Se rikdommen rundt deg!

Det har vært stille en stund. På utsiden. På Feiringklinikken fikk jeg lagt et nytt grunnlag for å komme i fysisk form igjen. Etter oppholdet på Feiring meldte jeg meg inn på Friskvernklinikken i Asker. Her følger jeg dels noen treningspartier og dels mitt eget individuelle opplegg for å trene opp kroppen og hjertet. Jeg trener mellom tre og fem timer i uken og kjenner fysisk velvære og glede vokse ut av anstrengelsene. 

Hellig morgenstund gjennom skogen
Jeg starter som regel dagen med å følge Britt på vei til kontoret. Vandringen gjennom skogen har karakter av andakt, en hellig morgenstund hvor vi tar inn starten på dagen, mørket og lyset, de ultrafiolette fargene, lydene, skjønnheten i regnet som faller, vinden som rusker i oss, varmen og kulden, naturens hellige og ordløse dans. Det er ikke noe vi skal gjøre, ingen vurderinger eller tolkninger, bare åpne sansene og ta inn det som er og la nuet og øyeblikket være vår venn. I disse hellige øyeblikkene oppløses tiden og fram stiger en våken åpenhet, en våken følelse av samklang mellom indre og ytre, av væren i det som er. Hvilken velsignelse, hvilken gave det er å kunne starte dagen med en slik morgenstund sammen med sin elskede.

Naturens stilhet
Naturen inviterer til og tilbyr oss hele tiden å tre inn i, eller minnes dette bevissthetsrom av våken oppmerksomhet og nærvær, hvor vi kan stille sinnet. Det er vel en av grunnene til at vi søker naturen, søker stilheten når vi blir overstimulert av all støyen som preger samfunnet. Gjør vi dette med en våken bevissthet, blir vi del av naturens storslåtte hellighet. Da kan vi lytte til og se ut i universets uendelige rom og oppleve stjernehimmelens skjønnhet og ufattelige storhet. Dette krever ditt bevisste nærvær fullt og helt, krever den våkne oppmerksomhets stille nærvær, din overgivelse til dimensjonen hinsides tanker og ord. For noen år siden var Britt og jeg på et foredrag med Dalai Lama. Han sa at Norge måtte være et av de mest spirituelle land i verden fordi nordmenn er så glade i naturen.

Livet vi har, er ikke livet vi er
Ord kan være viktige og vi lever i en kultur som skal sette ord på alt og kommunisere i et sett. Det synes nesten å være noe tvangsmessig over denne tendensen til å kommunisere med ord. Problemet med ord og tanker er at de lett skaper en forestillet virkelighet, fjernt fra det som virkelig er. Ord og tanker skaper forestillinger og kunnskap omvirkeligheten og deg selv. Slik kan egoet bygge opp en forestilling om seg selv og innholdet i sitt liv, identifisert med tanker og tankeinnhold. Fjernt fra det indre bevissthetsrom, fjernt fra å være rotfestet i væren, i det livet som er i øyeblikket og som bare kan være i nuet. Det er viktig å være oppmerksom på at vi ikke har et liv. Et liv som vi har, er ikke livet vi er. Livet vi har er alltid knyttet til innhold, som Eckhardt Tolle sier. Da henviser vi gjerne til arbeid, økonomi, helse, livssituasjon og alt det ytre som vår hverdagsbevissthet er fylt av. Tolle sier i sin klarhet at den virkelige overflod, og kilden til all overflod, ikke ligger i det ytre liv. Overfloden er et indre forhold og en del av den vi er. Ofte mangler vi kontakt med vår egen overflod.

"Alt du tror verden holder tilbake fra deg, holder du tilbake fra verden”

Forandringen kommer når vi begynner å observere rikdommen rundt oss: Naturen, blomstenes skjønnhet, fuglesangen, vinden som smyger over kinnet, solnedgangen, havets bølger, uendeligheten når du ser inn i babyens øyne, smilet du får fra mennesker du møter på din vei etc. Når vi lar denne rikdommen strømme gjennom oss, skjer forandringen og vi går inn i et flow med våre omgivelser, som gjennomstrømmes av overfloden. Sjelens strenger slår an og vi blir åpne for både å gi og ta imot av overflodsenergien. Vi kan begynne å gi av denne energien og vi kan overskride den trengende «lille meg» som bare vil ha, det «lille meg» som har så mange udekkede behov og som ikke ser rikdommen, som allerede er i livet. Å kjenne og erkjenne at det gode allerede er i livet, er grunnlaget for all overflod. Eckhardt Tolle sier: “Dette er et faktum: Alt du tror verden holder tilbake fra deg, holder du tilbake fra verden”. Når smilte vi sist til vår neste, det ubetingede smilet som varmer og smelter og som bærer kjærligheten i seg? Når tok vi sist imot de kjærtegn som blir gitt til oss?

Budskap i djurens tecken

Under en vecka i ensamhet har jag möjlighet att fördjupa. Jag mediterar, ber, går turer i skogen, vid havet. Jag är tyst. Jag lyssnar.

