Genuint menneskelige møter i Bordeaux

Jeg står i St. Andre katedralen i Bordeaux. Det er mandag formiddag. I går avsluttet vi en ukelang workshop i karakter-/selvutvikling med en gruppe på 16 fantastisk fine mennesker, noen kjente, noen få helt ukjente.

Slottet Chateau Garreau
Kurset ble holdt på slottet Chateau Garreau, som ligger ca. halvannen times kjøring sør-vest for Bordeaux. Intensjonen med kurset var et dypt personlig karakterarbeid med hver enkelt deltaker, kombinert med innlegg om hjernen, nytelse, sansning samt yoga og meditativt nærvær. 

En fantastisk ramme for kurset
Gro og Are Brean hadde ansvaret for det praktiske og kulinariske opplegget og vi fikk servert den ene franske «höjdaren» etter den andre, lekkerier og delikat arrangerte retter av lokale råvarer. Hver morgen hadde Gro en yoga- og mindfullness sesjon, som en fantastisk start på dagen. Med slottet som en fantastisk ramme skapte Gro og Are de best tenkelige betingelsene for kurset. Vi kunne ikke hatt en bedre ramme for arbeidet som pågikk fra tidlig morgen til sen kveld. Jeg er fortsatt fylt av både beundring og takknemlighet for deres fantastiske innsats. 

Takknemlig, sårbar og naken
Britt og jeg sto for det teoretiske, terapeutiske og personlige arbeidet i gruppen. Når jeg står her i St. Andre katedralen, er jeg fylt med en spesiell energi. Jeg kjenner meg sentrert og våken, og fylt av en dyp takknemlighet. Hjertet banker og jeg kjenner at en livs- og hjerteenergi nesten holder på å sprenge meg. Jeg kjenner meg helt åpen, sårbar og naken, til stede. Tårene presser på og triller ned over kinnene, livets tårer. I takknemlighet tenner jeg et lys for gruppen og står lenge i andektig kontemplasjon og takknemlighet for de genuine møtene med alle dere fine, fine mennesker, både som enkeltmennesker og gruppe. Dere gjorde det også mulig å få fram noe av det beste i meg som terapeut og menneske. 

Gleden over å være til
Tårene er sjelens balsam og det kjenner jeg inn i mitt innerste der jeg står i min stille kontemplasjon, åpen for alle følelsene som har gått gjennom meg i løpet av den intensive uken. Det er ikke sorgens tårer som fyller meg, men takknemlighetens tårer over alt hver enkelt og vi som gruppe fikk til av personlig transformerende arbeid i løpet av uken. Der jeg står foran mitt tente lys sender jeg hver enkelt min dypeste følelse av takknemlighet og glede. Jeg kjenner meg helt åpen og gjennomsiktig og lar alle de følelsene som fyller meg trenge gjennom. Videre kjenner jeg et enormt oppmerksomt nærvær, hjertet pulserer, kroppen er fylt og jeg kjenner meg levende fra innerst til ytterst. Det er ikke den eksalterte glede, men den stille (men voldsomme), kontemplative glede over å være til. 

Stillhet og kontemplativ fordypning 
Det kjennes som om jeg bare må bli stående i kirken - og i meg selv. Jeg må la alle følelsene som er i meg skylle gjennom meg etter denne uken med intensiv terapeutisk arbeid. Jeg elsker det kirkelige rom, som inviterer til å gå innover, til stillhet og kontemplativ fordypning, for nærvær og kontakt med det indre. Jeg ber en bønn for hver enkelt i gruppen med ønsket om fortsatt heling. Tror jeg kunne ha blitt værende i kirken hele dagen, en opplevelse jeg tror jeg delte med de tre andre som var i katedralen, det vil si Britt, Marit og Peter. Vi ble alle lykkelige og begeistret da vi så at det skulle være meditasjon i kirken senere på dagen. Alle ville vi dit. 

Stemmen fra det eksistensielle dypet
Min erfaring som terapeut gjennom et langt liv er at de fleste av oss strever med livet på den ene eller andre måten, og med hvordan vi skal få livet til å henge sammen på en meningsfull måte, privat-personlig-profesjonelt, sosialt, i våre familier og relasjoner etc. Min erfaring er også at de fleste av oss har en dyp lengsel etter kjærlighet og det å kjenne oss levende, virkelige og autentiske. Uansett hvilken livserfaring vi har og uansett hvor vondt, smertefullt kaotisk eller traumatisk livet vårt har vært, har de fleste en stemme som kommer fra vårt eksistensielle dyp, en stemme som alltid er der og som krever å bli hørt, en kjærlighetens og livsimpulsens sanne stemme. Vi kan gjerne forsøke å overdøve og bedøve denne stemme, begrave den med arbeid, dagliglivets viderverdigheter, alle gjøremålene, familielivet, våre relasjoner, våre bekymringer eller den alltid tilstedeværende «hjerte-lunge-maskin», TV-en som hele tiden tilbyr oss en fluktrute – alt sammen for ikke å høre stemmen som roper fra det eksistensielle dypet. 

