Tacksam över att leva

En sak som var bra med att Helges operation inte blev av då den var planlagd, var att vi fick två veckors semester tillsammans. Så istället för att vara kvar i Asker, som förra sommaren, då vi pendlade mellen hemma och Radiumhospitalet, så kunde vi nu packa ihop kläder och böcker och köra till Bohuslän. Känslomässigt hängde jag inte riktigt med. I pingsthelgen var vi på Lyr och gjorde klart för fem veckors semester. Vi  satte ut trädgårdsmöbler, klippte häckar, klargjorde båten. Jag gladde mig så över att få ha sommar ihop med Helge, med båt, med hav och skaldjur. Men när vi kom tillbaka till Asker låg en inkallning till operation 23 juni (istället för 25 augusti som var tidigare datum).

Lättnad och besvikelse
Jag blev glad och lättad för Helges skull. Han kände att tiden var inne för operation och hade försökt att få datumet ändrat. Men då vi inte hade hört något från sjukhuset så trodde jag inte att de hade tagit hänsyn till detta. Samtidigt med glädjen för hans skull blev jag väldigt besviken på mina egna vägnar. Mina förväntningar inför sommarsemesern grusades. Än en gång måste vi ändra planer, något vi blivit ganska duktiga på de senaste åren. Min kropp kämpade med mina motstridiga känslor. Jag klarade inte riktigt av att glädja mig. Var osäker på om det var resultat av en utmattelsa av alla ups and downs eller om jag försökte skydda mig själv mot att bli besviken igen.

Så när vi kom fram till Lyr behövdejag tid för att landa. Kvällen vi kom fram gjorde vi eld i spisen och satt och såg in i lågorna. Sov i tysnaden. Tog morgondopp i ett lite kyligt hav. Vi åt matjessill med gräddfil och gräslök till lunch. Vi vandrade i skogen och kom fram till en äng med midjehögt gräs. Här kunde det gömma sig huggorm, tänkte jag, när jag banade väg för oss. Sekunder senare, ett steg fram, låg en huggorm. Vi doftade in fläderblom och schersmin. Såg makrillar hoppa i havet. Sakta, sakta landade jag i naturen och i mig själv. 

Färlåta oss själva
Andra morgonen satt vi länge i morgonrockar. Tände ljus och gjorde en liten eld. Det är kallt om morgnarna. Uppkrupna i soffan läste vi. Vi inledde ett samtal om kärlek. Vad är kärlek? Hur visar sig kärlek? Vilka uttryck i vardagen har kärleken? Samtalet cirklade runt kärleken i universum, i världen, mellan människor, mellan oss två och – kärleken till oss själva. Varför strider så många, mig inkluderad, med att känna att vi är fullt ut värda att älska? Jag kan lätt tänka om andra att de självklart är värda att bli älskade. Varför är det inte lika lätt att obetingat svara ja på frågan om jag själv är det?

För att verkligen kunna  öppna våra hjärtan för kärleken, måste vi förlåta. Om vi inte förlåter andra kan vi inte våga ta emot kärlek. Det är inte lätt att förlåta. Många gånger är det årslånga processer. Men kanske viktigast av allt när det gäller förlåtelse  är att vi kan förlåta oss själva. Att vi kan forlåta oss själva för att vi trott att vi inte fullt ut är värda att älska.
 
Making love
Senare på dagen sitter vi på en klippa vid havet. Vi har just badat. Vattnet var kallt och vi sitter med badlakan runt kroppen. In över land är det mörka, svarta moln. Åskan mullrar i bakgrunden. Här i havsbandet är det klarblå himmel. När solen börjar värma upp oss öppnar vi handdukarna mer och mer så solstrålarna kommer åt våra nakna kroppar. En svag vind smeker huden. jag överväldigas av en lyckokänsla, en tacksamhet över att leva, att känna min kropp, se havet, att förlora mig själv och bara vara ett med en vibrerande puls.

Eftar att ha suttit så en stund frågar jag Helge: Vad är du tacksam över, just nu? Kort tystnad. Att jag sitter här. Att jag känner att jag är levande. Att jag känner livspulsen slå.
 
Being grateful for being alive is making love. Our life is to do with making love, and that means making love possible. This is the greatest possiblity on earth. (Ur The Alchemy of the Heart av Reshad Field.)