Står upp när jag vaknar. Gör eld i braskaminen, tänder ljus, kokar te. Kryper upp i soffan med en pläd över mig. Startar dagen med att läsa dikter. Lyssnar till orden och mellan orden. I poesi förmedlas det som inte kan fångas i vardagsspråket; det gåtfulla, mystiska, det sanna, det fullkomliga och det ofullkomliga. Så mediterar jag. Läser en text ur en andaktsbok. Sedan gör jag bara det som intuitionen leder meg till. Nu när jag i stillheten har lättare för att lyssna till den och är fri att använda tiden. Jag behöver inte ta hänsyn till något annat än min egen själ. 

Balans mellan terapi, skrivande och annat 
Denna dags meditation, samtal med Alltet, inleder jag med att be Den Helige Ande om hjälp att be. Så talar jag fritt från hjärtat. Jag talar om min tacksamhet över att vara en del av Alltet, att jag känner min förbundenhet med alla, med naturen, med det osynliga. Jag talar om det som är aktuellt i mitt liv och i min process. Så lyssnar jag. Lägger märke till förandringar i min kropp och mitt sinne. Idag bad jag om vägledning i hur jag ska använda mig själv och min tid framöver, balans mellan psykologarbete och annat. Mitt arbete som terapeut upplever jag väldigt meningsfullt och som ett bidrag till världen, men ska jag använda mer tid till skrivande? Och jag bad om att få hjälp att få uppleva förbundenheten i Allt. Jag bad om att bli uppmärksam, att se budskap i naturen, gärna i form av djur. 

Syster Mary 
Jag är så tacksam över att jag under en retreat tidigare i år hade syster Mary, från ett kloster i Wales, till vägledare – eller medvandrare som hon kallade sig. Med henne kunde jag tala om hur mina drömmar berättar viktiga saker, om hur kreativitet leder mig, om hur omgivningarna, gärna naturen, sätter mig på spåret av det jag balar med. Hon lyssnade. Log och lyssnade. Lite generat undrade jag om hon tyckte det verkade att tolka väl långt, att det blev självupptaget, att jag läste in mening i det som egentligen inte fanns mening i. Hon svarade att vi snarare har en tendens att inte lita på det Anden visar oss

I full tillit till min del i universet och själarnas samklang begav jag mig ut på en lång tur med alla sinnen vidöppna. Njöt av skönheten och den klara höstluften. Men jag märkte inget speciellt. Hemkommen är jag lite besviken. Den inre kritikern hånar mig för att jag är så fånig, att jag är dum som går omkring och tror att det jag ber om ska manifistera sig och att jag har förenklade föreställninger om hur saker och ting hänger ihop i tillvaron. 

Den store ande är öerallt. Det är inte nödvändigt att tala till honom med hög röst. Han hör allt det som finns i vårt hjärta och sinne. 

Black Elk, medicinman i Lakotastammen 

I skymningen en älg
När skymningen närmar sig Skypar jag med Helge. Han berättar om sin dag i Feiring och jag om min här. Jag lyfter blicken från PC-skärmen och ser rätt på en – älg. Den står 7-8 meter ifrån mig. Ursäkta mig Helge, säger jag, men det är en älg på besök. Älgen går sakta upp för berget intill. Dörren står öppen och jag ställer mig i dörröppningen och börjar tala med älgen. Han är på väg bort. Men när jag säger hej och undrar hur han har det vänder han om, kommer tillbaka och står på krönet och ser på mig. Han har bara krona på ena sidan av huvudet och jag talar med honom om det och att jag är glad över att se honom. Tar mobilen och knipsar några bilder. Vi står några minuter och ser på varandra.

Jag berättar för Helge att jag bett om tecken, gärna i form av ett djur, och min besvikelse när jag inte sett något. Nu skrattar jag. Det här var kul. Jag hade nog väntat mig en fjäril, trollslända eller kanske fågel. Men inte en älg. Ett halv ton djur, är det tillräckligt för att du ska se, eller? 

Ska jag skriva?
Senare på kvällen sitter jag vid PCn och skriver. Det är kolsvart ute, så svart som det bara är när man är långt från gatlampor och städers ljus. Det är stjärnklart och månen är nästan halv. En insekt kommer gående upp på tastaturen, en skalbaggsaktig, femkantig, knappt centimeterstor insekt. Den liknar en bärfis, men större. Den är mörk, nästan svart, diskret vacker med ett grönskimrande fält på ryggen. Jag avbryter skrivandet. Den går tvärsöver tangentbordet till andra sidan, vänder och går tillbaka, försvinner under bordskanten. Ett mindre djur, men det klev verkligen in i mitt synfält och fångade min uppmärksamhet där jag satt upptagen med skrivande. Jag ler för mig själv och tackar för visiten. Skriver vidare. Då kommer den gående upp på min underarm och fortsätter ut på handen. Där slår den sig till ro. Efter någon minut öppnar jag altandörren och sätter ut den. 

Ännu ett djur

Morgonen efter, när jag sitter i bön, dyker en bild upp från dagen före. Jag satt på toaletten och såg ut genom fönstret. I olvonbusken var en fågel, vacker grå och orange. Och en hona. Paret  flög in och ut mellan olvonbusken och granhäcken. Vad är det för slags fågel? Vad heter den?

När jag kommer på det här nu om morgonen tar jag fram fågelboken som ligger på hyllan under bordet. Vilken fågel är på framsidan av boken? Den. Slår upp vilken det är: rödhake. Kommer på att jag la märke till den när jag var på den tidigare nämnda retreaten. Då var det som jag såg den för första gången. Så vackert designad, tänkte jag. Enkel och grafiskt skön. Minns att jag då också reflekterade över att jag inte kunde namnet på den. Den är väl vanlig, eller? Men det var som om jag såg den, verkligen la märke till den, att den blev en del i mitt landskap. Eller jag en del av landskapet. 

Berusad i solen 
Daggdropparna i kaprifolen på berget glittrar så starkt. Solen gör dropparna till skimrande pärlor. Intrycken är starka, känslorna är intensiva. Jag känner mig lite yr. Snurrig i huvudet, eller hela kroppen. Går ut i förmiddagljuset och låter solen värma mitt ansikte. Håller mig i dörrkarmen och en chant, som Helge och jag lärde när vi var på retreat i Encinitas i Californien för många år sedan, och som vi ibland sjungit när vi gått tillsammans genom skogen till jobbet börjar ljuda i mitt inre:”I will sing Thy name, I will drink Thy name and get all drunk, oh, with Thy name”. Jag sjunger i solen. 

Ett tredje djur
Vem är du, rödhake? Den är väl snarare orange än röd på bröstet, men namnet Rödbröst kommer upp för mig. Googlar på rödbröst och bland rödbröstade fåglar kommer rödhaken upp. Jag minns att min skolfröken på lågstadiet läste en berättelse om Fågel Rödbröst. Den gjorde ett djupt intryck på mig. Visst var det något med Jesus?

Söker på rödbröst och Jesus. ”När Gud skapade fåglarna blev rödhaken grå men fick ändå namnet Rödbröst. ” Så börjar Legenden om fågel Rödbröst och Jesus på korset. Den är ur Kristuslegender av Selma Lagerlöf, skriven 1904. Och fortsätter: 

Rödhaken frågade Gud varför. Gud svarade: »Jag har kallat dig Rödbröst, och Rödbröst skall du heta, men du får själv se till, att du kan förtjäna dina röda bröstfjädrar.» Och så lyfte Gud upp handen och lät den grå fågeln flyga ut i världen.

Tiden går och en dag befinner sig rödhaken i Jerusalem. Det är den första långfredagen och det är den dagen Jesus korsfästs. Fågeln ser Jesus uppspikad på korset med en krona av stickande törne.

Fastän jag är liten och svag, borde jag ändå kunna göra något för denne arme pinade, tänker fågel rödbröst.

Han lämnar boet och flyger ut i luften, kretsar kring den korsfäste flera gånger utan att våga närma sig, ty han är en skygg liten fågel, som aldrig vågat komma nära en människa tidigare. Men så småningom tar han mod till sig, flyger fram till honom och drar med sin näbb ut en törntagg, som har trängt in i den korsfästes panna. Men när han har gjort det, faller en droppe av den korsfästes blod ned på hans bröst. Den vidgade sig snabbt och flyter ut och färgar alla de små späda bröstfjädrarna. Den korsfäste öppnar sina läppar och viskar till fågeln. »För din barmhärtighets skull har du vunnit vad ditt släkte har eftersträvat allt sedan världens skapelse.»

När fågeln kommmer tillbaka till sitt bo, ropar hans små ungar till honom: »Ditt bröst är rött, dina bröstfjädrar är rödare än rosor!» »Det är endast en bloddroppe från den stackars mannens panna. Den försvinner, så snart jag badar mig i en bäck eller en klar källa.» 

Men hur än den lilla fågeln badade, försvann inte den röda färgen från hans bröst, och då hans små ungar sedan blir fullväxta, lyser den blodröda färgen även på deras bröstfjädrar, liksom den lyser på varje fågel Rödbrösts strupe och bröst från denna dag. 

Se och inte se 
När jag skriver ner mina djurupplevelser blir de klarare för mig. Som med drömmar, först kan de verka lite ointressanta eller inte så viktiga. Men när jag skriver ner dem, och senare läser det jag skrivit, så står budskapen så mycket tydligare för mig.

Tre djur på en dag. Tre svar på frågor. Jag tänker för mig själv: Men herregud, hur mycket är det jag inte lägger märke till? 

Reisen fortsetter…

Onsdag 15. oktober var jeg til samtale med onkolog og sykepleier på Radiumhospitalet. Britt var med meg. Hun er bestandig med, noe som gjør det mulig å stå i prosessen sammen, dele og kommunisere. 

