Gott nytt år – varje morgon

ör några år sedan vaknade jag och Helge nyårsdagens morgon och upprepade ”gott nytt år” önskningarna från tolvslaget nyårsafton. Morgonen därefter gjorde vi detsamma. Så fortsatte vi dag efter dag. Det startade som en lek och övergick till att bli ett sätt att förhålla oss till varandra, till oss själva och livet. 

En ny chans 

Genom att starta dagen inte bara som en ny dag, men som ett nytt år, fick det att kännas som att alla möjligheter låg öppna. Dagen idag upplevdes som en viktig dag. En dag värd att ta vara på. Den upplevdes också som en möjlighet att starta på nytt. Hade allt inte varit det bästa dagen före så fanns det nu en chans till något annat. Hade jag inte varit den bästa partnern igår, så var det igår och nu kom en ny chans. Det kändes som att få syndernas förlåtelse och hjärtliga lyckönskningar samtidigt. Detta förde med sig att jag alltmer la märke till hur det sätt jag var på påverkade andra, särskilt Helge. 

Gryningsljus

Denna morgon, när klockan är omställd och mörkret jag senaste tiden gått i, nu blivit gryningsljus igen, tänker jag på hur mitt sätt att vara också påverkar mig själv. Är jag kärleksfull mot mig själv? Behandlar jag mig själv med respekt och omsorg? Förlåter jag mig själv lika lätt som jag förlåter andra? 

Värt att älska

När jag inte är så god mot mina medmännsiskor är det nog mest en reaktion på att jag kommit i kontakt med något hos mig som jag tror inte är värt att älska. Att jag inte är älskvärdig. De upplevelser jag haft som har fått mig att känna att jag inte är älskad för den jag är, har lagrat sig i hjärnan. Tyvärr minns vi lättare det som varit negativt för oss än det som varit positivt. Jag upprepar inom mig allt det negativa andra sagt tidigare i mitt liv och jag fyller på med att ge mig själv negativa budskap. Det har satt spår, och sätter spår. Det påverkar hjärtat. Om mitt inre är fullt av självförebråelser och självkritik, hur ska jag då kunna hålla hjärtat öppet för andra?

Himmelens grå genombryts av eld

Men nu är nu, jag behöver inte bära gårdagen med mig. Jag säger tyst inom mig själv ”gott nytt år” och ler mot cyklisten som kommer farande, ler mot barnet på moderns axlar, mot hunden och hundens husse. Idel leenden möter mig. Himmelens grå genombryts av eld. En ny dag. 

Det var en höstens dag

den ljusa morgon

och vi i morgonlanden

vi gick i solarna in

In i varandras händer

det var en höstens dag

den ljusa morgon

och vi i morgonlanden

det var en höst och morgon.

(Gunnar Björling)

O mörker, mörker, mörker…

I går morse var marken täckt av snö. Annars var det mörkt. Så mörkt, ett varsel om vinternatt. Mörkret skapade en stillhet med sin frånvaro av ljus. Tystnaden hördes mer liksom de få ljud som trängde fram. Fåren har fått ett par vänner, lika på håll, men mycket större. Två lamadjur; ett mörkt och ett ljust. Laman används ibland till att gå bland vildbetande fårflockar för att hålla rovdjur borta. Lurar det vargar i skogen? De gånger jag känt mig rädd i mörkret i skogen har det varit människor jag fruktat.  

Frost och snö
På vägen ner mot Asker övergår snön mer och mer i regn. Ljudet blir annorlunda, drippande, droppande. Marken är täckt av löv, hala av frost och snö. I regnet blir marken i stället hal av våta, förmultnande blad. Över fjorden ligger regndimma och ljusen i Oslo skymtar diffust långt bort. Framme på kontoret väntar jag med att slå på belysningen. Jag ser ut genom fönstret, ser Asker kyrka i dimblått gryningsljus, tornet är inpackat av byggnadsställningar. Gatlyktorna gula, billyktorna på väg mot centrum, vita. I riktning bortåt, röda. 

