Leva på en ö

Idag stod jag upp tidigt. Väntar på  ljuset. Ser otydligt några stjärnor på himlen. Strax är de borta bakom skyar. Himlen grå, ljuset, när det senare kommer, visar sig som en ljusare gråhet, med lite turkos. 

Magiskt dunkel och grå vanlighet 
Det blir till och med mörkare än nyss, mörkt grått. Hela himlen antar en gråblå ton. Det har börjat regna, igen. Går ut på trädäcket och känner dropparna mot ansiktet, mot nattlinnet. Ljuset kommer smygande. Inte med någon större kraft som tar andan ifrån en, med färger. Men grått, gråttgrått, sakta. Flyktigt uppstår små ljusare hål i det grågrå. Himlen övergår i ett ljusare grå. Mer vind kommer, havet mullrar. Det magiska dunklet övergår i en gråblå vanlighet.

Stengärdsgårdar

Min blick vilar på stengärdsgården på berget, byggd för att markera gränser mellan marker och för att hägna in djur. Det märktes en gång när ett gäng kor hade rymt och kom springande på berget. Där stora stenar låg på varandra, och där muren fortfarande var någorlunda hög, hindrade det dem från att komma ner och in på tomten. Där det var lite gärdsgård kvar hittade de in och trampade runt på gräsmattan. De såg ut att ha kul i friheten. Tills en bonde kom rusande och jagade upp dem på vägen. Det har gått djur på grannegendomen bakom berget också när vi har bott här. Som de löper visar  gärdsgårdarna också de markägarförhållanden som råder intill. Stengärdsgårdarna vittnar om tidigare tider. 

För hundra år seda
Jag tar fram en bok vi har liggande. Där beskrivs tiden från 1915, nästan precis hundra år tillbaka i tid, med tillägget att det mesta hade varit likadant lång tid tillbaka. ”Större delen av det dagliga levebrödet var det som kom från korna. Alla hade några höns och de som hade möjlighet hade en eller två grisar som slaktades under hösten. Ett eller två får för ull till i första hand strumpor och vantar. Dessutom lamm att slakta för husbehov. Rätt många av öborna hadde ett par skäggegarn eller torskegarn i bruk, även någon ryssja eller dörj för husbehovsfiske. Alla som hade mark därtill odlade råg, för brödbakningen åt sig själva och för grannen. Odling av potatis var en viktig del av försörjningen.”

Jag läser vidare om linodlingen och alla procedurer från sådd til garn, till dukar, kläder och sänglinne. Det var stortvätt till våren då tvätten fick vila under djupaste vintern, då det var för svårt att få tvätten att torka. Det står om sammanhållningen, behovet av att hjälpa varandra. Tydligen var det förhållandevis bra omständigheter här på ön, om det stämmer som han skriver, ingen svalt (och ingen var heller tjock). De viktiga förbindelserna gick sjövägen, allramest till Nösund och Mollösund. Skulle man färdas vidare på Orust och fastlandet var det roddbåt som gällde för att ta sig över. (Ur Med segel, åror och hästkrafter. Från tre öar vid Stigfjorden. Göran Pettersson). 

Ambivalens till modernitet 
Färjan kom till ön kom 1952. Med det också moderna tider. Inställningen till de som köpt sommarhus här, har varit och är, ambivalent. Det har varit behov av att få sålt mark och tjäna pengar på oss ”badgäster”. Men vi betraktas som ett nödvändigt ont av en del fastboende, av dem som bott här i generationer. Modernisering och möjligheter att arbeta utanför ön har fört med sig ett praktiskt lättare liv. Men med nya tider följde också en utveckling vars konsekvenser inte bara var önskvärda. Den ambivalensen kan jag för den delen känna igen i mig själv, både här på ön – och på andra områden. 

Det välbekanta och det främmande
Det pågår ständigt en kamp mellan inre och yttre, det kända och det okända, det välbekanta och det främmande. Mycket energi går åt om vi vill protestera, kämpa emot eller vägra att förhålla oss till något som är, och som vi inte önskar ska vara som det är. Men det blir inte heller riktigt om vi prövar den motsatta strategin, att förneka eller hoppa över känslomässiga reaktioner. Några gånger är det dessutom viktigt att handla, för att försöka styra en process i annan riktning. Men om vi ska undgå att leva i ständig inre konflikt, behöver vi komma till att omfamna motsättningar - också om vi önskar undgå att bidra till att konflikter gestaltar sig och fortlever fastlåsta i det yttre. Stengärdsgårdarna på ön har legat här länge. Det växer lavar och mossa på dem. Ingen bygger upp dem där de rasat, om de inte längre har en funktion.