Kontakten med Britt
Jeg kjenner meg privilegert og er inderlig takknemlig for å ha Britt som min nærmeste, så tett på. Opplever det som en stor berikelse, en gave. I de emosjonelt belastende situasjonene sykdomsreisen byr på, er det utrolig trygt for meg å ha Britt ved min side. Hun kommer med innspill og tanker jeg ikke selv har tenkt på, eller har tillagt samme verdi. Vi kan snu perspektivene, se tingene fra andre vinkler. Sammen og hver for oss kan vi tone inn på følelsene i situasjonen, løse opp, støtte etc. Utfordringen er hele tiden å stå i kontakten, uansett hvor emosjonelt belastende det er, komme tilbake i kontakt når våre individuelle overlevelsesmekanismer slår inn og vi tyr til tilbaketrekning og glir ut av kontakten. Jeg opplever på ingen måte dette som noe symbiotisk, hvor jeg og Britt ikke skiller på opplevelsene. Snarere opplever jeg det som vi er ute på en reise sammen og berikes av hverandres perspektiver og tilganger. Hvilket privilegium, hvilken (nåde)gave som er blitt meg til del. I mitt indre er jeg fylt med en dyp takknemlighet.

PSA-verdier
På Radiumhospitalet var det først en innledende samtale med en godt orientert og vennlig person. Etterpå var det samtale med en onkolog. Bakgrunnen for samtalen var at mine PSA verdier hadde steget til 0. 98 i august/september. Når man har fjernet prostata skal grenseverdiene ligge stabilt under 0. 20. PSA (prostata-spesifikt-antistoff) er et enzym som skal holde sædvæsken flytende og som skilles ut fra både friske celler og kreftceller. Økning av PSA kan imidlertid skje i forbindelse med infeksjoner i kroppen, blant annet urinveisinfeksjoner. PSA kan varsle en mulig kreftaktivitet og det er derfor viktig å følge med på verdiene. Jeg har tidligere skrevet at legen og forskeren som utviklet PSA- testen siden har stilt seg meget skeptisk til dagens bruk av PSA. Han mener det har tatt helt overhånd og at testen er egnet til å skape angst. I USA blir det tatt 53 millioner PSA prøver hvert år. Noen tar PSA tallene bokstavelig, andre ser dem mer som en indikator blant flere. 

Anbefaler stråling
Det var fint å bli møtt av en erfaren onkolog denne gangen. Da jeg var til samtale på sykehuset medio juni, snakket jeg med en legekandidat, som ikke hadde samme erfaring, men likevel framsto nokså skråsikker. Onkologen orienterte om situasjonen og tok seg tid til å beskrive behandlingen sykehuset anbefalte. For meg var det ikke noe nytt i det han sa. Ut fra rådende tenkning anbefalte sykehuset stråling i prostatasengen, spesielt de områdene som hadde vært berørt av prostatakjertelen, sårkanter. Han snakket om varig helbredelse. 

Bivirkninger
Han unnlot imidlertid ikke å snakke om mulige bivirkninger av stråling: Lekkasjer, impotens, stråleskader i form av arrvev, skader på endetarmen i form av arrvev, blødninger og sårhet. På mitt spørsmål om strålingens treffsikkerhet sa han at han ikke visste, og evt. måtte gå tilbake til litteraturen. Personlig har jeg lest meg opp på dette og sannsynligheten for at strålingen vil treffe riktig område er ca. 60 %. For meg er dette nok så dårlige odds på en så radikal intervensjon. 

Tysklandsoppholdet
Dette viste jeg allerede før jeg tok hypertermisk behandling i Tyskland og det var en av grunnene til at jeg dro dit. Jeg valgte å ikke fortelle onkologen om mitt tysklandsopphold. De siste målingene på Radiumhospitalet var på 0, 34 og den aller siste målingen hos min urolog var på 0, 30. Behandlingen i Tyskland synes altså å ha hatt effekt. Onkologen kunne ikke riktig forklare denne nedgangen. Jeg prøvde å si at PSA prøven fra medio august ble tatt i etterkant av min hjerteoperasjon. I den forbindelse hadde jeg jo kateter til urinblæren, noe som kan ha forårsaket en irritasjon/mindre infeksjon og dermed økning i PSA. Onkologen var imidlertid standhaftig i sin anbefaling av “stråling for varig helbredelse”, også om PSA tallene skulle synke til under 0, 20. 

Mye å tenke på
Jeg takket for hans tid og omfattende orientering om behandlingstilbudet, og sa jeg ville tenke over det. Vi avtalte at jeg skulle ringe tilbake til sykepleier innen to måneder. Britt og jeg satt stille og ettertenksomme i bilen hjem til Asker. Begge var ganske omtumlet og rystet. Det var mye å ta inn, mye å kjenne etter og vurdere. Det å være på sykehuset er forbundet med uro og en angst som griper taket, minner om sårbarheten, alvoret og døden. Radiumhospitalet som bygning virker svært trist og luften er forferdelig. For meg er det også et møte med den etablerte eller konvensjonelle medisinen vi på den ene siden trenger, men som på den andre siden kan bli endimensjonal og ekskludere komplementære behandlingsformer, som brukes andre steder. Det var godt jeg hadde planlagt å kjøre til hytta i Sverige etterpå, for å få tid til å kjenne etter og fordøye. Jeg skulle gjerne hatt med meg Britt, men hun skulle til Stockholm for å veilede og undervise sine to psykologgrupper. Det regnet og var meldt regn de neste dagene. For meg var dette optimalt, et vær som inviterte til å gå innover, samtidig som det er veldig stille og folketomt på øya om høsten. Stillheten og mørket er for meg en invitasjon til å kjenne innover, kontemplere over livet og døden og til å være i kontakt med sjelen, med kilden.