T.S. Eliot
Min första patient ringer återbud och jag blir sittande. Det känns så gott att vara i mörkret. Några rader av T.S. Eliot kommer fram i mitt medvetande, något om mörker och tanketomhet. Jag tänder ett stearinljus och söker i bokhyllan. Jag finner De fyra kvartetterna. O dark, dark, dark... 

I said to my soul, be still,
and let the dark come upon you…
I said to my soul, be still and wait without hope
For hope would be hope for the wrong thing;
wait without love,
for love would be love of the wrong thing;…
Wait without thought,
for you are not ready for thought:
So the darkness shall be light,
and the stillness the dancing.  

Energi og livskraft

Onsdag fikk jeg lymfedrenasje hos vår gode venn Eva. Hun og mannen Odd har fulgt oss hele tiden. For noen uker siden ringte Eva og tilbød seg å komme til Asker for å gi meg en lymfedrenasje. Det var som å bli bønnhørt, akkurat det jeg trengte. De kom og slo opp behandlingsbenken, og jeg fikk den beste lymfedrenasje jeg noen gang har fått. Med sin følsomme touch gikk Eva gjennom hele lymfesystemet steg for steg. Hvilken touch! Det kjentes som om kroppen bare lengtet etter å bli berørt og renset ut. Langsomt og gradvis begynte det å strømme gjennom meg og jeg ble fylt av en letthet og kontemplativ ro. I dagene etterpå kjente jeg at energien fortsatte å strømme, i lysken hvor jeg tidligere er operert og i leggene, som i lengre tid har vært kalde som om det er har vært for liten gjennomstrømning. Fantastisk! Tusen takk Eva, du har virkelig en terapeutisk touch, som får energien til å flyte. Vi takker også for posene med multer dere hadde med til Britt. Multer er noe Britt elsker. 

Gir meg over og blir holdt  
Onsdagens lymfedrenasje var gjentakelse av en god opplevelse. Og jeg øver meg fortsatt på å ta imot, gi meg over til situasjonen og la meg bli holdt av Evas trygge, innfølende varme og proffe autoritet. Å gi meg over til og bli holdt gjør at jeg kan være sentrert i meg selv, kjenne innenfra hva behandlingen setter i gang i kroppen og ha oppmerksomheten rettet mot meg selv. 

Oppmerksom sentrering
Oppmerksom sentrering handler om å lytte til - og kjenne at det også finnes en virkelighet og en sannhet dypt der inne i oss selv, ikke bare i den ytre verden. Orientering mot det ytre synes bare å lede til mer og mer fremmedgjøring. Når vi tror at svarene finnes der ute, fjerner vi oss fra oss selv. Vi lever i en kultur som sier at sannheten og svarene finnes utenfor oss selv. Det er snarere motsatt. Alt som skjer på det ytre plan “skjer for å sette i gang noe inni oss, for å utvikle og føre oss tilbake til den vi virkelig er”, skriver Anita Moorjani. 

Lytt til din egen livspuls!
I vår kultur har vi sluttet å lytte til vår egen livspuls til fordel for det som skjer i den ytre verden. Vi er opptatt av å gjøre framfor å være, bli noe framfor å være oss selv. Vi har fjernet oss fra egen essens, fjernet oss fra kilden, fra kjærligheten, fra det å være kjærlighet og ikke minst i forhold til oss selv. Og som Anita Moorjani så riktig skriver; å elske seg selv er ikke egoistisk, “selviskhet kommer av mangel på kjærlighet til en selv”. De færreste av oss har imidlertid lært dette. Har du lært å verdsette din egen storslåtthet og livskraft? Har du lært noe om hvordan du og universet er forbundet, at alt henger sammen og at hele universet finnes inni oss, at vi og universet er en enhet? Når sjelen stenges inne mister vi den kraften som binder oss sammen med den sanne kraften, med livskilden, med…

“Gå ut og lev livet ditt uten frykt”

Dette var ordene som kom til Anita Moorjani i hennes nær-døden-opplevelse. Hun erfarte at frykt for døden var det som hindret henne i å leve. Da hun slapp denne frykten i nær-døden-opplevelsen, var hun ikke lenger redd for sykdom, alderdom etc.. “Når døden ikke er skremmende, er det ikke mye igjen å være redd for, for døden betraktes alltid som det aller verste scenariet”. Vi er igjen tilbake til viktigheten av å lære å dø, før vi skal dø.

