Ur form. Omfamna det.

Vaknar med en obehagskänsla. Besviken över att det redan är ljust, klockan 8:45. I natt har jag sovit i tvåtimmars pass. Var på väg upp vid sextiden men somnade och nu är jag arg på mig själv. Jag har fråntagit mig själv möjligheten att möta en ny dag, möta ljuset när det kommer. Kokar mitt morgonte och tänder de tre ljusen som står på bordet. Tycker nästan inte att det är någon idè, det är redan ljust ute. Ska jag tända eld i spisen? Det är ju så sent redan. Det är som om jag vill straffa mig själv genom att inte göra det trivsamt runt mig. Det pågår en inre brottningsmatch.

Föreställning om förlorade nu-er
Jag vill inte släppa föreställningen om de förlorade nuerna. Jag vill inte släppa in nuvarande nuet. Det kliar i själen. Mitt sinne vill att det ska vara annorlunda. Jag vaknar en morgon och är ur form. Det är okey, Britt. Omfamna det. Molnen rasar över himlen. Vinden får talltopparna att att böja sig, grangrenarna att vifta oroligt. Kala björkgrenar rister, enbuskarna rör sig nästan inte där de kryper utmed bergen. Torra grässtrån och ljung vajar. En vit strimma från ett flygplan lyser upp i ett gult fält mellan grå moln och ännu gråare moln som rör sig ännu fortare framför, olika lager av moln. Naturen är som jag denna morgon. Eller jag läser in mitt tillstånd i naturen utanför, oro. Är en iakttagare till mig själv, ett vittne till mina själsliga krumbukter. 

Resa från mor och far
När jag vänder blicken inåt möter jag en tålamodslöshet och en känsla av att det är mycket jag borde gjort (i den känsla av att ha sovit bort tid). Jag kommer i kontakt med något av det jag lämnade i Stockholm. En far som på juldagen, när vi ordnat julsällskap hos min mor, frågade mig vilka som är mina barn. Sabina och Aron svarar jag och nickar i deras riktning. Vem var pojken jag lekte med på julafton (för två år sedan) hos Sabina? Det är Leo som står framför dig, svarar jag och tilägger att han numera har ett barnbarn till, Mona. Min far ser på mig med stora ögon. Förvånade läser jag in i dem och samtidigt tolkar jag det som att han får visshet i något han vet men inte når in till.

Jag reser ifrån min mor som har ett sår på foten som inte vill läka. Hon är opererad för ett par månader sedan. Det var förväntat att efter att ha fått sågat bort en benbit som växt ut under fotsulan, att det öppna sår som då varit där i lång tid skulle läka. Men stygnen lossade, det fortsätter att vara ett öppet sår. Hon kan nästan inte gå. Det skaver i mig, önskar att jag kunde vara där mer för dem. Antagligen. Det är okey, Britt. Omfamna det. 

Mörkt, mättat grönt
Jag läser in mina skiftande sinnestillstånd i vädret och vädret väcker sinnestillstånd i mig: eufori, nedstämdhet, tacksamhet, glädje, uttråkning, melankoli, ro, oro.Rummet doftar av hyacint. Azalean vit. Vinden får tag, sveper runt huset, får röst, vibration. Havet dånar i bakgrunden. Det har blåst mycket, länge. Regn. Ute fukt, gräs och mossa, djupt grönt. På våren kan den späda gröna blända med en växtkraft som bara väntar på att explodera. Detta mörkt, mättade gröna är lika starkt.