“Att tänka på döden, att se livet genom döden
är att ge en orgelpunkt åt den svindlande,
osäkra melodi vi lever.”

                               Gunnar Ekelöf (svensk poet)

Hjem fra Feiring - atskillig sprekere!

Den første weekenden jeg var hjemme under oppholdet på Feiring, var Britt i Stockholm for å veilede to psykologgrupper. Jeg var alene fredagen og brukte kvelden til å lese i noen gode bøker, tenne ild i peisen og riktig kjenne på at jeg var hjemme i huset. 

The Death of Religion and the Rebirth of Spirit
Jeg leste blant annet i en bok av J. C. Pearce med tittelen “The Death of Religion and the Rebirth of Spirit”. Undertittelen er “A Return to the Intelligence of the Heart”. Dette er en meget interessant bok som tar for seg hvordan vestlig kultur med sine religiøse og politiske maktstrukturer forbød andre spirituelle bevegelser for å predikere og kontrollere menneskemassene. Pearce hevder at vitenskapen slik den siden har utviklet seg, er en forlengelse av det han kaller maktens proteksjonistiske fundamentalisme og har fortsatt der religionen slapp. Et av virkemidlene religionen brukte var å demonisere kroppen på bekostning av sjelen og skape en krigstilstand mellom kropp og sjel. Pearce stiller spørsmål om framskritt og utvikling, noe han ser som uttrykk for et slags tvangsmessig behov for prediksjon og kontroll. Han viser hvordan dette utvikles samtidig som det skapes en samfunnsmessig sosial karakter, som er sin egen verste fiende. Pearce mener at vi på denne måten er fanget i en vond spiral, hvor vi hele tiden skaper vår egen undertrykkelse, gjerne under fanen “framskritt”. Han ser også dette som en del av utviklingen av ego som samfunnsmessig karakterstruktur. I egoutviklingen har vi gått til hodet. Når vi forholder oss til livet fra hodet og ikke fra hjertet, skapes en destruktiv og kaotisk kultur, noe vi ser mange eksempler på i verden. Pearce ser imidlertid muligheter for å løse opp i disse strukturene ved å vende tilbake til hjertets intelligens og la dette guide oss framover. 

Dette var bare en smakebit på Pearce og hans meget interessante bok, og jeg vil helt sikkert komme tilbake til den i senere innlegg.

Nære relasjoner og gode samtaler 
Lørdag fikk jeg besøk av min datter og hennes knapt to år gamle sønn. Det var herlig med liv i huset og jeg hadde en nydelig dag sammen med en aktiv og livlig gutt, som bare bobler av liv. Vi spiste god mat og jeg hadde fantastisk fine eksistensielle og spirituelle samtaler med min datter helt til vi oppdaget at klokken hadde passert midnatt. Jeg gikk i seng med en dypt følt takknemlighet over relasjonen og samtalene.  

Undersøkelser og fysisk trening
De følgende tre ukene på Feiring fortsatte treningen. Fordi jeg hadde så høy puls fikk jeg et apparat og noen elektroder på brystet samt en blodtrykksmåler for registrering i 24 timer. Heldigvis var alt bra. Registreringen ble fulgt opp med en grundig ultralydundersøkelse av hjertet. Alt fungerte fint og hjerteoperasjonen ble beskrevet som vellykket. Det var ingen lekkasje, klaffen slutter helt tett og det var ikke vann rundt hjertet. Jeg var meget glad og lettet etterpå. Med dette var det grønt lys for videre fysiske trening. Det kjentes utrolig godt å få kroppen i gang igjen. Treningen er også er en opptrening av hjertet etterat det ble sydd og satt inn en ring. Det var en lettelse å se at pulsen begynte å gå nedover i takt med treningen. Nå nærmer jeg meg en hvilepuls på 70. Jeg må berømme dyktige idrettspedagoger og sykepleiere som ledet den fysiske treningen. Vi hadde ulike økter med spinning, styrke-, intervall- og kondisjonstrening. En del av aktivitetene foregikk ute i den varme høstluften. Å kjenne at jeg tålte treningsopplegget og at kroppen fungerte, var vidunderlig. Jeg kjente framgangen dag for dag. Den innledende belastningstesten viste at kondisjonsnivået mitt lå i underkant av 80 % av det som er normalt for alderen. Da oppholdet var slutt kjentes det ut som jeg var nærmere normalnivå. I avslutningssamtalen fikk jeg beskjed om at jeg kan trene uten restriksjoner. Feiring anbefaler et opplegg på tre til fire timer fysisk aktivitet/trening i uken.

