Hjem fra Feiring - atskillig sprekere!

Den første weekenden jeg var hjemme under oppholdet på Feiring, var Britt i Stockholm for å veilede to psykologgrupper. Jeg var alene fredagen og brukte kvelden til å lese i noen gode bøker, tenne ild i peisen og riktig kjenne på at jeg var hjemme i huset. 

The Death of Religion and the Rebirth of Spirit
Jeg leste blant annet i en bok av J. C. Pearce med tittelen “The Death of Religion and the Rebirth of Spirit”. Undertittelen er “A Return to the Intelligence of the Heart”. Dette er en meget interessant bok som tar for seg hvordan vestlig kultur med sine religiøse og politiske maktstrukturer forbød andre spirituelle bevegelser for å predikere og kontrollere menneskemassene. Pearce hevder at vitenskapen slik den siden har utviklet seg, er en forlengelse av det han kaller maktens proteksjonistiske fundamentalisme og har fortsatt der religionen slapp. Et av virkemidlene religionen brukte var å demonisere kroppen på bekostning av sjelen og skape en krigstilstand mellom kropp og sjel. Pearce stiller spørsmål om framskritt og utvikling, noe han ser som uttrykk for et slags tvangsmessig behov for prediksjon og kontroll. Han viser hvordan dette utvikles samtidig som det skapes en samfunnsmessig sosial karakter, som er sin egen verste fiende. Pearce mener at vi på denne måten er fanget i en vond spiral, hvor vi hele tiden skaper vår egen undertrykkelse, gjerne under fanen “framskritt”. Han ser også dette som en del av utviklingen av ego som samfunnsmessig karakterstruktur. I egoutviklingen har vi gått til hodet. Når vi forholder oss til livet fra hodet og ikke fra hjertet, skapes en destruktiv og kaotisk kultur, noe vi ser mange eksempler på i verden. Pearce ser imidlertid muligheter for å løse opp i disse strukturene ved å vende tilbake til hjertets intelligens og la dette guide oss framover. 

Dette var bare en smakebit på Pearce og hans meget interessante bok, og jeg vil helt sikkert komme tilbake til den i senere innlegg.

Nære relasjoner og gode samtaler 
Lørdag fikk jeg besøk av min datter og hennes knapt to år gamle sønn. Det var herlig med liv i huset og jeg hadde en nydelig dag sammen med en aktiv og livlig gutt, som bare bobler av liv. Vi spiste god mat og jeg hadde fantastisk fine eksistensielle og spirituelle samtaler med min datter helt til vi oppdaget at klokken hadde passert midnatt. Jeg gikk i seng med en dypt følt takknemlighet over relasjonen og samtalene.  

Undersøkelser og fysisk trening
De følgende tre ukene på Feiring fortsatte treningen. Fordi jeg hadde så høy puls fikk jeg et apparat og noen elektroder på brystet samt en blodtrykksmåler for registrering i 24 timer. Heldigvis var alt bra. Registreringen ble fulgt opp med en grundig ultralydundersøkelse av hjertet. Alt fungerte fint og hjerteoperasjonen ble beskrevet som vellykket. Det var ingen lekkasje, klaffen slutter helt tett og det var ikke vann rundt hjertet. Jeg var meget glad og lettet etterpå. Med dette var det grønt lys for videre fysiske trening. Det kjentes utrolig godt å få kroppen i gang igjen. Treningen er også er en opptrening av hjertet etterat det ble sydd og satt inn en ring. Det var en lettelse å se at pulsen begynte å gå nedover i takt med treningen. Nå nærmer jeg meg en hvilepuls på 70. Jeg må berømme dyktige idrettspedagoger og sykepleiere som ledet den fysiske treningen. Vi hadde ulike økter med spinning, styrke-, intervall- og kondisjonstrening. En del av aktivitetene foregikk ute i den varme høstluften. Å kjenne at jeg tålte treningsopplegget og at kroppen fungerte, var vidunderlig. Jeg kjente framgangen dag for dag. Den innledende belastningstesten viste at kondisjonsnivået mitt lå i underkant av 80 % av det som er normalt for alderen. Da oppholdet var slutt kjentes det ut som jeg var nærmere normalnivå. I avslutningssamtalen fikk jeg beskjed om at jeg kan trene uten restriksjoner. Feiring anbefaler et opplegg på tre til fire timer fysisk aktivitet/trening i uken.

Flotte mennesker
Oppholdet på Feiring varte i fire uker og den siste uken var det godt å vite at det nærmet seg  hjemreise. Jeg møtte mange herlige mennesker i min gruppe, alle med fokus på hjertet og den  eksistensielt nye situasjon de var i. I slike settinger blir ikke det ytre livet så viktig, heller ikke pengene i banken, flotte biler etc. Alle hadde fokus på sin hjertelidelse og hvordan de skulle leve livet på en meningsfull måte. Takk til alle dere i gruppen og takk til alle flotte medarbeidere på Feiringklinikkens hjerterehabiliteringsavdeling. Dere gjør en fantastisk fin jobb! 

Hjemreise
Den siste uken jeg var på Feiring var Britt på hytta i Bohuslän. Tidlig på morgenen fredagen kjørte hun fra øya for å hente meg hjem igjen. Det var på ny en overgangssituasjon: Jeg måtte si farvel til Feiring og alle de fine menneskene - og god dag til Britt. Vi gikk stille og kjærlighetsfullt rundt hverandre 

Brev till min älskade

När Helge och jag hade mötts, jag bodde i Sverige och han i Norge, skrev vi långa brev till varandra. Nu har jag skrivit ett brev i stunder vi varit åtskiljda det senaste dygnet. När Helge lagt sig före mig. När han legat i sin säng och sovit om morgonen. Vi har inte sovit i samma säng på en månad. Helge har varit på sjukhus, varit rekonvalescent. Efter hjärtoprationen har han sovit oregelbundet, bara fått sova på rygg. Det har varit ensamt att sova i ett annat rum. Det har varit skönt att sova i ett eget rum. Men tomt. 

Morgonmottagning 

Lyr 8 augusti 2014

Kära, älskade Helge.

En morgon i veckan som gick var du uppe före mig. Jag kom ner från sovrummet i övervåningen och på väg nerför trappan får jag se dig stå i köket, i din blå morgonrock, stå med armarna utsträckta helt till sidorna, öppen, väntande på att ta emot mig, helt öppen, ta mig i din famn. Jag blev så berörd, helt yr. Att bli mottagen så om morgonen, det första jag mötte, så mycket kärlek att jag nästan svimmade.

Det blev en så stark upplevelse av kärlek, att bli mottagen som den jag är, en skapelse. Jag var berörd hela dagen och är det fortfarande. Jag kände att något nytt blev skapat i mig och jag erfarde att jag lät (läs: vågade låta) mig skapas.Det var inte första gången du mött mig så, men det var något unikt den här morgonen. Jag vet inte om jag var annorlunda, om du var annorlunda. Kanska har de senaste åren med sjukdom och andra utmaningar hjälpt vår kärlek till att inte förvänta något, inte kräva något, inte analysera – kärleken upplevs som en nådegåva. Vad tänker du?

Din kropp förändras

Din kropp förändras hela tiden. Mina händer kommer ihåg din kropp som den var när vi möttes för 20 år sedan, mina celler minns. Men nu har du en förändrad kropp. Ny och densamma. Du skapas, omskapas, nyskapas inför mina ögon, mina öron, mina händer.

Det är nya ärr att lära känna. Ärret efter hjärtoperationen läker så fint. När jag lägger mitt öra till ditt reparerade hjärta tycker jag att det slår tydligare, lite mer bestämt. En lite annorlunda musik som tonar fram. Ett annat ljud att bli bekant med. Nytt och detsamma. 

Samma. Och annorlunda

Igår kväll, när vi satt och åt krabbor till middag, och jag såg dig in i ögonen la jag igen märke till att dina ögon är klarare. Din blick har påverkats de senaste åren av strålning, cellgifter, ett försvagat hjärta. Dag för dag efter operationen har ögonen blivit klarare och klarare. Vänner på besök har också sett det och kommenterat det. Jag vet inte om du ser det själv? Jag skrev i går kväll, medan jag var medveten om månen, som var nästan full, som ett stort öga över berget, att jag upplevde att din blick var lik som förr. Samma. Och annorlunda. Mer erfaren, ännu mer erfaren.

Revelj

Idag väcktes jag strax efter fem. Det var en kråka som envist upprepade sin revelj utanför fönstret. (Det skulle förvåna mig om inte du också hörde den.) Inte kan jag sova när naturen kallar. Inte kan jag ligga här när själen blir kallad på. 

Jag går upp och ut i tystnaden för att komma närmare stillhet. Här är det ljud som inte stör, de hör till tystnaden – en duva, lövens sus. Naturens ljud förtätar tystnaden och gör den tydligare. Det är vått, vått av dagg. Berget är rosafläckigt av ljung. I björkdungen utanför huset är det speciellt en björk där fåglarna verkar tycka mest om att vara. Nu går jag ut i pyamas och stövlar och ställer mig under trädkronan, lutar mig intill björkstammen och hör, i den lilla vinden som är, svagt, hur löven sjunger sin stilla sång. Jag håller om trädet, lägger örat intill, lägger hjärtat intill, känner trädets puls, eller min, eller Alltets. Alla, är en. En skapelse, ett hjärta. 

Tid betyder att vara på två ställen

Solen stiger över trädtopparna och berget och belyser trädet mer och mer, det gröna på de våta löven blir ännu grönare. Stammen svartvit i varierat mönster. Jag förnimmer det spegelvända trädet under marken, rötterna som sträcker sig meter efter meter ner i underjordsvalvet. 

”Tid betyr å være to steder” skriver Jan Erik Vold i en dikt. Nu är jag bara här.

Så går jag in och skriver brevet färdigt till dig. Du kommer nog snart upp ur sängen och kan gå ner och ta ett morgondopp med mig. (ja, tänk att du redan i så pass form att det med försiktighet är möjligt!). 

Du är

Jag är. Skapelse. Jag glädjer mig till att möta dig. Till att krama dig försiktigt och låta våra hjärtan mötas och stämma av med varandra. Du återskapas i mitt minne. Nyskapas i mitt sinne. Framskapas i din kropp. Du är. 

Din B

Livet är enkelt

Renfana, rödklöver, rölleka. Blicken landar på blommorna vid dikeskanten. Gulmåra, gullspira. Går och går.

En viss oro i kroppen denna dag. Semestern är strax slut. Efter fem veckors ledighet är det dags att ställa mig in på vardagen igen. Tankar kommer, som de gör varje år, tankar om jag vill in i den formen igen. Borde jag göra en radikal förändring? Hur vill jag leva mitt liv, egentligen?

Så börjar jag lägga planer. Sätter mål för hösten, skapar visioner för det kommande året. Allt uppe i huvudet. Så självupptagen jag är!

Fina fluga, flyg 
Slår mig ner i vilstolen på terassen. Blundar och låter solen värma mig. En lätt beröring på låret. En fluga trippar sakta nerför benet. Kroppen är turkosglänsande. Skönheten slående. Den cirklar lite runt och landar på min stortå, där den i solljuset metallicskimrande putsar vingarna. Tack, fina fluga, flyg. Och den fina flugan flög.

Jag behöver inte göra det så komplicerat. Jag behöver inte nu tänka på hur jag ska leva sedan. Oron handlar allra mest om hur jag har det med mig själv. Och jag kan inte vara i nästa vecka, nästa månad. Jag kan bara vara här. Tack flugan. Tack trollsländan.

Ser på fjärilarna. Vit. Gul. Orange. Vit. Svart. Däremellan dalande löv från snustorra björkar. Gul. Brun. Fjärilen faller och stiger. Bladen bara faller. Löv faller. Fjärilar faller. Och stiger.

En allvetande röst
Inatt hade jag en dröm. Jag hade ett stort problem jag måste lösa. Jag brottades med otillräcklighetskänslor. Jag borde städa mer, arbeta mer, vara bättre på att hålla kontakt med vänner, besöka familjen i Stockholm oftare, tvätta bilen, rensa mera ogräs, ösa båten, måla fönstren. I drömmen strävade jag med hur jag skulle få till allt. En allvetande röst kommer med lösningen: ”Du ska inte göra mer, du ska göra mindre.”

