Budskap i djurens tecken

Under en vecka i ensamhet har jag möjlighet att fördjupa. Jag mediterar, ber, går turer i skogen, vid havet. Jag är tyst. Jag lyssnar.

Står upp när jag vaknar. Gör eld i braskaminen, tänder ljus, kokar te. Kryper upp i soffan med en pläd över mig. Startar dagen med att läsa dikter. Lyssnar till orden och mellan orden. I poesi förmedlas det som inte kan fångas i vardagsspråket; det gåtfulla, mystiska, det sanna, det fullkomliga och det ofullkomliga. Så mediterar jag. Läser en text ur en andaktsbok. Sedan gör jag bara det som intuitionen leder meg till. Nu när jag i stillheten har lättare för att lyssna till den och är fri att använda tiden. Jag behöver inte ta hänsyn till något annat än min egen själ. 

Balans mellan terapi, skrivande och annat 
Denna dags meditation, samtal med Alltet, inleder jag med att be Den Helige Ande om hjälp att be. Så talar jag fritt från hjärtat. Jag talar om min tacksamhet över att vara en del av Alltet, att jag känner min förbundenhet med alla, med naturen, med det osynliga. Jag talar om det som är aktuellt i mitt liv och i min process. Så lyssnar jag. Lägger märke till förandringar i min kropp och mitt sinne. Idag bad jag om vägledning i hur jag ska använda mig själv och min tid framöver, balans mellan psykologarbete och annat. Mitt arbete som terapeut upplever jag väldigt meningsfullt och som ett bidrag till världen, men ska jag använda mer tid till skrivande? Och jag bad om att få hjälp att få uppleva förbundenheten i Allt. Jag bad om att bli uppmärksam, att se budskap i naturen, gärna i form av djur. 

Syster Mary 
Jag är så tacksam över att jag under en retreat tidigare i år hade syster Mary, från ett kloster i Wales, till vägledare – eller medvandrare som hon kallade sig. Med henne kunde jag tala om hur mina drömmar berättar viktiga saker, om hur kreativitet leder mig, om hur omgivningarna, gärna naturen, sätter mig på spåret av det jag balar med. Hon lyssnade. Log och lyssnade. Lite generat undrade jag om hon tyckte det verkade att tolka väl långt, att det blev självupptaget, att jag läste in mening i det som egentligen inte fanns mening i. Hon svarade att vi snarare har en tendens att inte lita på det Anden visar oss

I full tillit till min del i universet och själarnas samklang begav jag mig ut på en lång tur med alla sinnen vidöppna. Njöt av skönheten och den klara höstluften. Men jag märkte inget speciellt. Hemkommen är jag lite besviken. Den inre kritikern hånar mig för att jag är så fånig, att jag är dum som går omkring och tror att det jag ber om ska manifistera sig och att jag har förenklade föreställninger om hur saker och ting hänger ihop i tillvaron. 

Den store ande är öerallt. Det är inte nödvändigt att tala till honom med hög röst. Han hör allt det som finns i vårt hjärta och sinne. 

Black Elk, medicinman i Lakotastammen 

I skymningen en älg
När skymningen närmar sig Skypar jag med Helge. Han berättar om sin dag i Feiring och jag om min här. Jag lyfter blicken från PC-skärmen och ser rätt på en – älg. Den står 7-8 meter ifrån mig. Ursäkta mig Helge, säger jag, men det är en älg på besök. Älgen går sakta upp för berget intill. Dörren står öppen och jag ställer mig i dörröppningen och börjar tala med älgen. Han är på väg bort. Men när jag säger hej och undrar hur han har det vänder han om, kommer tillbaka och står på krönet och ser på mig. Han har bara krona på ena sidan av huvudet och jag talar med honom om det och att jag är glad över att se honom. Tar mobilen och knipsar några bilder. Vi står några minuter och ser på varandra.

Jag berättar för Helge att jag bett om tecken, gärna i form av ett djur, och min besvikelse när jag inte sett något. Nu skrattar jag. Det här var kul. Jag hade nog väntat mig en fjäril, trollslända eller kanske fågel. Men inte en älg. Ett halv ton djur, är det tillräckligt för att du ska se, eller? 

Ska jag skriva?
Senare på kvällen sitter jag vid PCn och skriver. Det är kolsvart ute, så svart som det bara är när man är långt från gatlampor och städers ljus. Det är stjärnklart och månen är nästan halv. En insekt kommer gående upp på tastaturen, en skalbaggsaktig, femkantig, knappt centimeterstor insekt. Den liknar en bärfis, men större. Den är mörk, nästan svart, diskret vacker med ett grönskimrande fält på ryggen. Jag avbryter skrivandet. Den går tvärsöver tangentbordet till andra sidan, vänder och går tillbaka, försvinner under bordskanten. Ett mindre djur, men det klev verkligen in i mitt synfält och fångade min uppmärksamhet där jag satt upptagen med skrivande. Jag ler för mig själv och tackar för visiten. Skriver vidare. Då kommer den gående upp på min underarm och fortsätter ut på handen. Där slår den sig till ro. Efter någon minut öppnar jag altandörren och sätter ut den. 