Transformasjon
I nær-døden-opplevelsen skjedde det også en transformasjon, hvor hun så seg selv som del av det kosmiske billedteppet. Vi er alle er del av vevet gjennom våre følelser, tanker og handlinger og er på denne måten medskapere av verden og våre liv.

Kjærlighet er vår virkelige essens
Anita Moorjani  så at hennes liv i stor grad hadde vært styrt av ytre krav og forventninger. I løpet av prosessen ble hennes persepsjon endret. Hun så ikke lenger virkeligheten fra utsiden og innover, men innefra og ut. Hun ble overveldet av å være kjærlighet og at dette var et uttrykk for å være et sant og autentisk selv. Anita Moorjani opplevde at hele universet består av ubetinget kjærlighet og at dette omfatter oss alle. Kjærlighet er vår virkelige essens og hele universets natur. Fordi vi er kjærlighet er det en utfordring å ikke anstrenge seg for å bli kjærlig mot andre, all den stund vi er nettopp kjærlighet. Snarere handler det om å være sann mot seg selv, mot sin egen natur og nære sjelen. Først da kan livskraften strømme fra kilden, kjærlighetens guddommelige kilde. Anita Moorjani mener denne erkjennelsen var årsaken til at hun ble helbredet.

Hør Anita Moorjani i Oslo  
Anita Moorjani understreker at man ikke behøver å bli syk eller “dø” for å bli helbredet. Derfor reiser hun verden rundt for å fortelle om sine transformative opplevelser. I helgen kommer hun til Oslo for å delta på en konferanse om nær-døden-opplevelser. 

Takknemlig for kjærligheten

Jeg går rundt med en overveldende følelse av takknemmelighet for all den vennlige, kjærlige og hjelpsomme respons jeg har fått i løpet av prosessen jeg har vært gjennom. Jeg føler meg privilegert. 

La sjelen få plass
Til tider har jeg vanskelig for å fatte at det finnes så mye kjærlighet i verden – til meg. At jeg som person kan bety så mye for så mange. Det er vanskelig å ta inn, vanskelig å kjenne meg så verdsatt og elsket, med ord, bønn, tanker og handlinger. Jeg er fortsatt på reise og i øvelse. Det handler kanskje ikke bare om å forstå, men å komme i kontakt med den indre essens av kjærlighet, som er i meg og i oss alle. Den essens eller kraft som gjør oss hele som enkeltindivider og som binder oss sammen med hverandre.  Det har blitt mer og mer maktpåliggende for meg å ta stegene hinsides tanker og bevissthet, følge livspulsen i seg selv, lytte til og stole på at sjelen bringer meg til livskilden. Ikke at jeg skal være ubevisst eller ikke bevisst, men la sjelen få plass, sin rettmessige plass og ha tillit til at den bringer meg til kilden, til væren.

Å elske seg selv
Britt og barna har vært mine store læremestre. Det har også alle de menneskene jeg har truffet gjennom mitt arbeid som terapeut. De har lært meg at kjærlighet ikke bare handler om å gi, men like mye om å ta imot, ta imot kjærligheten fra andre og derigjennom lære å elske og verdsette seg selv. Å elske og verdsette seg selv! Wow, store ord, nesten for store, så store at de kan vekke en tendens til motstand, til avvisning. Så store at de lett kan avfeies med at «så mye kan jeg vel ikke bety for noen!” Er det noen som kjenner seg igjen i dette? Noen som har vanskeligheter med å ta imot og virkelig kjenne seg elsket og verdsatt? Noen som strever med å kjenne seg elskverdig, verdt å elske. Hvordan er det for deg? Snakker vi om dette? Vet vår nærmeste at vi strever, at vi dypt der inne bærer på en sårbarhet, en skam, en…? Hjertet er sårbart og samtidig vet vi at det nettopp er i hjertet at sårbarheten kan heles. 