Jag vaknade och kände en stor lättnad. Ja, det är klart! Äntligen förstår jag berättelsen om Marta som bjuder hem mannen till sig och som sedan arbetar med allt det som ska ordnas. Systern Maria slår sig ner vid hans fötter och lyssnar. Jag har alltid tänkt att det var orättvist att hennes handling premieras, hushållssysslorna måste ju göras. Först.

Men nu förstår jag. Det är viktigare att lyssna. Det kan vara viktigare, som i en annan berättelse, att tvätta någons fötter. Eller mina egna. Livet är enkelt. Det finns bara en sak att göra. Det finns inget annat att göra, än att älska.

Simmar i himlen
Jag reser mig och går ner till havet. Utmed stigen ser jag att nypon, blåhallon och slånbär är på väg att bli mogna. Strandaster, strandglim och snårvinda i strandkanten. Ner för badstegen och låter mig falla ut i havet. Jag tvättar fötter, kropp och själ, plaskar runt och sparkar med benen så vattnet skvätter högt. Ute vid skäret ser jag ejderungar som plaskar med vingarna och doppar huvudena.Jag simmar på rygg i havet och ser upp i himlen. Jag simmar på mage i himlen och ser ner på vattnet.

Så enkelt är det
Det du gör med kärlek blir enkelt. Det du gör av kärlek är enkelt. Bofinken i björklöven. Sädesärlan i syrenen. Koltrasten i kaprifolen.

När jag lever från hjärtat blir allt enkelt. Så enkelt är livet. 

Jag håller ditt hjärta

Först av allt. Helge opererades för en vecka sedan. Allt går bra. Han har haft tuffa dagar och har en lång konvalescens framför sig. Men det ser ut som operationen varit vällyckad och att han sakta återhämtar sig.

Jag har hållit Helges hjärta i mitt hjärta. Jag har hållit hans hjärta i mina händer, i min själ. Vi har båda hållits av ett större hjärta. 

Han kommer nog hem imorgon.

Helge har haft en mycket speciell väg att gå de senaste åren. Jag har gått vid hans sida. Mina prövningar har inte varit i närheten av hans. Men några dagar, veckor, har varit tuffa. Andra dagar, veckor, månader har varit fulla av glädje, hopp och tacksamhet. 

Helge och jag har varit så intresserade av hjärtat de senaste åren. Vi har lärt mycket om hjärtat. Nu har Helge fått sin hjärtklaff reparerad. Larry Dossey skrev i sin bok om forskning runt bön att du skal vara försiktig med vad du ber om. För du kan få det! Nu har Helge varit med om, rent fysiskt, att uppleva att hjärtat varit blottlagt.

Hjärtat är skapt för en sak

Om du tror att hjärtat är en pump, en pump vars huvudsyfte är att pumpa runt blodet i kroppen, så har du fel. Hjärtat börjar slå innan hjärnan utvecklas. Hjärtat är skapat för att göra en sak. Att älska. 

Tacksam över att leva

En sak som var bra med att Helges operation inte blev av då den var planlagd, var att vi fick två veckors semester tillsammans. Så istället för att vara kvar i Asker, som förra sommaren, då vi pendlade mellen hemma och Radiumhospitalet, så kunde vi nu packa ihop kläder och böcker och köra till Bohuslän. Känslomässigt hängde jag inte riktigt med. I pingsthelgen var vi på Lyr och gjorde klart för fem veckors semester. Vi  satte ut trädgårdsmöbler, klippte häckar, klargjorde båten. Jag gladde mig så över att få ha sommar ihop med Helge, med båt, med hav och skaldjur. Men när vi kom tillbaka till Asker låg en inkallning till operation 23 juni (istället för 25 augusti som var tidigare datum).

Lättnad och besvikelse
Jag blev glad och lättad för Helges skull. Han kände att tiden var inne för operation och hade försökt att få datumet ändrat. Men då vi inte hade hört något från sjukhuset så trodde jag inte att de hade tagit hänsyn till detta. Samtidigt med glädjen för hans skull blev jag väldigt besviken på mina egna vägnar. Mina förväntningar inför sommarsemesern grusades. Än en gång måste vi ändra planer, något vi blivit ganska duktiga på de senaste åren. Min kropp kämpade med mina motstridiga känslor. Jag klarade inte riktigt av att glädja mig. Var osäker på om det var resultat av en utmattelsa av alla ups and downs eller om jag försökte skydda mig själv mot att bli besviken igen.

Så när vi kom fram till Lyr behövdejag tid för att landa. Kvällen vi kom fram gjorde vi eld i spisen och satt och såg in i lågorna. Sov i tysnaden. Tog morgondopp i ett lite kyligt hav. Vi åt matjessill med gräddfil och gräslök till lunch. Vi vandrade i skogen och kom fram till en äng med midjehögt gräs. Här kunde det gömma sig huggorm, tänkte jag, när jag banade väg för oss. Sekunder senare, ett steg fram, låg en huggorm. Vi doftade in fläderblom och schersmin. Såg makrillar hoppa i havet. Sakta, sakta landade jag i naturen och i mig själv. 

Färlåta oss själva
Andra morgonen satt vi länge i morgonrockar. Tände ljus och gjorde en liten eld. Det är kallt om morgnarna. Uppkrupna i soffan läste vi. Vi inledde ett samtal om kärlek. Vad är kärlek? Hur visar sig kärlek? Vilka uttryck i vardagen har kärleken? Samtalet cirklade runt kärleken i universum, i världen, mellan människor, mellan oss två och – kärleken till oss själva. Varför strider så många, mig inkluderad, med att känna att vi är fullt ut värda att älska? Jag kan lätt tänka om andra att de självklart är värda att bli älskade. Varför är det inte lika lätt att obetingat svara ja på frågan om jag själv är det?

För att verkligen kunna  öppna våra hjärtan för kärleken, måste vi förlåta. Om vi inte förlåter andra kan vi inte våga ta emot kärlek. Det är inte lätt att förlåta. Många gånger är det årslånga processer. Men kanske viktigast av allt när det gäller förlåtelse  är att vi kan förlåta oss själva. Att vi kan forlåta oss själva för att vi trott att vi inte fullt ut är värda att älska.
 