Flotte mennesker
Oppholdet på Feiring varte i fire uker og den siste uken var det godt å vite at det nærmet seg  hjemreise. Jeg møtte mange herlige mennesker i min gruppe, alle med fokus på hjertet og den  eksistensielt nye situasjon de var i. I slike settinger blir ikke det ytre livet så viktig, heller ikke pengene i banken, flotte biler etc. Alle hadde fokus på sin hjertelidelse og hvordan de skulle leve livet på en meningsfull måte. Takk til alle dere i gruppen og takk til alle flotte medarbeidere på Feiringklinikkens hjerterehabiliteringsavdeling. Dere gjør en fantastisk fin jobb! 

Hjemreise
Den siste uken jeg var på Feiring var Britt på hytta i Bohuslän. Tidlig på morgenen fredagen kjørte hun fra øya for å hente meg hjem igjen. Det var på ny en overgangssituasjon: Jeg måtte si farvel til Feiring og alle de fine menneskene - og god dag til Britt. Vi gikk stille og kjærlighetsfullt rundt hverandre 

Höst. Kuling.

Det blåser upp. Tystnaden bryts av sus i träden, av brus från havet. På strandkanten ligger skum från vågorna som en sträng mjölkskum i sanden. I byarna tar vinden fatt i grenar och buskar, löv far upp och virvlar iväg. Vid de ytterst öarna slår vågorna meterhöga mot klipporna.

Höst. Kuling. Som något friskt och nytt fast naturen går mot vila. Fast först ska den visst skaka om. Stormen far fram genom trädkronorna. Knådar och ruskar, en hårdhänt höstmassage.

Doft av rönnbär och ruttnande vildäpplen. Brevlådelock står och gapar, eller öppnar och stänger sig i samspråk med vindkasten.

Vindbyarna navigerar mellan björkstammar, som farkoster, och ekoloden visar alla kryp som rör sig i markdjupen. Klangen från de små blåklockorna i en tuva, överröstas, och hörs inte alls.

Jag får kämpa mot vinden ner till stranden och får skjuts hem. En osynlig hand har flyttat runt på saker runt huset. En naturskapt ordning utan mänsklig inblandning.

Inne dunkar ventilen i köksfläkten till, då och då, som om någon bankar på. Löv kilar likt möss över terassen.

Nu tredje dagen med kuling - vinden ett sällskap natt och dag. Den berättar och berättar, stör, med alla ljud den absorberat. Hur långt har alla dån och klanger färdats? Alla dialekter, hur många år av röster? 

Västlig vind. Rätt väst härifrån ligger Skottland. 

Opphold på Feiringklinikken

Det ble et kort opphold hjemme mellom behandlingen i Kassel i Tyskland og avreise til Feiringklinikken. Etter å ha vært to uker i Tyskland kunne vi trengt noen dager for å falle til ro og ta hverandre inn igjen. 

Overgangssituasjoner
Fravær og gjenforening innebærer alltid overgangssituasjoner, hvor vi både skal si farvel og god dag, fornemme hverandre og ta hverandre inn, også kroppslig og spirituelt. Det er ikke vanlig å bruke tid på disse overgangene, stoppe opp og kjenne etter, virkelig kjenne innover i kroppen, kjenne hjertet både i seg selv og den/de andre. De aller fleste synes ikke å ha bevissthet om viktigheten av dette. Tvert imot synes det som om vi ikke har lært det. Min erfaring både som privat- og fagperson er at disse overgangene er meget viktige og har med inntoning og empatisering i seg selv og andre å gjøre. Å kjenne at jeg og den andre er til stede og nærværende. Da jeg og Britt ble kjent med hverandre og bare møttes en gang i måneden, kunne vi bruke flere timer på overgangssituasjonene. De gangene vi av ulike årsaker hoppet over dette, mistet vi lett kontakten og var ikke riktig med. Vi opplevde ofte at vi måtte bruke ekstra krefter i etterkant for å skape kontakt. Det får alltid konsekvenser for kontakten når vi hopper over overgangssituasjonene.

Hjerterehabiliteringssenter
Med min sykdomshistorie de siste årene er vi trenet til å være ganske fleksible og utholdende. Det har ikke vært lett å legge planer og vi har blitt ganske erfarne i å endre planene når situasjonen krever det. Vi fikk under et døgn sammen mellom hjemkomsten fra Kassel og mitt opphold på Feiringklinikken. Klinikken ligger nydelig til på sør-vest siden av Mjøsa, et par timers kjøring fra Asker. Feiring åpnet i 1984, er eid og drevet av LHL og står for stort antall hjerteoperasjoner. Det er en landsdekkende klinikk, som er kjent som det fremste hjerterehabiliteringssenteret i Norge. Store deler av året kjører de kurs for hjertepasienter og pårørende, blant annet det fire ukers kurset jeg  deltok på. Feiring gir et unikt tilbud, som ikke finnes i hverken i Sverige eller Danmark, så vidt jeg vet. 

Triste rom
Britt kjørte meg og vi kom til klinikken om ettermiddagen. Vi orienterte oss litt og så hvor jeg skulle bo de neste ukene. Det viste seg at jeg skulle innkvarteres i en liten boenhet med to andre rehabiliteringspasienter. Jeg må innrømme at rommet så litt stusselig ut, med bare seng, nattbord og en stol med tilhørende bord. Ingen skrivepult, ikke Internett og i det hele tatt nokså spartansk. Med tanke på å skulle være der i fire uker var det ganske trist, men jeg bestemte meg for å legge bredsiden til og fokusere på selve treningsopplegget. 

