Helge har det inte bra

Han kämpar med efterverkningar av behandlingarna. Han har väldigt ont i halsen. De senaste dagarna har han haft svårt för att prata, det gör för ont. Han måste få i sig näring, fem, sex näringsdrycker per dag och vatten. En stor del av dagen går åt till det. Han kämpar tappert. Hostar, harklar, får upp slem, spottar ut, sover, vaknar. Tar en halv eller kvarts sömntablett när han måste. Ibland går all energi till det mest grundläggande. Iband orkar han busa och bråka med mig. Hålla, krama, smeka, retas, provocera, sova, vila. Vara ensamma, vara tillsammans. När vi ligger i sängen och en vaknar och inte kan sova, men kryper i hop, så somnar vi ofta. Andedragen synkroniserar sig, hjärtana känner varandra. 

Vad innebär det för mig att vara vid Helges sida? 

Det ställer viktiga frågor till mig om hur jag lever mitt liv. När vi blir äldre förstår vi att livet inte handlar om att ha det bra eller vara lycklig. Livet bjuder på allt; svårigheter, möjligheter, uppturer, nerturer, smärta, helande. Det är livets villkor. Det är inget fel när vi lider. Det är inget fel när vi har ångest, smärta, upplever ensamhet eller osäkerhet. Livet är inte en belöning. Döden är inte ett straff. En sida av Helge jag alltid älskat är att han kan leka. Det påminner mig om min pappa, som jag har många svåra minnen med. Men om jag ska lyfta fram det mest positiva med honom är det just det, leken. Lättsamhet och spontanitet. Barnslighet och kreativitet. Att stå vid Helges sida är viktigt för mig. Men att stå vid hans sida är att stå vid min egen sida, förstår jag mer och mer. Det konfronterar mig med vad som är viktigt i mitt liv. När Helge ser mig i ögonen och tackar mig för allt jag delar med  honom så blir jag hel. Full. Levande. Närvarande. Jag ser en evighet i hans ögon. Ibland blir ord omvälvande. Skavande.

På en boklansering i torsdags hörde jag Vigdis Gabarek läsa:

Den som har et ansikt å tape, har en mask å miste.

Kjenner du ensomheten bak masken.

Kjenner du sorgen over at ingen noen gang får

kjenne det virkelige deg.

Vet du at du frarøver verden en mulighet til

berikelse når du ikke viser ditt ansikt.

Du er den vi alle ventet på,

den som ved sin egen forløsning, forløser verden.

Dette er vår alles mulighet, å forløse oss selv og stå

frem som det virkelige Mennesket. 

Jag känner att orden har så mycket att säga mig, och Helge. Hälsa, sjukdom, glädje, nedstämdhet. Att acceptera att livet är som det är. Det ska inte vara annorlunda. Det är fulländat. I smärta, i sorg, i glädje, i kärlek, i medkänsla.