Making love
Senare på dagen sitter vi på en klippa vid havet. Vi har just badat. Vattnet var kallt och vi sitter med badlakan runt kroppen. In över land är det mörka, svarta moln. Åskan mullrar i bakgrunden. Här i havsbandet är det klarblå himmel. När solen börjar värma upp oss öppnar vi handdukarna mer och mer så solstrålarna kommer åt våra nakna kroppar. En svag vind smeker huden. jag överväldigas av en lyckokänsla, en tacksamhet över att leva, att känna min kropp, se havet, att förlora mig själv och bara vara ett med en vibrerande puls.

Eftar att ha suttit så en stund frågar jag Helge: Vad är du tacksam över, just nu? Kort tystnad. Att jag sitter här. Att jag känner att jag är levande. Att jag känner livspulsen slå.
 
Being grateful for being alive is making love. Our life is to do with making love, and that means making love possible. This is the greatest possiblity on earth. (Ur The Alchemy of the Heart av Reshad Field.)

Begivenhetsrike døgn

Jeg ble innlagt på Thorax Kirurgisk avdeling på Rikshospitalet for hjerteoperasjon fredag 20.06 kl. 9.00. Her tok de blodprøver og røntgen av lunger for å forsikre seg om at jeg ikke hadde noen infeksjon. Jeg hadde samtaler med lege, sykepleier, fysioterapeut og kirurg. Dagen var full av venting. Effektiv tid for alt jeg var gjennom den dagen var vel maks 1 ½ time og vi var der i alt i ca. 10 timer. Å være pasient er i sannhet ensbetydende med å være tålmodig. Etter avsluttende samtale med opererende kirurg, kjørte vi hjem ved 18.30-tiden. Jeg hadde fått permisjon til søndag kl. 18.00.

Møter det som kommer  
Mange har spurt meg om jeg har vært urolig og redd, eller gruet meg før operasjonen. Det er en stor operasjon, hvor kirurgene går inn i kroppens aller helligste rom, hjertet, kopler det fra og kopler det til hjerte-lunge-maskinen. En tid mens de reparerer eller setter inn kunstig klaff er jeg frakoplet mitt dyrebare hjerte. En underlig fornemmelse og jeg sa til opererende kirurg at “jeg bokstavelig talt legger mitt hjerte i dine hender”. Både han og sykepleieren som var med i samtalen lo bekreftende. Jeg har hele tiden vært ganske rolig og trygg under alle forberedelsene til operasjonen. Frykten for døden har banket på døren noen ganger. Jeg har vært i stand til å møte dødsangsten hver gang, forberede meg og fra hjertet åpne meg for døden som en mulighet. Dette er også noe Britt og jeg har snakket om mange ganger, noe som har vært avgjørende for å beholde roen og kontakten med livet, kontakten med en sensitiv væren i tillit til kilden. Å kontemplere på døden og alle tings forgjengelighet med et åpent hjerte har bidratt til å sette pris på livet. Åpenheten og hjertets hengivenhet til det innerste gjør det mulig å møte det som kommer. Det betyr å ikke kjempe imot, men snarere å gå med i et våkent nærvær til eksistensen, til kjærligheten
og kilden.

Ikke syk nok
Søndag kl. 18.00 var jeg tilbake på Rikshospitalet og ble guidet gjennom flere forberedende prosedyrer som å måle temperatur, vaske med desinfiserende såpe, bli barbert etc.  Jeg leste til rundt midnatt og fikk en god natts søvn. Som forberedelse til operasjonen måtte jeg faste. Ved 12-tiden mandag fikk jeg beskjed om at det ikke ble operasjon den dagen likevel. Klokken 14.00 kom opererende kirurg og pasientkoordinator og meddelte at jeg dessverre ikke ble operert nå og at jeg ville få ny tid 14. juli. De beklaget: “Vi har fått inn mange akutte pasienter og har ikke kapasitet til å ta inn deg. Du er ikke syk nok”.

Jeg beholdt roen og fatningen, og aksepterte situasjonen. Så spurte jeg om det var sikkert at jeg ville bli operert på datoen de nevnte, noe overlegen dessverre ikke kunne garantere. Kort etter kom Britt og hentet meg og vi feiret St. Hans aften med venner og bål på Konglungen. Begivenhetsrike døgn.

Ur form. Omfamna det.

Vaknar med en obehagskänsla. Besviken över att det redan är ljust, klockan 8:45. I natt har jag sovit i tvåtimmars pass. Var på väg upp vid sextiden men somnade och nu är jag arg på mig själv. Jag har fråntagit mig själv möjligheten att möta en ny dag, möta ljuset när det kommer. Kokar mitt morgonte och tänder de tre ljusen som står på bordet. Tycker nästan inte att det är någon idè, det är redan ljust ute. Ska jag tända eld i spisen? Det är ju så sent redan. Det är som om jag vill straffa mig själv genom att inte göra det trivsamt runt mig. Det pågår en inre brottningsmatch.

Föreställning om förlorade nu-er
Jag vill inte släppa föreställningen om de förlorade nuerna. Jag vill inte släppa in nuvarande nuet. Det kliar i själen. Mitt sinne vill att det ska vara annorlunda. Jag vaknar en morgon och är ur form. Det är okey, Britt. Omfamna det. Molnen rasar över himlen. Vinden får talltopparna att att böja sig, grangrenarna att vifta oroligt. Kala björkgrenar rister, enbuskarna rör sig nästan inte där de kryper utmed bergen. Torra grässtrån och ljung vajar. En vit strimma från ett flygplan lyser upp i ett gult fält mellan grå moln och ännu gråare moln som rör sig ännu fortare framför, olika lager av moln. Naturen är som jag denna morgon. Eller jag läser in mitt tillstånd i naturen utanför, oro. Är en iakttagare till mig själv, ett vittne till mina själsliga krumbukter. 

