Retreat

De senaste månaderna har jag emellanåt kunnat känna mig trött. Det har varit för lite vila och för lite tid till återhämtning, för mig själv. Efter att ha tänkt och känt noga igenom vad jag kunde behöva nu, så blev det klart för mig att en retreat i stillhet var det allra bästa.

Min retreat varade i nio dagar. Den var i tystnad. Enda gången jag pratade var i samtal med en medvandrare/vägledare, en halvtimme per dag. Vi var en grupp på runt femton personer, men vi talade inte med varandra, hade knappt ögonkontakt. Måltider var i tystnad eller med klassisk musik svagt i bakgrunden.

Jag uppskattade var minut av retreaten. Det var så vilsamt och samtidigt så livgivande att få vara i stillhet, i ensamhet, och samtidigt tillsammans med andra i en ram med struktur i form av fasta mattider och möjlighet att delta i gemensam stilla bön och medtitation.

Mitt rum blev en egen klostercell, ett rum för egen meditation, bön, kreativitet och vila. Den vackra fjällandskapet inviterade med en natur som skapade möjlighet för rörelse, närvaro, reflektion, receptivitet.

Det är svårt att beskriva i ord de sinnesupplevelser jag hade, den närvaro jag upplevde, den kärlek jag vilade i. De flesta dagar kände jag en stor glädje. En tacksamhet över det livet skänkt mig och fortfarande skänker mig. Där var också stunder av självrannsakan, av att ta in hur jag sårat andra och hur min otillräckliglighet på olika områden visar sig.

Vi blev uppmanade att inte läsa. För mig blev det en hjälp att vara i hjärtat, att uppleva med hjärtat och att komma nära. Jag upplevde hur naturen talade i mig, hur min receptivitet för allt omkring mig och i mig blev en del av en stor enhet och att mitt "jag" blev upplöst och en del av Varat.

Det var upplevelser jag hade under retreaten och upplevelser, drömmar eller aningar jag tidigare haft som nu blev genomströmmade av en förståelse, både ordlös och med ord. Jag fick en känsla av att jag hörde och såg mycket klarare än jag vanligvis gör.

En livsglädje och kreativitet genomströmmade mig och jag skrev, tecknade, målade akvarell. Lyssnade på fågelsång och många, små, bäckars olika ljud. Jag lyssnade med hela kroppen.

Jag kom dit trött, sliten, nästan tom på kraft. Men där fick jag kontakt med källan. Den källa som gör att du inte riskerar att ge ut mer än du tar emot, den källa som låter sin energi flöda genom dig och som aldrig tar slut. Som solens strålar. Som regnet.