Att inte resa någonstans

Det bästa är att inte resa någonstans, bara sitta stilla. Till min stora överraskelse upptäckte jag att det att inte resa någonstans var minst lika spännande som att resa till Tibet eller Cuba, menar Pico Iyer, berömd globetrotter. Han menar att det är då vi uppnår det många av oss behöver allra mest, en paus.

Det är viktigt att vara försiktig med det vi ber om – för vi kan få det. Efter en intensiv period i höst och över jul, såg jag fram emot ledighet och att en tid få göra ingenting. Jag fick en ofrivilig paus. En kvällspromenad på Lyr i mellandagarna resulterade i en bruten handled. Blev gipsad på Kungälvs sjukhus och satt i soffan med smärtor och begränsad rörlighet. Tillbaka i Norge och en vecka på arbetet. Vid röntgenkontroll visade det sig att armen inte skulle ha gipsats, den skulle opererats. De ville göra det så fort som möjligt på Bærum sjukhus, men det var många som fallit i halkan så det tog ett par dygn innan jag kom först i operationskön. En sen söndagkväll fick jag det nu hopväxta brottet uppbrutet igen och inopererat en metallskena som sitter fästad med skruvar. Sjukskrivning i ett par veckor och sex veckor utan att få belasta handen. 

Ofrivillig paus 
På grund av smärtor har jag inte kunnat använda min paus till det jag skulle önska, läsa, meditera, möta vänner. Jag har haft nog med mig själv och fördrivit tiden med musik i hörlurar och Netflix. Det var inte en sådan paus jag hade längat efter.

Men det har blivit en resa i inre landskap. Det är också spännande, du vet adrig vad du ska möta. Resan är inte bara behaglig. Jag har reflekterat mycket över ensamhet i livet. Hur ensamheten varit med mig så långt tillbaka jag kan minnas. Den har haft olika skepnader och har känslomässigt upplevts på olika sätt. I botten finns en nästintill outhärdlig smärta. Det kan gå kortare och längre perioder när jag inte är så mycket i kontakt med den. När den slår till gör det så ont. Min uppfattning om omvärlden förskjuts och jag blir upptagen av mig själv. 

Smärta och hjärta 
Jag har fallit ut av meditation. Jag behöver komma tillbaka in i att känna min del av helheten, min plats på jorden. Det är både ljus och mörker. I mörkret kan det vara lätt att tro att det inte blir ljust igen. Men det blir det. Det kan vara nära att glömma förbindelsen med alla. Med allt. Att vi hör ihop. Jag kämpar mig tillbaka till att leva helhjärtad. Pain is the condition of a feeling heart; it’s preferred to being a stone. (a  sufi – saying) 

I morse läste jag dikter. Tänk att få vakna på morgonen så här: 

ENGEL OG STJERNE
ein blå dag forkynner si kome
og dagens engel
vinker deg til seg
med begge hendene sine

og du snur deg og ser at ei stierne
lyfter hendene sine
og vinker deg farvel

(Jon Fosse)

Fysisk trening og rom for stillhet

Det har vært en heftig tid med mye fysisk trening, behandlinger og legekontroller, men jeg har også kunnet nyte naturen og stillhet i den svenske skjærgården.

Trening gjør godt!
Friskvernklinikken i Asker tilbyr partier med både kondisjon, styrke og bevegelse hver dag. Jeg har benyttet dette så ofte jeg kan og kjenner velvære i hele kroppen, kjenner at hver celle liker å danse, liker å bevege seg, liker å anstrenge seg. Kjønnsfordelingen blant deltakerne er nokså skjev. Ofte er det 25 ivrige damer og meg som eneste mann, og selvfølgelig superspretne kvinnelige instruktører. Andre ganger har jeg følge av to-tre andre menn i voksen alder. Jeg kjenner at jeg må henge i, men at det er uhyre morsomt. Det blir rett og slett mye latter og glede. I garderoben etterpå får vi menn ofte en god latter når vi kan dele hvor klønete vi er. Det fine her er at ingen prestasjoner er viktige, vi er akkurat så klønete og fine som vi er. Og innsatsen er det ingen grunn til å klage på. Som sagt ingen prestasjoner, tvert imot prøver jeg å se partiene som en lek jeg skal delta i. Når det lykkes, kan det bli en tilnærmet åndelig og selvforglemmende øvelse. 

Smerter og behandling
Ved siden av alt dette fine, har det også vært urolige stunder. Parallelt med treningen utviklet jeg forskjellige smertesymptomer i halsen og kroppen generelt. Tidvis kunne jeg bli redd for at noe skummelt var under utvikling, med smerter både her og der. De siste månedene har jeg hatt ukentlige timer hos min osteopat, som forsiktig har massert og dratt i hals-, bryst og hjerteområdet for å myke opp i arrvev og skader på ulike hinner, bånd og muskler, skader etter strålingen. Hun er ikke patolog, men har hele tiden sagt at hun ikke kjenner noe unormalt og farlig. Snarere at de ulike symptomene har å gjøre med den intense fysiske treningen som drar i muskler, vev og bånd. Og heldigvis opplever jeg at behandlingen hjelper og symptomene forsvinner. 

God oppfølging på Rikshospitalet
25. november hadde jeg ny kontroll av halsen på Rikshospitalet. Det var betryggende å bli fulgt opp av samme overlege. Undersøkelsen var både manuell, med kikkert ned i halsen og ultralyd. Hurra! Overlegen kunne berolige meg med at alt så fint ut, ingen tegn til noe skummelt. Ny kontroll om tre måneder. Det er betryggende å bli fulgt opp på denne måten. Britt og jeg var naturligvis meget lettet og satt på cafe fylt av glede og takknemlighet etterpå. Gjennom hele mitt sykdomsforløp har vi vært gjennom mange ned- og oppturer. Vi satt på cafeen i en stille og kontemplativ glede og kunne kjenne livets godhet og overflod. 

Nyter stillheten på Lyr
Helgen etterpå skulle Britt til Stockholm for å veilede sine to terapeutgrupper og jeg bestemte meg for å dra til hytta på Lyr i Bohuslän. Jeg var fortsatt fylt av glede og takknemlighet og kjørte av gårde med lettet hjerte. Det ble noen intense dager fylt med stillhet, kontemplasjon, meditasjon og lesing. Jeg nyter stillheten som er på denne øya i skjærgården. Naturen, havet, lydene og stillheten inviterer meg innover i kontakten med meg selv, med væren. Det er som en slags nådegave som bare kommer til meg, ikke noe jeg gjør eller skal gjøre, men et modus som jeg flyter inn i. Det er som å komme inn i et slags stilhetens rom hinsides tankene, væren i en våken oppmerksomhet. Her inviteres jeg inn i både dagens og nattens mysterier. 

Jeg skrev følgende til Britt neste morgen: 

Stille, stille, stille! Stilhetens velsignede god morgen til deg min elskede. Gråværshimmelenog novembermørket synes å fylle hele universet med sitt tause språk, likevel rungende som den bakgrunnsmusikk vi bare kan oppleve når vi lytter og slipper sinnets forstyrrende kvern av tankestøy. Jeg danser min morgendans til tonene av universets evighetsmusikk og inviteres på reisen inn i uendeligheten. Vil du danse med meg min elskede?