Resa från mor och far
När jag vänder blicken inåt möter jag en tålamodslöshet och en känsla av att det är mycket jag borde gjort (i den känsla av att ha sovit bort tid). Jag kommer i kontakt med något av det jag lämnade i Stockholm. En far som på juldagen, när vi ordnat julsällskap hos min mor, frågade mig vilka som är mina barn. Sabina och Aron svarar jag och nickar i deras riktning. Vem var pojken jag lekte med på julafton (för två år sedan) hos Sabina? Det är Leo som står framför dig, svarar jag och tilägger att han numera har ett barnbarn till, Mona. Min far ser på mig med stora ögon. Förvånade läser jag in i dem och samtidigt tolkar jag det som att han får visshet i något han vet men inte når in till.

Jag reser ifrån min mor som har ett sår på foten som inte vill läka. Hon är opererad för ett par månader sedan. Det var förväntat att efter att ha fått sågat bort en benbit som växt ut under fotsulan, att det öppna sår som då varit där i lång tid skulle läka. Men stygnen lossade, det fortsätter att vara ett öppet sår. Hon kan nästan inte gå. Det skaver i mig, önskar att jag kunde vara där mer för dem. Antagligen. Det är okey, Britt. Omfamna det. 

Mörkt, mättat grönt
Jag läser in mina skiftande sinnestillstånd i vädret och vädret väcker sinnestillstånd i mig: eufori, nedstämdhet, tacksamhet, glädje, uttråkning, melankoli, ro, oro.Rummet doftar av hyacint. Azalean vit. Vinden får tag, sveper runt huset, får röst, vibration. Havet dånar i bakgrunden. Det har blåst mycket, länge. Regn. Ute fukt, gräs och mossa, djupt grönt. På våren kan den späda gröna blända med en växtkraft som bara väntar på att explodera. Detta mörkt, mättade gröna är lika starkt.

Tänd ett ljus och låt det brinna

Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. "Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på. Tänd ett ljus för jordens barn," sjöng Leo, mitt barnbarn på 4 år. Självklart. Med klar röst och känsla. Så bytte han till "I wish you a merry christmas, I wish you a merry christmas and a happy new year". En på dagis pratar engelska. Andra gången han sjöng  skulle jag, mormor Britt alltså, och min son, morbror Aron, sjunga med. Förjulstider i Stockholm.

Julafton
Sitter och rimmar på julklappar. Det är en tradition vi har i min familj. Det ska vara roligt, svårt att gissa, gärna berätta en historia, kanske utmana personens karaktärsdrag lite. Rimmet blir minst lika viktigt som gåvan, alla lyssnar, gissar, skrattar. Paketet får inte öppnas innan mottagaren har gissat nära nog. Vi leker. Helge är i Norge. Jag saknar honom. Han säger att det är tomt hemma utan mig. Vi är lite sårbara nu, som alltid. 

Minnen träder fram

Minnen träder fram i medvetandet. Min historia blir nära när jag är i Sverige. Det är språket, det är platser. Mitt förflutna är inte så tillgängligt när jag är i Norge. Det är ingen där som känt mig länge, vi delar inte skolkamrater, ungdomsvänner, universiteterfarenheter, olyckliga kärlekar, barnafödslar, inte heller konstutställningar, musikfestivaler och litteratur i någon större grad. Att inte gå och släpa runt på allt bagage kan underlätta att leva i nuet. Men det finns också en saknad efter mina rötter, grunden till att jag har blivit den jag blivit. Den blir tydlig här. Jag har flyttat mycket. 

Jordgloben
Det kommer textrader och det kommer musik strömmande i mitt inre öra. När jag sitter här och slår  in böcker har Akademibokhandeln en dikt på årets julklappspapper. Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna gnistra och glimma... När jag var runt 8 år var jag ofta efter skolan på besök hos farbror Uno. Det var en som varit kamrer på mammas jobb och som pensionerats. Han var också filatelist. Han lärde mig om frimärken och han hade en jordglob. Vi såg på var landet låg på jordklotet, det land som frimärket kom från. Det gick att tända en lampa inuti jordgloben. När det var lite skumt i rummet såg det ut som den svävade i rymden.

Dikternas värld

Farbror Uno tyckte det var viktigt att lära sig dikter utantill. Den första han lärde mig var Viktor Rydbergs ”Tomten”. Den som nu är på omslagspappret. Han gav mig det som blev min första diktsamling, Viktor Rydbergs samlade dikter. Den var vackert inbunden och hade guld på sidornas kant. Har, den står fortfarande i en av mina bokhyllor. Han dog något år senare. Tack för att lyrikens värld öppnade sig. 

Ljudet av hav

Flög tillbaka till Norge den 27:e och mötte Helge efter en veckas separation. Glädjen var ömsesidig. Våra kroppar hade saknat varandra och blev extra levande av igenkännelsen. Jag skyndar mig att göra undan arbete jag måste ha klart. Utanför huset i Asker övergår regnet till snöblandat och så till snö. Det lägger sig ett mjukt vitt täcke över allt, buskarnas grenar, fågelmatsmatarna, grönkålen i trädgården. På kvällen innan vi går i säng står vi och ser ut över det vita, ser ljusen från Holmenkollen i fjärran och hör suset  från motorvägen. Det låter som bruset från havet.

Dagen efter kör vi till Lyr. Nu ska vi ha en vecka tillsammans i Bohuslän. Det regnar. Himlen är så mörk och när solen går ner blir det svart. Det blir så svart att det gör ont i ögonen. Jag är glad att Helge kör. Jag har dåligt mörkerseende och skulle vara en trafikfara i allt det svarta.  

Väl framme och upppackade står vi ute på terassen. Här är det om möjligt ännu svartare. Det regnar och blåser. Vi ser in i mörkret utan att se så mycket. Vi lyssnar, hör havet brusa. Det låter som suset från motorvägen.

Halleluhja

I morse kom beskjedet. Cancerfri! Nu är jag ensam hemma. Eld i spisen, tända ljus och fiskmiddag i ugnen. Helge är och besöker vänner sedan några dagar. Jag hade så gärna velat vara med honom idag. Vara kroppsligt nära, själsligt nära. Hålla. Bli hållen. Sitter ensam här hemma. Tar in och tar in.

Det kommer att ta tid att ta in att Helge inte har cancer. Inte längre. Inte nu. Jag har gråtit idag när jag haft möjlighet. När ett par, vi tidigare haft tillsammans, idag frågade hur det gick med Helge, så kunde jag berätta att vi idag fått veta att cancern är borta. Mina tårar i ögonen. Deras tårar i ögonen. En stund av stilla tacksamhet och förståelse.