Treningsopplegg for ulike lidelser
Den første dagen startet med mye venting. Gruppen besto av ca. 20 personer og alle skulle gjennom en belastningstest på tredemølle med måling av lungekapasitet, surstoffopptak, EKG, puls, blodtrykk mm. I tillegg kom blodprøver og samtaler med lege, sykepleier og idrettspedagog. Det opplevdes som et solid opplegg, hvor den enkeltes helsesituasjon og særlige behov ble fastlagt. For mitt vedkommende var hvilepulsen på ca. 100 litt bekymringsfull. I tillegg var det jo bare åtte uker siden hjerteoperasjonen og brystbenet hadde så vidt grodd sammen. Dette betydde at jeg skulle være forsiktig med visse øvelser under treningen. Det viste seg at jeg var den eneste hjerteklaff-opererte i gruppen og også den som sist hadde vært på operasjonsbordet. De andre i gruppen hadde enten fått operert inn stents, hatt hjerteinfarkt, hjertestopp eller var by-pass opererte med coronarsykdom. Mange i gruppen slet med overvekt, som belastet hjerte og indre organer. I min gruppe var det ingen røykere, noe som er uvanlig i slike grupper. Flere slet også med høyt kolesterol. Min hjertelidelse var som sagt en mitralklaffprolaps fordi de to bakre seilene var røket og derfor forårsaket lekkasje. Etter alle disse innledende manøvrene startet den fysiske treningen sent den andre dagen. Det var herlig å komme i gang, og utover i uken ble treningen intensivert med forskjellige aktiviteter, stavgang, styrketrening, hjertetrim, spinning mm. 

Ingen vet hva fremtiden bringer…
Jeg fikk permisjon fredagen og dro hjem til Asker for å delta i begravelse til en gammel venn, som døde bare 62 år gammel. Hun fikk uhelbredelig lungekreft for et par år siden. Det ble en sorgfull og meget beveget stund i Asker kirke. Vedkommende var et av de mest inkluderende mennesker jeg noen gang har møtt og hun var elsket av mange. Ingen av oss vet hva vi skal møte på vår reise gjennom livet. Britt var i Stockholm for å veilede sin psykologgruppe i parterapi og det ble derfor en helg hjemme uten henne. Det var litt stusselig og jeg savnet henne sårt.

Fortsettelse følger…

En musik i hjärtat

Sitter i morgonen och har tänt i spisen. Elden flammar. Den är en kontrast till gråheten. Grå himmel, grått berg, gråvåt luft. Lågorna är som ett brinnande hjärta i en blek kropp.

Min bleka kropp har nyss doppats i havet. I gråmörkret i gryningen strosade jag ner till havet. Klädde stilla av mig och gick ner i vattnet. Det är kallare nu, kylan går genom muskler och fett, in till benet. Men det är inte obehagligt kallt, bara vått, omslutande, välkomnande. Jag hade glömt ta med handduken så jag klär på mig blöt och nydöpt. 

Borta från varandra
Känner nu strålvärmen och ser in i de dansande lågorna. Jag har saknar Helge när han varit borta. Först var han två veckor i Tyskland. Så möttes vi i knappt ett dygn och så reste han igen för fyra veckor på hjärtrehabilitering i Feiring. Han hade tre permissionshelger, men två av dem var jag bortrest. En i Stockholm och en nu här på Lyr. Vi har inte varit så mycket ifrån varandra sedan jag flyttade till Norge för 18 år sedan.

Innan jag flyttade sågs vi en gång i månaden. Att mötas och skiljas kändes väldigt kroppsligt. Att öppna kroppen för några dagar och stänga den igen. Det var överväldigande, intensivt starkt och härligt. Och fysiskt ont. Jag kan känna igen det i kroppen nu, det liknar, men mindre dramatiskt. 

Faser i förhållandet
Det är också härligt att längta. Att vara ifrån varandra så saknaden får ta plats. Vi utvecklar andra sätt att kommunicera, skypar, skapar vårt eget språkunivers på sms. Men nu var det väl länge ifrån varandra.

Det har varit flera olika faser i vårt förhållande. De senaste åren har det varit präglat av Helges sjukdommar, av oro, osäkerhet och väntan. Men det har också inneburit utveckling och nya erfarenheter. Helge har flera gånger förvånat mig. Han har gjort eller sagt saker som jag inte förväntat. Han har överraskat och imponerat. 

Vandra i ett landskap
Det är en gåva att få dela livet med sin kärlek (och en god del hårt arbete). Det är en gåva att känna att hjärtana slår i samma takt (och ibland i otakt). Det är en gåva att ha sagt ett fundamentalt ”ja” och hålla fast vid det. Att älska en annan människa är som att vandra i ett landskap. Att uppleva det, utforska det, se årstider växla, upptäcka att det alltid kommer något nytt.