Ännu ett djur

Morgonen efter, när jag sitter i bön, dyker en bild upp från dagen före. Jag satt på toaletten och såg ut genom fönstret. I olvonbusken var en fågel, vacker grå och orange. Och en hona. Paret  flög in och ut mellan olvonbusken och granhäcken. Vad är det för slags fågel? Vad heter den?

När jag kommer på det här nu om morgonen tar jag fram fågelboken som ligger på hyllan under bordet. Vilken fågel är på framsidan av boken? Den. Slår upp vilken det är: rödhake. Kommer på att jag la märke till den när jag var på den tidigare nämnda retreaten. Då var det som jag såg den för första gången. Så vackert designad, tänkte jag. Enkel och grafiskt skön. Minns att jag då också reflekterade över att jag inte kunde namnet på den. Den är väl vanlig, eller? Men det var som om jag såg den, verkligen la märke till den, att den blev en del i mitt landskap. Eller jag en del av landskapet. 

Berusad i solen 
Daggdropparna i kaprifolen på berget glittrar så starkt. Solen gör dropparna till skimrande pärlor. Intrycken är starka, känslorna är intensiva. Jag känner mig lite yr. Snurrig i huvudet, eller hela kroppen. Går ut i förmiddagljuset och låter solen värma mitt ansikte. Håller mig i dörrkarmen och en chant, som Helge och jag lärde när vi var på retreat i Encinitas i Californien för många år sedan, och som vi ibland sjungit när vi gått tillsammans genom skogen till jobbet börjar ljuda i mitt inre:”I will sing Thy name, I will drink Thy name and get all drunk, oh, with Thy name”. Jag sjunger i solen. 

Ett tredje djur
Vem är du, rödhake? Den är väl snarare orange än röd på bröstet, men namnet Rödbröst kommer upp för mig. Googlar på rödbröst och bland rödbröstade fåglar kommer rödhaken upp. Jag minns att min skolfröken på lågstadiet läste en berättelse om Fågel Rödbröst. Den gjorde ett djupt intryck på mig. Visst var det något med Jesus?

Söker på rödbröst och Jesus. ”När Gud skapade fåglarna blev rödhaken grå men fick ändå namnet Rödbröst. ” Så börjar Legenden om fågel Rödbröst och Jesus på korset. Den är ur Kristuslegender av Selma Lagerlöf, skriven 1904. Och fortsätter: 

Rödhaken frågade Gud varför. Gud svarade: »Jag har kallat dig Rödbröst, och Rödbröst skall du heta, men du får själv se till, att du kan förtjäna dina röda bröstfjädrar.» Och så lyfte Gud upp handen och lät den grå fågeln flyga ut i världen.

Tiden går och en dag befinner sig rödhaken i Jerusalem. Det är den första långfredagen och det är den dagen Jesus korsfästs. Fågeln ser Jesus uppspikad på korset med en krona av stickande törne.

Fastän jag är liten och svag, borde jag ändå kunna göra något för denne arme pinade, tänker fågel rödbröst.

Han lämnar boet och flyger ut i luften, kretsar kring den korsfäste flera gånger utan att våga närma sig, ty han är en skygg liten fågel, som aldrig vågat komma nära en människa tidigare. Men så småningom tar han mod till sig, flyger fram till honom och drar med sin näbb ut en törntagg, som har trängt in i den korsfästes panna. Men när han har gjort det, faller en droppe av den korsfästes blod ned på hans bröst. Den vidgade sig snabbt och flyter ut och färgar alla de små späda bröstfjädrarna. Den korsfäste öppnar sina läppar och viskar till fågeln. »För din barmhärtighets skull har du vunnit vad ditt släkte har eftersträvat allt sedan världens skapelse.»

När fågeln kommmer tillbaka till sitt bo, ropar hans små ungar till honom: »Ditt bröst är rött, dina bröstfjädrar är rödare än rosor!» »Det är endast en bloddroppe från den stackars mannens panna. Den försvinner, så snart jag badar mig i en bäck eller en klar källa.» 

Men hur än den lilla fågeln badade, försvann inte den röda färgen från hans bröst, och då hans små ungar sedan blir fullväxta, lyser den blodröda färgen även på deras bröstfjädrar, liksom den lyser på varje fågel Rödbrösts strupe och bröst från denna dag. 

Se och inte se 
När jag skriver ner mina djurupplevelser blir de klarare för mig. Som med drömmar, först kan de verka lite ointressanta eller inte så viktiga. Men när jag skriver ner dem, och senare läser det jag skrivit, så står budskapen så mycket tydligare för mig.

Tre djur på en dag. Tre svar på frågor. Jag tänker för mig själv: Men herregud, hur mycket är det jag inte lägger märke till?