Det känns märkligt att inte få dela denna stund med Helge efter allt vi varit igenom tilsammans. Ensamt. Ville så gärna låta glädje blandas, tårar blandas.

Jag behöver också stillhet nu. Det är så mång tankar och känslor, Hjärtat bankar, tårar rinner och jag tar några danssteg. Vad betyder de for mig att Helge är cancerfri? För vårt liv?

Halleluhja är ett glädjerop. Alltid. Också i adventstid och förjulstid. Jag blev så otroligt berörd av ett framträdande med Kurt Nilsen på Skavlan. Se på You tube. Texten passar kanske inte. Orden verkar trängre än musiken. Men Halleluhja!

Jag gråter och känner glädje.

Halleluhja, ja.

Mörker. Månsken. Stjärnor.

Frosten gnistrar utanför. Mörker och månsken måste kännas, lyssnar jag kroppen säga, inte tänkas inne i huvudet. Fötterna vill känna, fysikt känna. Mot huden. Naken träder jag ut i mörker, månsken och kroppen tar in och tar emot. Det är tyst. Helt stilla.

Eld og Eos
Inomhus igen gör jag eld i braskaminen. Där är en pulserande närvaro, i fötterna, under filten, framför lågorna. Sakta börjar ett ljus att komma, synas bakom bergen och enarna. Ett svagt rosa sken. Jag går ut igjen. Månen och morgonstjärnan.Tillbaka inne är det enda ljud som hörs ett knäppande i järnkaminen. Mina ögon följer lågorna från veden och uppåt, det kommer hela tiden nya. Fotsulorna är det som känns mest i kroppen, så pulsen, ekot av hjärtslagen. Hjärtat och andningen. Himlen blir grå. Men nu klarnar himlen, nu är hon här igjen, Eos – morgonrodnadens gudinna. Himlen är besjälad, naturen är besjälad, jag är besjälad. Kroppen är i själen.

                                                                            

Fantasidialog
Liggande i soffan föreställer jag mig vad Helge ska säga när han kommer upp och jag berättar att jag stått naken utomhus i minusgraderna. Helge (strängt): “Men da har du blitt nedkjølt, du kommer til å bli syk!” Jag (bestämt): “Nej, det blir man inte sjuk av. Man blir sjuk av baciller och virus.” Men det har varit värt det, tänker jag. Att ge Helge rätt, alltså.

                                                                               

När Helge kommer upp strålar han “Godmorgon. Se, ett rådjur”. En bock kommer sakta gående mot huset. Äter av gräset. Ser sig omkring. Lugn. Han är vacker, med horn och gyllene päls. Så tar bocken ett skutt närmare två meter upp på berget och strövar makligt vidare. 

- Jag har stått naken ute i frosten och månskenet, berättar jag.
- Så herlig, säger Helge, ønsket du å virkelig føle det? 

Vad var det för en sträng inre röst jag lånade ut till honom i min fantasidialog? Och: Vad finns inne i Helge som jag inte bara tar fel på men som också är något jag inte ännu lärt känna. När jag har varit hemma och Helge på Lyr har jag fått de mest poetiska SMS jag sett. 

Håll mitt hjärta, håll min själ

Fredag kväll. En vecka närmar sig sitt slut. En vidunderlig vecka, en svackande vecka, en hoppingivande vecka. Jag tänker tillbaka på helgen som var. Stockholm. Möten med fina vänner, kolleger. Tid med min dotter och hennes familj, firade Leos 4-årsdag och Monas  halvårsdag. Flera besök hos mamma på sjukhus, nyopererad. Kändes fint att vara där för henne. Det är inte enkelt att bo så långt bort från flera av sina nära. 

Onsdag var vi på Rikshospitalet för att få besked om resultaten av Helges behandling. Var all cancer borta, eller var det något kvar? Jag hade tagit mig ledigt och vi hade en god stilla morgon med eld i spisen, tända ljus, te och morgontidning. Sakta kom solen upp, rödglödande himmel med grå molnstråk. 

Väntan. Väntan
Klockan elva på plats, tiden gick, timmarna gick. Doktorn opererade och vi väntade. Vi kunde få möta en annan läkare men det ville vi inte. Per Fugellis förslag om fastläkare för cancersjuka ger mening. Det är så sårbart och så ont att höra Helge behöva svara på samma frågor gång på gång, säga allt om igen som står i journalen, bli en person utan personlighet, en patient. Min Helge är inte en cancer, han är Helge. En människa, min käre.

”Röker du?” frågar de. Det är säkert relevant att fråga någon med cancer i munhålan. Men jag är säker på att det står klart och tydligt i journalen att Helge inte röker. Varje gång svarar han: ”jag slutade när jag var sju!”. ”17?” Kommer det osäkert. ”Nej, 7”. Ett lättnadens skratt uppstår. Nästa fråga, varje gång, gång tio, tjugo, femti: ”Har du några allergier?” Ja, svarar Helge. Lite förvirring uppstår för det stämmer inte med journalen. Där står att han inte har allergier. ”Jaså, mot vadå?” ”Mot osanningar”, säger Helge. Jag hör det som att han är ganska trött på frågorna, trött på att behöva lätta på stämningen och att han på sitt speciella vis är snäll och kärleksfull mot de han möter – även om han ibland kan vara utmattad av och irriterad över att bli behandlad, bara, som en cancersjuk.

I mitt inre går tankarna: Varför ska de hålla på med alla de här proverna och uppfölgningarna? Du är ju frisk. Du är levande och fantastisk. Du är en kärleksfull energi och så är de bara upptagna av några celler som löpt amok. 

En närvarande läkare
Så kom läkaren, äntligen. Efter fyra timmars väntande. Direkt från operationerna han stått med sedan tidig morgon. Så närvarande, visade röntgenbilder och förklarade. Alla metastaser på halsen var borta. De på tungrotens båda sidor var mycket, mycket mindre – men det lyste upp. Det behöver inte nödvändigtvis vara cancer, men det kan vara.