Veiviser for et meningsfylt liv i overenstemmelse med oss seg
Når jeg denne mandag formiddag står her i St. Andre katedralen med det tente lyset for alle dere fine, fine mennesker i selvutviklingsgruppen, lar jeg mine tanker og følelser berøre hver enkelt av dere. Jeg gleder meg over det arbeidet og de nydelige personlige prosesser vi fikk til. Som terapeut og fasilitator av en selvutviklingsgruppe ønsker jeg å hjelpe hver enkelt med å bringe sin indre stemme frem fra det eksistensielle dypet, slik at vi med kjærlighet og våken oppmerksomhet kan lytte til vår indre stemme, gi stemmen plassen den behøver, la den vibrere, resonere og komme til uttrykk. Stemmen fra det eksistensielle dypet ønsker og krever å bli hørt. Den er selve livsnerven som gir mening til livet og det å kunne leve livet i et kjærlig og våkent nærvær. Det er den autentiske stemmen og den indre kraft som kan bli en veiviser for å leve et meningsfylt liv i sann overensstemmelse og gjennomsiktighet med oss selv. Å tre i eksistens, eller tre i karakter handler om å bli virkelig og om å bli hel. Det er å være nær eksistensens kilde.

Når jeg står i katedralen og lar meg gjennomskylle av alle disse tankene og følelsene og alle de genuint menneskelige møtene, kjenner jeg at livspulsen slår og den eksistensielle væren fyller meg: JEG ER!

Självutvecklingskurs i Bordeaux

Jag sitter länge i katedralen i Bordeaux och upplever hur den senaste veckans upplevelser sakta integreras inne i mig. Hur cirkeln sluts och elementen faller på plats och senare kan ges möjlighet att leva vidare i en öppenhet, acceptans och tacksamhet. Du blir aldrig färdig, och det är som det ska.

I början av juli höll jag och Helge en kurs i självutveckling tillsammans med Gro och Are Brean. Gro är liksom vi psykologspecialist och dessutom mindfulnessinstruktör. Are är nevrolog, kokboksförfattare och Bordeauxälskare. 

Vi hade lagt upp ett program för en vecka, med dagliga morgonmeditationer och yoga under ledning av Gro, föreläsningar, processer i självutveckling och djupt personligt arbete. Detta kombinerat med fokus på alla sinnen. Smak, med fantastiska maträtter baserade på lokala råvaror och vin från vingårdar i närheten – allt under ledning av Are. Så smak, men också syn, hörsel, lukt och beröring var med i allt vi gjorde. Personligt i promenader eller cykelturer i böljande vingårdslandskap, bad i havet och poolen, besök vid ostronodlingar, inköp på lokal marknad eller bara att vistas i stillheten runt vårt eget lilla slott, Chateau Garreau. Med medvetenhet om egna inre processer och en vakenhet för allt som rörde sig i kropp, sinnne och själ. 

Romanska bågar

I en inledning till kursen läste jag högt Tomas Tranströmerds dikt Romanska bågar, som jag också satte upp på väggen för att alla skulle kunna läsa, och läsa om den, under veckans gång.  

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ingen överblick

Under kursen arbetade vi med vår karaktär, ett annat ord för självet. Karaktären är grundstommen i vår personlighet och fundamentet i livet. Den är förbunden med de överlevnadsstrategier vi utvecklat under barndom och uppväxt. Strategierna hjälper oss att klara oss igenom våra utfordringar och blir en del av det vi uppfattar som vårt själv. Men vi är mycket mer än dem, och det är de sidorna av oss själv, som ligger oförlösta eller outvecklade inom oss som vi ska få tag i. Dessutom är de överlevnadsstrategier vi utvecklade, inte längre funktionella i vuxenlivet.  Tvärtom står de i vägen för oss och skapar problem i våra relationer, parförhållanden, djupa vänskaper och alla andra relationer. Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Kursen centrerades runt hur vi kan utveckla oss videre, hur vi kan få syn på våra överlevnadsstrategier (som mestadels är omedvetna) och lösa upp i dem. Allt för att utveckla oss i pakt med den vi är och önskar vara, både för oss själva och i våra relationer till andra.