Jag förnimmer att det att bli älskad, av sin själavän, också innebär en möjlighet att se sig själv med andra ögon. Att kunna se okända sidor av sig själv. Jag kan se sidor, som jag inte visste att jag hade, sakta träda fram. 

Hjärtblad
Vet du att alla har en musik i sitt hjärta? Den kan man själv inte höra. Det behövs en lyssnare. Först då öppnar sig hjärtbladen.

Dagens dikt

När jag är på Lyr, i Sverige, ser jag alltid fram emot Dagens dikt i radions P1. Klockan tolv precis slår klockan sina slag och därefter en kort tystnad. Så kommer dikten Programmet har funnits så länge jag kan minnas (och mycket längre, sedan ett par decennier innan jag föddes faktiskt). Sex dagar i veckan kan tiden kalibreras. Med poesi. 

Först poesi sedan politik
Denne första dag slår jag förväntansfull på radion några minuter i tolv. Så hör jag: Dagens dikt utgår idag. En  direktsändning med talmannen och socialdemokraternas partiledare som håller presskonferans om senaste nytt i regeringsbildningen. Har de inget sinne för vad som är viktigt i mitt moderland i dag? Först poesi, sedan politik.

Resolut går jag och hämtar en diktsamling i bokhyllan. Högt säger jag: Dång. Dång. Dång. Dång. Dång. Dång. Dång. Dång. Dång. Dång. Dång. Dång. Så läser med tydlig stämma:

Bön om barnsligt beskydd
Inte mer än människa
önskar jag att någon lite mer människa
ville gripa min hand
(så som en gång skedde)
Men närmar sig en ängel
är krypskyttarna genast där
och vingskjuter den

Säkrare då
att ställa sig under ett barns beskydd
Låt dem bara inte märka det
Hos barnen finns den segrande andningen
de leende nyckelbenen
Högre högre ropar barnen
och lutar sig bakåt i gungorna
Med händerna hårt knutna kring repen
tar de fart
och kastar sig ut i rymden

De kommer till världen levande i varje ögonblick
Som ett urtaget hjärta ligger den nyfödda på mitt bröst

Tänk om ett spädbarnsuniversum
ville knoppas av och ympas på den gamla stammen
växa och blomma
som hade jag lagt döden bak mig
Vigt i vajande grenar gömd i gungande grönskan
klättrar den djärvaste flickan 

”Dagens dikt var Bön om barnsligt beskydd av Arne Törnqvist ur samlingen Bröstvärn, från 2001. Den lästes av Britt Eriksson”

Förlåtelse

En vecka ensam. Helge är på Feiring klinikken, i Feiring, i fyra veckor för hjärtrehabilitering efter sommarens hjärtklaffoperation. Jag har höstlov och har rest till Lyrön. 

Förlåtelse
I veckan var jag och lyssnade på Desmond Tutu och hans dotter Mpho Tutu. De samtalade med Geir Lippestad kring temat förlåtelse. Desmond och Mpho har skrivit en bok om förlåtelse, på norska Tilgivelse. Fire steg mot fred med deg selv og fred i verden. De talade om förlåtelse i stora och små perspektiv, förlåtelse av sig själv, mellan människor, i nationer och globalt. Varmt, humoristiskt och kärleksfullt talade de om, såväl de ohyggliga handlingar vi människor kan göra mot varandra, som den fantastiska förmåga vi har att förlåta, gå vidare och skapa fred.

Retreat
Denna vecka blir en retreat för meg och jag tänker gå i process kring förlåtelse i mitt liv. Dagligen, som terapeut, upplever jag hur mycket energi och livskraft som är fastlåst i upplevelser som aldrig blivit förlösta. Desmond och Mpho Tutus bok innehåller vägledning i de fyra steg de menar utmärker alla förlåtelseprocesser. Den första instruktionen är att finna en sten. Jag tar på mig mina nyköpta grova kängor, som får sin premiärtur, med en intention om att finna en vacker sten vid havet.

Finn en sten
På vägen tillbaka till huset inser jag att jag totalt glömt bort att se efter en sten. Jag var upptagen av så mycket annat; blommor, nypon, slånbär, känslan av små lätta regndroppar mot ansiktet, lukten av hav, av träd, av nerfallna vildäpplen i förruttnelse. Jag blir irriterad på mig själv för att jag missat stensökningen. Men så tänker jag, okej, förlåt dig själv för det. Det finns stenar på grusvägen, kanske det till och med blir mer riktigt, en sten på en väg, att gå vägen. I nya skor.

Fann en fjäder
Jag får syn på en vit fjäder vid vägkanten, plockar upp den. Ska jag ta den istället för en sten? Nej, jag ska ha en sten också. Tar upp en sten, känner ingenting. Tar upp en till och släpper dem igen. Så faller min blick på en rosagrå sten. Smutsig och oansenlig. Inte speciell. Men den väljer jag. Går in och tvättar den ren.Lägger fjädern och stenen bredvid varandra på en ljusstake jag nyligen fått i födelsedagspresent.Tar upp boken och ser på omslaget. Vad ser jag? Fyra fjädrar som faller i luften. En för varje steg i förlåtelsesprocessen, antar jag. Mitt första steg har börjat.