Vi hade väl djupast inom oss hoppats på ett besked om att allt var borta. Jag hade i alla fall hoppats på att vi nu kunde lägga planer för den närmaste tiden. Resa till vårt hus i Sverige eller ta en tur till fjälls och fira att det nu i helgen är precis tjugo år sedan vi möttes. Då, när vi möttes kändes det som att det var Helge jag väntat på i alla år. Jag ville planera en liten kortare utlandsresa i december och en längre i januari-februari. Men, nej. Ny osäkerhet. Biopsi i morgon, föreslog läkaren. Narkos. Vi åkte hem. I bilen var vi fåordiga. Jag var besviken, men ändå förberedd. Det kunde varit värre besked. Det kunde varit bättre besked. Hur är det för dig, frågade jag Helge. Han svarade något utan att svara, som jag uppfattade det. Vi satt där, tillsammans, stilla.

Kvällen var planerad sedan länge, innan vi visste att denna dag var en dag för besked. Vi hade ett möte hemma hos oss med Imagoföreningen, med härliga föreläsare, fantastiska deltagare och timmar tillsammans med människor som betyder mycket för oss och som vi också hör, att vi betyder mycket för. Kunskap, insikt, gemenskap, medmänsklighet, kärlek. Det var fint att vara tillsammans med andra denna kväll. 

Ditt huvud i mitt knä
Torsdag narkos och biopsi för Helge. Tung morgon. Regntung väg till jobbet,vått och grått. Framme på kontoret motstånd, min pc lägger av, blir helt svart och vägrar starta igen. På eftermiddagen åker jag till Rikshospitalet och väntar på att Helge ska vakna, komma upp på avdelningen, att jag ska få möta honom, hålla i honom, ta honom med mig hem.

Besked från läkaren, vår läkare som gjort biopsin, är att det ser bra ut. När han sett på cellproverna ser det okej ut, ingen vätska. Wow. Mer säkert resultat kommer i slutet av nästa vecka eller början i den efter. Glädje, lättnad, hopp, ljus. Helge i sjukhussängen, jag bredvid. Vi sitter där tillsammans, stilla. Jag vill bara få honom ut därifrån så fort som möjligt, hem, ta vara på honom. Att han ska lägga sitt huvud i mitt knä hemma i soffan. Att han ska känna att jag vill honom väl, vad det än är. När vi kom hem var Helge trött. Jag var trött. Han stoppade i mig en halv sovtablett. Jag som aldrig tar sådant. Jag sov i elva timmar. 

Ta mina händer och gör mig hel
Fredagen har vi gått ut och in i oss själva, in och ut i varandra. Ordnat saker, fått min pc fixad, varit på Apoteket och köpt antibiotika som Helge behöver för sin perforerade tunga, sett schack på tv – logik och konsten att kunna se långt fram. Kokat grönsaks soppa. Varit tillsammans. Och var för oss. På kvällen ser vi lite tv, sittande gott i våra nyinköpta härliga stolar. Motsvarigheten till Så ska det låta heter i Norge Beat for beat. Där medverkar Sarah Dawn Finer. Hon och Samuel Ljungblad sjunger Håll mitt hjärta, håll min själ. Vi griper omedelbart  varandras händer. Det här är det – det är det här det handlar om. En sång för oss. En sång sjungen som får tv-studion till att fyllas av berördhet. Magiska minuter. De kan nästan inte fortsätta programmet. Stillhet.

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud I ditt knä
Säg att du menar
Och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

Hør sangen på YouTube

Takknemlig for kjærligheten

Jeg går rundt med en overveldende følelse av takknemmelighet for all den vennlige, kjærlige og hjelpsomme respons jeg har fått i løpet av prosessen jeg har vært gjennom. Jeg føler meg privilegert. 

La sjelen få plass
Til tider har jeg vanskelig for å fatte at det finnes så mye kjærlighet i verden – til meg. At jeg som person kan bety så mye for så mange. Det er vanskelig å ta inn, vanskelig å kjenne meg så verdsatt og elsket, med ord, bønn, tanker og handlinger. Jeg er fortsatt på reise og i øvelse. Det handler kanskje ikke bare om å forstå, men å komme i kontakt med den indre essens av kjærlighet, som er i meg og i oss alle. Den essens eller kraft som gjør oss hele som enkeltindivider og som binder oss sammen med hverandre.  Det har blitt mer og mer maktpåliggende for meg å ta stegene hinsides tanker og bevissthet, følge livspulsen i seg selv, lytte til og stole på at sjelen bringer meg til livskilden. Ikke at jeg skal være ubevisst eller ikke bevisst, men la sjelen få plass, sin rettmessige plass og ha tillit til at den bringer meg til kilden, til væren.

Å elske seg selv
Britt og barna har vært mine store læremestre. Det har også alle de menneskene jeg har truffet gjennom mitt arbeid som terapeut. De har lært meg at kjærlighet ikke bare handler om å gi, men like mye om å ta imot, ta imot kjærligheten fra andre og derigjennom lære å elske og verdsette seg selv. Å elske og verdsette seg selv! Wow, store ord, nesten for store, så store at de kan vekke en tendens til motstand, til avvisning. Så store at de lett kan avfeies med at «så mye kan jeg vel ikke bety for noen!” Er det noen som kjenner seg igjen i dette? Noen som har vanskeligheter med å ta imot og virkelig kjenne seg elsket og verdsatt? Noen som strever med å kjenne seg elskverdig, verdt å elske. Hvordan er det for deg? Snakker vi om dette? Vet vår nærmeste at vi strever, at vi dypt der inne bærer på en sårbarhet, en skam, en…? Hjertet er sårbart og samtidig vet vi at det nettopp er i hjertet at sårbarheten kan heles. 

Kjærlighet til sannhet
På et nivå i meg selv kjenner jeg at jeg nok alltid har satt pris på meg selv. På et dypt indre plan, et  sjelelig plan hvor jeg kjenner min livspuls, en varme og vennlighet, en våkenhet og kreativitet, en empati og medfølelse, ja en kjærlighet til verden og andre mennesker. I min familie var det imidlertid liten plass til å elske seg selv som den man var, gi rom for og uttrykke det. Det kunne til og med være skremmende og skamfullt. Ble det for mye, kunne man jo tro at man var noe. Med mindre det gjaldt prestasjoner,  for det var i orden. På andre områder kunne fallhøyden være for stor for et følsomt barnehjerte, et barnehjerte som bar en kjærlighet til sannhet og som trengte kjærlighet og trygghet. Et barnehjerte som vred seg i smerte når de voksne var rå mot hverandre eller oss barna. 

