Sista strålningen

I dag gick Helge för sista gången in i strålrummet. I sommarvärmen på väg dit gick han med solhatt, mörka solglasögon, svart jacka och en buff  uppdragen øver halva ansiktet. Han såg skum ut. Eller kanske lite som Fantomen. Strålning nummer 35. Den sista.

Andektig
- Hur var det att få den sista strålningen? undrar jag.
- Det var litt sånn… Helge tänker och ser upp i taket. Det ordet som kommer er: Andektig.
- Når jeg låg der under masken var det vanskelig å ta inn at det var siste gangen. Jeg sa til meg selv at dette er siste, sa det mange ganger. Det var en annerledes opplevelse.  

Øvelse i det usikre
I dag intervjuar jag Helge. Han har inte haft krafter till att skriva på några dagar. Åskan mullrar i bakgrunden och Helge ligger i soffan. En del av skägget är borta efter strålningen och han ser väldigt, väldigt solbränd ut på halsen. Hans mage rumlar i kapp med åskan.
- Vad tänker du kring behandlingen du gått igenom, som nu i dag är avslutad?
- Å være syk er å være i en egen boble hvor det handler om å bare møte alt det som kommer med takknemlighet. Du vet ikke hva det neste blir. Å være takknemlig. Åpen. Du aner ikke om du har krefter til neste steg. Kunsten er å ikke stivne, å ikke begynne å kjempe imot. Det er virkelig en øvelse i å være i det usikre, det ukjente med den styrke som ligger i en slik sårbarhet.

Nått målstrecket
Sista strålningen var i dag. Jag satt utanför och tittade på den gröna skylten som det står "Ingen strålning" på och hur den slocknade och den röda med "trålning pågår" tändes. Som vanligt slocknar den röda några gånger, när strålområdet ändras och så tänds den igen. På denna sista strålning ville jag inte missa att se ögonblicket när den släcktes för sista gången. Som hypnotiserad stirrade jag. Där! Den gröna skylten tändes och jag följde med personalen in. Jag ville absolut ta en bild när hon skruvade loss masken från Helges huvud för allra sista gång. För sista gången. Nu var han fri från det järngrepp han legat fastspänd i dag efter dag. Masken förpassades till sopkorgen. Helge dansade ut ur strålrummet och visade  med hela kroppen, när han passerade dörrarna ut ur rummet för sista gången, att det var en seger. Han hade nått målstrecket.

Tack og kramar
Alla fick kramar av Helge och det kändes att personalen gladdes med oss. Vi skrattade och log. Alla de som satt och väntade på strålning undrade nog varför vi visade så mycket glädje här i cancerhelvetets väntrum. Men det var sista gången. Sista, sista, sista. Tack fina hjälpare. Tack medmänniskor.

Felles reise
- Vad har personalens sätt att vara betytt för dig?
- De har vært veldig profesjonelle og samtidig omsorgsfulle og medmenneskelige. Jeg ble veldig overrasket da jeg i dag fikk vite at de fulgt oss på bloggen. De har vært veldig engasjerte. Det ble en ekstra fin avslutning. Å gå over målstreken i dag var: YES! Veldig gledefylt. Og så fint at du var med i dag, Britt. Du var med i begynnelsen og med i slutten. Det har vært noe vi gjort sammen, en felles reise. 

Strävade med sonden
Helge strävade så med sonden. Han blev illamående av näringspåsarna som han skulle ha flera av varje dag. Varje gång satt han länkad till droppet in i sonden i timmesvis. Det måste gå så sakta för att magen ska kunna ta emot det. Efter några dagar av illmående och plågor kräktes han och sonden kom upp. Ut med den. Vi befarade ny inläggning. Det var i går och det var näst sista dagen. Helge möttes av många argument för att han skulle sätta in en ny sond. Men Helge upplevde att sonden i sig framkallade irritation i halsen som sedan förde till illamående. Han hade trots allt inte kräkts en enda gång innan sonden kom in. Det visade sig att om Helge inte satte in sonden innan han var färdigbehandlad, dvs. dagen efter, så kunde han inte få göra det på Radiumhospitalet.

Nok næring og væske - en utfordring
Färdigbehandlad och då ska han tillbaka till sitt vanliga sjukhus. Helge fick lov att pröva och se till dagen efter, dvs i dag, om han kunde få i sig nog med näring och vatten. Då kunde han slippa att få sonden. Det klarade Helge. Symptomerna ska bli värre de kommande dagarna men Helge satsar på att klara sex flaskor näringsdryck och en till två liter vatten per dag. Hellre kämpa med det än allt illamående.
- Foreløpig kjennes det som omkostningene med sonden var altfor store i forhold til å ta det ubehag det innebærer å være uten den med en usikkerhet. Kommer jeg til å klare det? Jeg må fortsette å jobbe veldig målrettet med å få i meg nok næring og væske hver dag. Vi søker gjerne forutsigbarhet. Den største utfordringen er å kunne være mitt i det uforutsigbare å møte det som kommer.

Oppfølging på lokalt sykehus
Helges röst är svag och skrovlig. Det gör ont för honom att prata. En biverkan bland många andra.
- Jeg er litt forundret over at jeg etter behandlingsforløpet er ute av deres system. Det syns jeg er underlig. Det er tankevekkende at jeg ikke får noen oppfølgning videre her. Men der er klart at for mange må det bli oppfølgning av de lokale sykehusene, de som reiser langt. Det er nok et rasjonale her. Men ukene etter avsluttet behandling skal visst være de tøffeste og da har jeg ingen oppfølgning. Så dette blir en tid når du selv må ta ansvar for situasjonen. Det kunne godt ha vært et tilbud om en legetime i uken et par ganger til. Min prostata følger de jo opp på Radiumhospitalet, men ikke denne kreften.

Mange tårar
En klokka ringer. Dags för mediciner. Och näringsdryck. Och vatten. Helge hostar och harklar sig. Idag på Radiumhospitalet när vi vandrade genom de långa korridorerna kände jag en sådan ömhet för allt och alla. Det var sista gången, sista gången. Jag var så glad. Glad som ett barn. När vi gick ut ur sjukhusdörrarna (för sista gången)  med apotekspåsar i alla händer började tårarna rinna. I hissen ner till parkeringshuset rann mina tårar och Helge sa «Takk for alt du har gjort for meg». Då började tårarna strömma.
Här hemma i soffan grät Helge, stilla. Det är en speciell dag.

En verden av lidelse
Å være pasient på Radiumhospitalet er å tre inn i en verden av lidelse, unge og voksne, menn og kvinner. Noen kommer gående, noen i rullestol, noen i senger. Det er mye å ta inn og være vitne til som samtidig åpner opp for et større perspektiv. Lidelse og død. I hverdagen holdes det på avstand. Her får du virkeligheten inn på deg. Mitt i alt det rå vi ser og opplever, er det også å være vitne til en utrolig kjærlighet og omsorg. Det er fra personalet men også fra de pårørende som tar del i det som skjer.

Priviligierad
Den värsta värmen har gett med sig och Helge har sovit i sovrummet uppe ett par nätter. Hoppas han gör det i natt igen. Det är så skönt att somna och vakna med sin älskade intill. Jag är priviligierad.