Morgonmottagning
Lyr 8
augusti 2014
Kära,
älskade Helge.
En
morgon i veckan som gick var du uppe före mig. Jag kom ner från sovrummet i
övervåningen och på väg nerför trappan får jag se dig stå i köket, i din blå
morgonrock, stå med armarna utsträckta helt till sidorna, öppen, väntande på
att ta emot mig, helt öppen, ta mig i din famn. Jag blev så berörd, helt yr.
Att bli mottagen så om morgonen, det första jag mötte, så mycket kärlek att jag
nästan svimmade.
Det blev en så stark upplevelse av kärlek, att bli
mottagen som den jag är, en skapelse. Jag var berörd hela dagen och är det
fortfarande. Jag kände att något nytt blev skapat i mig och jag erfarde att jag
lät (läs: vågade låta) mig skapas.Det var inte första gången du mött mig så,
men det var något unikt den här morgonen. Jag vet inte om jag var annorlunda,
om du var annorlunda. Kanska har de senaste åren med sjukdom och andra
utmaningar hjälpt vår kärlek till att inte förvänta något, inte kräva något,
inte analysera – kärleken upplevs som en nådegåva. Vad tänker du?
Din kropp
förändras
Din kropp förändras hela tiden. Mina händer kommer ihåg din
kropp som den var när vi möttes för 20 år sedan, mina celler minns. Men nu har
du en förändrad kropp. Ny och densamma. Du skapas, omskapas, nyskapas inför
mina ögon, mina öron, mina händer.
Det är nya ärr att lära känna. Ärret efter hjärtoperationen
läker så fint. När jag lägger mitt öra till ditt reparerade hjärta tycker jag
att det slår tydligare, lite mer bestämt. En lite annorlunda musik som tonar
fram. Ett annat ljud att bli bekant med. Nytt och detsamma.
Samma. Och
annorlunda
Igår kväll, när vi satt och åt krabbor till middag, och
jag såg dig in i ögonen la jag igen märke till att dina ögon är klarare. Din
blick har påverkats de senaste åren av strålning, cellgifter, ett försvagat
hjärta. Dag för dag efter operationen har ögonen blivit klarare och klarare.
Vänner på besök har också sett det och kommenterat det. Jag vet inte om du ser
det själv? Jag skrev i går kväll, medan jag var medveten om månen, som var nästan
full, som ett stort öga över berget, att jag upplevde att din blick var lik som
förr. Samma. Och annorlunda. Mer erfaren, ännu mer erfaren.
Revelj
Idag väcktes jag strax efter fem. Det var en kråka som
envist upprepade sin revelj utanför fönstret. (Det skulle förvåna mig om inte
du också hörde den.) Inte kan jag sova när naturen kallar. Inte kan jag ligga
här när själen blir kallad på.
Jag går upp och ut i tystnaden för att komma närmare
stillhet. Här är det ljud som inte stör, de hör till tystnaden – en duva,
lövens sus. Naturens ljud förtätar tystnaden och gör den tydligare. Det är
vått, vått av dagg. Berget är rosafläckigt av ljung. I björkdungen utanför
huset är det speciellt en björk där fåglarna verkar tycka mest om att vara. Nu
går jag ut i pyamas och stövlar och ställer mig under trädkronan, lutar mig
intill björkstammen och hör, i den lilla vinden som är, svagt, hur löven sjunger
sin stilla sång. Jag håller om trädet, lägger örat intill, lägger hjärtat
intill, känner trädets puls, eller min, eller Alltets. Alla, är en. En
skapelse, ett hjärta.
Tid betyder att
vara på två ställen
Solen stiger över trädtopparna och berget och belyser
trädet mer och mer, det gröna på de våta löven blir ännu grönare. Stammen
svartvit i varierat mönster. Jag förnimmer det spegelvända trädet under marken,
rötterna som sträcker sig meter efter meter ner i underjordsvalvet.
”Tid betyr å
være to steder” skriver Jan Erik Vold i en dikt. Nu är jag bara
här.
Så går jag in och skriver brevet färdigt till dig. Du
kommer nog snart upp ur sängen och kan gå ner och ta ett morgondopp med mig.
(ja, tänk att du redan i så pass form att det med försiktighet är möjligt!).
Du är
Jag är. Skapelse. Jag glädjer mig till att möta dig. Till
att krama dig försiktigt och låta våra hjärtan mötas och stämma av med varandra.
Du återskapas i mitt minne. Nyskapas i mitt sinne. Framskapas i din kropp. Du
är.
Din B
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar