Tungt i bröstet

Vaknar efter en dröm där Helge och jag är på resa. Vi är på väg till Barcelona, upptäcker det landskap vi färdas i och möter människor. Sakta slår jag upp ögonen och hälsar på dagen, hälsar på solen som lyser rätt in i takfönstret i sovrummet. Det har den gjort nästan var morgon denna sommar. När jag reser mig kommer en tryckande känsla i bröstet. Helge och jag är inte på resa. Tvärtom, vi har ställt in många resor de sista åren. Nu senast en Mallorca resa i september där vi skulle fira Helges brors 70-årsdag. Det är tungt att gå upp i dag. Fysiskt tungt. Jag kokar mitt morgonte,  går ut och  hämtar tidningen. När jag passerar fönstret till undervåningen ropar Helge «Hei der» och jag går ner till honom och kryper in under täcket. Med de varma nätter som varit är det mycket svalare här nere, så Helge har valgt att sova  här för att ha chans att sova så gott som möjligt.

Lyssnar på Helges hjärta
Hur har din natt varit? Hur mår du i dag? frågar jag. Helge stönar och berättar. Det är så tungt att se hur Helge sliter med illamående och trötthet. Han är konstant illamående och blir yr så fort han reser sig eller rör sig. De senaste dagarna har han sovit mest hela tiden och jag har följt honom till strålningarna. Han klarar nästan inte att sitta upp utan att överväldigas av illamående. Jag  lagar mat jag vet han gillar men han klarar inte mer än ett par skedar soppa eller lite potatismos. Jag känner mig så hjälplös. Detta kan inte jag påverka. Vi ligger i sängen och håller runt varandra.  Mitt öra mot Helges bröst, jag lyssnar till hans hjärta. Vet att därinne är det en hjärtklaff som arbetar extra och som behöver få hjälp i form av en operation med tiden. Känner en sådan ömhet för hjärtat därinne.

Överblommat

Efter sex lediga dagar ska jag i dag till mitt arbete. När jag kommer en bit på väg geneom skogen märker jag att vegetationen har totalt förändrats sedan förra veckan. Allt är överblommat, torrt och tungt mörkt grönt. Den enda blommande blomma jag ken se är rödklöver, halvt vissna rödklöver. Sist jag gick var det långt över 30 olika arter. Det är en vana jag har på stigar jag ofta går att jag lägger märke till vilka blommar som blommar och följer med floran från tidig vår till höst. Det blir som mantran där jag går och säger växtnamnen inne i mig själv. Det blir kära återseenden med vänner jag inte mött på ett år när den växten slår ut i blom. Men i dag är det mesta överblommat. Borta. För sent. Tungt i bröstet och överblommat. 

Hösten i mig
Men där är älggräs som fortfarande blommar. Några rallarrosor står vid kanten av stigen. Älgräs, rallarros.  Åkervinda som klättrar på högt gräs.. Rallarros, gullris, åkervinda. Smörblomma, åkertistel. En energi börjat sittra, det är lättare att andas. Du ser inte världen som den är, du ser världen som du är.  Renfana, rölleka. Rölleka, renfana. Det är inte överblommat. Hösten var i mig. Stannar vid tjärnen och ser på de gula näckrosorna. Ber Mariabönen. På genvägen över en åker ser en växt jag inte känner riktigt igjen. Den kan påminna om en kamomill, men liten. Gnider blad och blomma mellan fingrarna.  Luktar. Jo, det doftar kamomill. Blommorna hjälper mig till kontakt med mig själv, till den livsenergi som i morse blockerades av oro och rädsla.  Brännässla, rödklöver, vitklöver. Daggkåpa. Vitmåra. Kärleksört.

I accept relationship as my primary teacher about myself, other people, and the mysteries of the universe.