KREFTCELLER! En dyp, dyp glede skyldte gjennom kroppen. Jeg gikk inn i stuen til mine kjære venner, som jeg var på besøk hos, fikk bragt den gledelige nyheten videre og…  Jeg brast ut i lettelsens og takknemmelighetens tårer, gråt og hikstet, ble omfavnet av mine varme venner, lenge, lenge - lenge nok til kroppen slapp spenningene og gjenvant balansen.

Takk til min fantastiske Britt
Etterpå ringte jeg Britt. Hun var på kontoret og jeg fikk stotret fram budskapet. Vi var glade og takknemlige, fylt av stundens glade alvor. Ønsket bare at vi kunne krype inn til hverandre og ta inn den gode nyheten. Vi kjente begge at vi har vært på en lang, lang reise med sykdom, behandling og usikkerhet om hvordan det ville gå. Min fantastiske Britt som utrettelig har fulgt meg gjennom alle opp- og nedturer, gjennom smerte og glede, med omsorg og nærhet. Takk, takk, takk! Det var selvfølgelig en nedtur da resultatene av PET skanningen fortsatt viste et par suspekte punkter, som jeg så måtte ta biopsi av. Personlig har jeg vært rolig og har hatt tillit til at det skulle gå godt, selv om det av og til har dukket opp usikkerhet og angst. 

Takk til alle mine fine venner
Jeg har akkurat kommet inn igjen etter en lang tur. Naturens stillhet har hjulpet meg å ta inn det fantastiske budskapet og alle de vakre og gode tilbakemeldingene jeg fikk på SMS fra alle dere mine fine venner. Jeg er så glad og takknemlig for at dere har fulgt oss på bloggen, for alle tilbakemeldingene dere har gitt og ønsket om å dele gleden med oss. 

Jeg lever
Mørket stunder på. Jeg sitter inne, fylt av stundens glade alvor. Kjenner en dyp indre glede og takknemlighet. Det har vært en stor dag. Jeg sitter i stilheten, lytter innover, stille, nennsomt, forsiktig. Dypt der inne kjenner jeg livspulsens strenger vibrere. Jeg lever!

Ventetid

Det er fortsatt ventetid. Ventetid for å få resultatet av vevsprøvene som ble tatt under narkose 14. november. Beskjeden fra overlegen på Rikshospitalet var at jeg ville få svar om 10 - 12 dager. Den 13. dagen ringte jeg. Overlegen er en vennlig mann, men dessverre hadde han ikke fått resultatene. Han ville etterlyse dem hvis de ikke var kommet innen utgangen av uken, og skulle ringe meg så snart han fikk dem. I dag, mandag 2. desember, har jeg fortsatt ikke hørt noe og har bestemt meg for å ringe i morgen. 

Oppmerksomt nærvær
Ventetid er utfordrende. Jeg forsøker å ikke bli stresset eller bekymre meg unødig. I stedet prøver jeg å rette oppmerksomheten på livet her og nå og leve meningsfullt hele tiden. Bekymringer, stress og frykt gir lett ubalanse og spenning mellom tankene som fyller meg i nuet og ønsket om å være i en annen situasjon. En konflikt mellom nuet og fremtiden, ønsket om å komme vekk fra nå-situasjonen til fordel for en fremtidig ønsketilstand. For det meste klarer jeg å unngå å bli fanget i et tankespinn på grunn av frykt for fremtiden. Jeg prøver å være til stedet i nuet og ha fokus her. Det er litt av en øvelse, noen ganger lett, andre ganger vanskeligere. Jeg må hele tiden ha et bevisst fokus og en våken oppmerksomhet for å ikke bli fanget av fryktens stadige tankespinn om fortid og fremtid, og hele tiden komme tilbake til dette øyeblikket. Å vende blikket innover, omfavne øyeblikket med hele min oppmerksomhet, med hele min sjel, skape et tomrom i sinnets tankestrøm, en meditativ tilstand av væren i nuet. 

Venting som sinnstilstand
Ventetid er noe vi alle opplever fra tid til annen: Vente på at bilkøen eller køen foran kassen skal løse seg opp, vente på toget eller bussen, på at arbeidsdagen skal ta slutt, vente på en telefon, en beskjed etc. Eller vi venter på noe større: Vente til neste år, til utdannelsen er avsluttet, vente på å finne den rette, på rikdom etc. Hva er det egentlig vi venter på? Ja, hva er egentlig det å vente? Eckhart Tolle skriver i sin bok “Lev i nuets kraft” om venting som en sinnstilstand. Dette er nokså allment og utbredt og gjør at vi hele tiden setter livet på vent og at vi i tankene befinner oss i en framtid basert på fantasi. På denne måten skaper vi en indre og ubevisst konflikt mellom det nåværende øyeblikk og den fremtidige ønskesituasjonen. Konsekvensen er at vi ikke klarer å være til stede i oss selv, i livet her og nå. Vi mangler kontakt med oss selv og andre. Tolles budskap er at vi må komme oss ut av ventingen hver gang vi opplever at vi har glidd inn i denne sinnstilstanden. Vi må være bevisste og årvåkent oppmerksomme, så vi kan trekke oss vekk fra sinnets tendens til hele tiden å gli inn i venteposisjon og fange oss i sinnets tankefengsel. I stedet må vi prøve å være våkent nærværende med hele oss, med hele vår væren. Først da kan vi kjenne den følte opplevelsen av livspulsen som slår og banker, kjenne at vi lever, kjenne livskilden. 

Lytt til sjelen 
Med de uavklarte resultatene av vevsprøvene arbeider jeg aktivt og bevisst med å ikke sette livet på vent. Jeg lytter til sjelens lengsel og kjenner meg varm inni meg. Når jeg kan lytte til sjelen kjenner jeg alltid en varm invitasjon til å forbinde meg med meg selv, uansett hva jeg står oppe i. Det er som om sjelen kaller meg hjem til meg selv og vil forbinde meg med kilden. Jeg vet at jeg er velkommen her. Å vende blikket innover, lytte til og nære sjelen gjør at jeg ikke blir fanget av det som skjer på utsiden. Jeg kan la sjelen åpne seg og gi meg retning. La oss nære sjelen, lytte til sjelens budskap og  språk og ha tillit til at den vil føre oss til kilden.