Den här typen av djupt personligt arbete är speciellt kraftfullt att göra i grupp. Där kan vi utveckla en trygghet och få stöd och hjälp att se oss själva och våra inneboende resurser. Sidor av oss själva kan kan kännas igen och speglas. Liksom olikheterna kan uppmuntras och få en positiv bekräftelse vi kanske inte tidigare har fått i livet. ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

.

Ögonkontakt

Ögonkontakt är grundläggande för vår anknytning till världen. Vi blir till i den andres blick. När vi blir sedda utvecklas vårt jag, vårt medvetande om oss själva. Det är moderns, föräldrarnas blick, som för oss in i livet. När vi som vuxna ska ta steg vidare för att bli än mer oss själva, ta steg ut i det okända och vara modiga, kan vi vila och hämta styrka ur blick-kontakten. Det kan vara skrämmande då sidor av oss ofta också har blivit rädda för närhet med andra på grund av smärtsamma relationserfarenheter: separationer, förluster, besvikelser eller trauman. Så att bli sedda av en annan i ett personligt arbete, att bli sedd och kunna vila blicken i de andras ögon i en grupp kan vara omskakande och omskapande.

Hjärtkontakt

I gruppen delades våra livsöden. Vi kunde se mer och mer hur vår personliga historia präglar oss idag. Hur den hjälpt oss att utvecklas och där den förhindrat oss i vår potential. Likaväl som ögonkontakten är grundläggande, är hjärtkontakten nödvändig för att vi ska vara förankrade, i oss själva och i ögonblicket. Vi sa ofta under kursen att ”när en arbetar, arbetar alla.” Det blir ett dynamiskt samspel mellan den som är i process, mellan den som leder processen (Helge) och gruppen. Ett hjärta, två hjärtan i kontakt och gruppens hjärta. När hjärtats valv öppnas kan vi komma i kontakt med smärta, vårt brustna hjärta. Men när hela gruppen är med, ser, känner, har medkänsla och empati så blir det ett större hjärta som håller runt. Det blir en förankring, en grundning där hjärtenergi kan flyta mer fritt, ett tillstånd där vi kan vara sanna och i öppenhet. När en arbetar, arbetar alla: det stora valvet öppnar sig.

Gotiska bågar

Jag satt i Cathedrale Saint-Andre de Bordeaux, i halvmörkret, där jag såg valv efter valv öppna sig. Visserligen inte romanska som i dikten, utan gotiska. Mina ögon fylldes av tårar. Över att få ha delat en vecka med fina kursdeltagare, ett samarbete med fantastiska kursmedarrangörer och vid sidan av min älskade man. Att i grupp tillsammans ha fått dela detta att vara människa, att ha genomlevt och forfarande kanske genomleva stora utmaningar, att bli berörd av andras liv, att få beröra, dela, bli del av utveckling, känna växt och växtvärk, skratt och tårar, ångest och dans. 

När jag går runt i katedralen ser jag en skulptur, en man som håller ett barn. Jag gissar att det är  helgonet Andreas, men vet inte. Men hans vänliga, varma blick som barnet vilar i minner mig om kroppskänslan i gruppen på Chateau Garraeu. Mitt hjärta blir varmt. Jag ler och känner glädje över att få ha lärt känna medmänniskor som jag inte tidigare mött och andra som jag lärt känna ännu mer: och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Fördjupning i förlåtelse

I går var det snö i luften, blåsippor på marken och tacksamhet i kroppen. I dag är det fågelkvitter i öronen, sol i ögonen och livsglädje i hjärtat. 

Det är en vecka sedan jag och Helge höll kurs om förlåtelse. Vi var 10 personer, män och kvinnor, i ålder från knappt 30 och till drygt 60 år. Vi hade tre dagar där vi undersökte tema förlåtelse, reflekterade, processade i tre riktningar: Förlåta andra, förlåta sig själv och att be om förlåtelse. 

Jag fick inte lära mig något om förlåtelse på min fem år långa psykologutbildning. Inte heller därefter på min specialistutbildning eller på de olika terapiutbildningar jag gått. Men under mina år som terapeut har jag förstått hur viktigt detta är och hur mycket energi som är bunden i att inte kunna förlåta. 

Självmedkänsla

Några menar att vi måste kunna förlåta andra för att kunna förlåta oss själva. Andra menar att det tvärtom är så att vi måste kunna förlåta oss själva, för att kunna förlåta andra. Hur förhållandet var för var och en, var något av det vi undersökte på kursen. Självförlåtelse blev kanske allra mest i fokus och vikten av att kunna ha medkänsla. Idag är självmedkänsla ett ord på mångas läppar, men inte heller där är det mycket att finna om förlåtelse.