Fylt av takknemlighet
I dag er jeg fylt av takknemmelighet over all den kjærlighet jeg har fått i de genuint menneskelige møtene på min livsreise, spesielt sammen Britt og barna, men også fra alle dere mine kjære venner. Og selvfølgelig også de kjærlighetsopplevelser jeg fikk hjemme. Alt dette har gjort at jeg har kunnet fortsette min livsreise og møte utfordringer med en stor grad av trygghet og fortsatt ha et åpent hjerte for livsprosessens mange ansikter. Sjelen har alltid vært med og trenger seg på. Nå også.

Brinnande buske om hösten

Natt till lördag. Ligger i sängen på Lyr, i Bohuslän. Vinden ruskar om i träden utanför, persiennerna slår mot fönsterkarmen i det öppna fönstret. Det er helt svart ute, inte mörkt, svart. I går natt glimrade stjärnorna, men denna natt finner ögonen inget att fästa blicken på. Jag väcks av gardinernas fladdrande, av vinden, regnet, gång på gång. Går in i sömn och drömmar och ut i ljud och tankar. Jag önskar vara här i några månader nu. Gå i ide (i hi) i vårt hus, elda i braskaminen och se in i lågorna.
 
Klara drömmar

De senaste två kvällarna har sömningheten övermannat mig redan vid 8 - 9 tiden på kvällen och jag sover gott och länge. Drömmarna är klara, tydliga, vägledande och humoristiska. Igår när vi kom hit så anade jag bakom vår syrenhäck en röd buske, inne hos grannen. Jag blev helt betagen av färgerna, en brinnande buske i hösten. Stod och såg, tog in, fotograferade. När jag såg på bilderna efteråt på Iphonen var busken rosa. Det starka brännande, nästan smärtsamma röda var transformerat till något gulligt, ofarligt, dekorativt. Vilken besvikelse. 

I mitt hjärta
Nu på morgonen glider jag från dröm till vakenhet med busken på den inre näthinnan. Den växlar färg mellan rosa och rött, rosa och rött. Jag ler åt mig själv. Varför bli upprörd över att ett foto inte kan förmedla det starka känslointryck jag hade? Inbillade jag mig att det skulle gå att fästa på skärmen och stanna där? Så barnslig och naiv jag är. I mitt hjärta känner jag en medkänsla för mig själv. Det är så lätt att komma ur balans, för småsaker. Tack drömmar för att ni i morgontimmar kan hjälpa mig se mig själv, göra mig vänligt stämd mot mig själv och förmedla lite livsvisdom. Jag ser på Helge som ligger och sover bredvid mig. Jag njuter ögonblicket. 

The way is not in the sky. The way is in the heart.
(Buddha)

      

Det är verkligen höst nu

Höstdagjämningen har passerat. Det är helt svart ute när jag vaknar vid femtiden. Jag låg och mediterade till klockan ringde kvart i sex. Helge drog mig intill sig. Han förde min hand  till sitt hjärta. Vi låg hopslingrade, länge. Jag går upp. Njuter av mitt morgonte, Kushmi, Earl grey polish blend. Beställd på nätet från Paris.  

Morgonmöte med rådjur och får

Idag vill Helge följa mig en bit på vägen till kontoret. När vi kommer ut genom dörren står ett rådjur på gatan och ser på oss. Det står alldeles stilla och ser oss in i ögonen. Vi  står lika stilla, ser tillbaka och jag säger godmorgon och småpratar lite med rådjuret. Hon vrider på huvudet och jag tolkar det som att hon lyssnar. Efter en god stund går den sakta vidare och försvinner in genom grannens häck.Det är gryning och 4 grader. Kallt om fingrarna. Denna sommaren har varit så lång och eftersommaren så varm att det är först nu jag tar in att årstiden höst är här hellt och fullt.

Ljudet av fårbjällror. När jag ser in mellan träden bakom stängslet intill gångvägen ser jag några får skymta mellan träden. De rör sig sakta och makligt. Vi stannar vid vattnet. Idag är det många änder här. Tidigare har det vanligen varit många änder här, men den här sommaren har devisst varit någon annanstan. Men nu är de här. Det står rök ut av våra munnar när vi framsäger Mariabönen, första morgonen med små moln vid utandning. Hösten är verkligen här. Helge går med mig nästen hela vägen. Vi småpratar, tar in intryck och fotograferar. 

Behov att rensa ut

Jag har nu för tiden ett sådant behov för att ordna, göra mig av med ting, rensa ut, kasta, ge bort. Sista veckan har det varit böcker. På kontoret är det många böcker jag inte behöver längre. Ett par hundra böcker har hittils sorterats ut. Men jag har också återfunnit några pärlor. Idag fann jag Martin Bubers Jag och Du, första gången publicerad 1923. 

Kärlek er ett tillstånd
Jag blir till i förhållande till Duet; i det jag blir till som Jag säger jag Du. Allt verkligt liv är möte.Jag tänker att mitt förhållande til vad kärlek är har ändrat sig. Tidigare tänkte jag att kärlek var känslor jag kunde ha eller inte ha, som jag kunde uppleva eller inte uppleva. Jag trodde att kärlek var knuten till personer. Nu förstår jag att det är något jag själv kan skapa, medskapa, att jag kan ställa mig öppen till kärleken där den visar sig. Att jag kan uttrycka den där jag har möjlighet. Kärlek är ett tillstånd.Martin Buber skriver om kärleken: Känslor ”ägs”; kärleken äger rum. Känslor bor i människan; men människor bor i sin kärlek. Detta är ingen metafor utan verkligheten: kärleken är inte bunden till Jaget, så att den bara har Duet till ”innehåll”, till föremål; den är ”mellan” Jag och Du. Jag har läst det tidigare och tyckt det var vackert, men jag har nog inte förstått det, inte förstått dimensionen av det hans ord beskriver.