Kjærlighet til sannhet
På et nivå i meg selv kjenner jeg at jeg nok alltid har satt pris på meg selv. På et dypt indre plan, et  sjelelig plan hvor jeg kjenner min livspuls, en varme og vennlighet, en våkenhet og kreativitet, en empati og medfølelse, ja en kjærlighet til verden og andre mennesker. I min familie var det imidlertid liten plass til å elske seg selv som den man var, gi rom for og uttrykke det. Det kunne til og med være skremmende og skamfullt. Ble det for mye, kunne man jo tro at man var noe. Med mindre det gjaldt prestasjoner,  for det var i orden. På andre områder kunne fallhøyden være for stor for et følsomt barnehjerte, et barnehjerte som bar en kjærlighet til sannhet og som trengte kjærlighet og trygghet. Et barnehjerte som vred seg i smerte når de voksne var rå mot hverandre eller oss barna. 

Fylt av takknemlighet
I dag er jeg fylt av takknemmelighet over all den kjærlighet jeg har fått i de genuint menneskelige møtene på min livsreise, spesielt sammen Britt og barna, men også fra alle dere mine kjære venner. Og selvfølgelig også de kjærlighetsopplevelser jeg fikk hjemme. Alt dette har gjort at jeg har kunnet fortsette min livsreise og møte utfordringer med en stor grad av trygghet og fortsatt ha et åpent hjerte for livsprosessens mange ansikter. Sjelen har alltid vært med og trenger seg på. Nå også.

Brinnande buske om hösten

Natt till lördag. Ligger i sängen på Lyr, i Bohuslän. Vinden ruskar om i träden utanför, persiennerna slår mot fönsterkarmen i det öppna fönstret. Det er helt svart ute, inte mörkt, svart. I går natt glimrade stjärnorna, men denna natt finner ögonen inget att fästa blicken på. Jag väcks av gardinernas fladdrande, av vinden, regnet, gång på gång. Går in i sömn och drömmar och ut i ljud och tankar. Jag önskar vara här i några månader nu. Gå i ide (i hi) i vårt hus, elda i braskaminen och se in i lågorna.
 
Klara drömmar

De senaste två kvällarna har sömningheten övermannat mig redan vid 8 - 9 tiden på kvällen och jag sover gott och länge. Drömmarna är klara, tydliga, vägledande och humoristiska. Igår när vi kom hit så anade jag bakom vår syrenhäck en röd buske, inne hos grannen. Jag blev helt betagen av färgerna, en brinnande buske i hösten. Stod och såg, tog in, fotograferade. När jag såg på bilderna efteråt på Iphonen var busken rosa. Det starka brännande, nästan smärtsamma röda var transformerat till något gulligt, ofarligt, dekorativt. Vilken besvikelse. 

I mitt hjärta
Nu på morgonen glider jag från dröm till vakenhet med busken på den inre näthinnan. Den växlar färg mellan rosa och rött, rosa och rött. Jag ler åt mig själv. Varför bli upprörd över att ett foto inte kan förmedla det starka känslointryck jag hade? Inbillade jag mig att det skulle gå att fästa på skärmen och stanna där? Så barnslig och naiv jag är. I mitt hjärta känner jag en medkänsla för mig själv. Det är så lätt att komma ur balans, för småsaker. Tack drömmar för att ni i morgontimmar kan hjälpa mig se mig själv, göra mig vänligt stämd mot mig själv och förmedla lite livsvisdom. Jag ser på Helge som ligger och sover bredvid mig. Jag njuter ögonblicket. 

The way is not in the sky. The way is in the heart.
(Buddha)