Vad förlåtelse är – och inte är

Jag stöter ofta på motstånd mot ordet förlåtelse när jag pratar om det. Så det har varit viktigt för mig att försöka bena ut vad förlåtelse inte är. Det finns många olika definitioner och det används på olika sätt, psykologiskt, kulturellt, socialt, religöst. Missförstånd kan vara att tro det betyder att överse något som varit kränkande. Eller att ta ansvaret från någon som såret eller skadat. Att det kan vara en form av att offra sig själv. Eller att vi inte får sätta gränser för dem som sårar oss.  

Det är frigörande att upptäcka att vi kan slippa att vara offer för det som har hänt i vårt  förflutna. Vi kan förhålla oss till det på ett nytt sätt. Men denna upptäckten är bara det första steget ... Förlåtelse är att praktisera kärlek mellan människor som har svårt för att älska. Förlåtelsen frigör oss utan å förvänta att få tillbaka. Henri J.M. Nouwen 

När jag går med den starka solen i ögonen och en kall aprilvind med temperatur runt nollan, börjar tårarna rinna. Först en tår här och en där, så allt ymnigare. En upplevelse av meningsfullhet, rening, kontakt med livet. När jag närmar mig Asker centrum torkar jag ansiktet från allt som rinner. Det är nog första dagen jag inte har mascara på jobbet. Det var kanske på tiden?

Min fördjupning i förlåtelse fortsätter... 

«Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta».

Det är påskmorgon, på Lyr. En brasa brinner, det knäpper till i veden och lågorna slingrar sig längs eldstadens sidor, ständigt nya. I former det aldrig blir tröttsamt att se på. Det är frost på marken. Tyst. Stilla.

Helge sover. Han har stukat foten, ganska illa. I går kväll och i natt vred han sig i smärtor. Höll mig vaken. Jag övertalade honom att ta en värktablett och snart snarkade han gott. Men jag låg fortfarande vaken. Jag slumrade till vid tre och blev väckt några timmar senare då Helge gick upp och kissade. När han la sig igjen kröp jag intill och vi tog varandras händer, kysste varandras händer. Så somnade han igjen. Inte jag. 

Jag steg upp i mörkret. Gick barfota ut på den frostiga terassen och gräset. Kände hur kylan förde  mig upp ytterligare några vakenhetsgrader. 

Plockar fram en hög av mina förlåtelseböcker. Förlåtelse har en längre tid varit ett viktigt tema i mitt liv. Är upptagen av det, talar om det, skriver om det, läser om det, provar ut olika förlåtelseritualer och processer. Utformar en workshop om förlåtelse. Upplever och känner igen hur förlåtelse i olika former och grader är aktuellt varje dag. Förlåtelse eller brist på förlåtelse. Den förlösning som kan bli resultat av en förlåtelseprocess. De barriärer och låsningar som är inne i oss när vi inte förlåter, eller inte blir förlåtna. 

Igår läste Helge ett citat ur Dag Hammarskjölds Vägmärken. Det är en bok jag läst i då och då under flera år. Ibland träffar några rader som en uppenbaring. Andra rader har inte sagt mig någonting. Men så vid en annan genomläsning har orden öppnat sig. 

«Så skall världen varje morgon skapas på nytt, förlåten – i dig, av dig.»

När jag låg i sängen i morse och inte kunde somna om hade jag en oro i mig, ett stråk av ångest. Kände att något var fel. Att det var något jag skulle ha gjort. Borde ha gjort. Eller inte ha gjort. Förlåt. Förlåt Britt. Förlåt, förlåt.  

I svensk etymoligisk ordbok står att förlåta, fornsvenskans forläta, betyder att övergiva, lämna, låta fara, släppa efter, tilgiva. Så att förlåta handlar i grunden om att släppa och lämna. Att inte bli kvar i destruktiva mönster och tankebanor. Att inte låta vrede, skam och förödmjukelse få fäste i kropp och själ och deformera ens personlighet. 

Elden har nästen brunnit ut. Lägger på några vedträn och lägger mig tillrätta i soffan, kryper under den grå ullfilten och lutar mig mot fårskinnskudden. Öppnar Vägmärken och läser på försättsbladet «Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta». 

Så jag stryker ut. Gårdagens oförrätter. Bitterhet som ligger och skaver. Släpper taget om en sorg över att ibland inte blivit älskad. En sorg att ibland inte kunnat älska. Jag släpper taget och öppnar mig mot världen för en ny dag.