Vi går vägen tillsammans

Den här veckan har Helge varje morgon gått med mig en bit på vägen till jobbet. Olika långt och i olika tempo beroende på dagsformen. Det verkar som de värsta efterverkningarna har passerat toppen. Smärtan i halsen är mindre och Helge har börjat att äta vanlig mat, om än i mosad form. Rösten tar slut om han pratar, så vi är mycket i tystnad. Det är behagligt, nästan som att vara på retreat. Morgonturerna har varit skiftande i sin karaktär. Några morgnar kyliga, åtta-tio grader. Fingrarna kalla. Andra morgnar har kroppen blivit solvärmd och jackan glidit av. Luften är frisk, höstfrisk. Dofterna i skogen; blåbärsris, fukt, fällda björkträd, hästspillning, jord, mossa.

Skönhet – vemodig men kraftfull
Nu är många blommor överblommade. De som fortfarande är i blomstring är färre. Gullris, kungsljus, nunneört. Blåeld som väcker minnen om Gotland. Praktlysing, gulsporre och renfana. Johannesört. Vitklöver, rödklöver, skogsklöver. När jag räknar efter är det tjugofyra olika arter jag har sällskap med på vägen. Faktiskt upptäcker jag också ett par som blommat ut som jag inte sett när de var i blomstring. Överblommade blommor har en egen skönhet. Vemodig men kraftfull. Väntar på att sprida sina frön. Bär nästa år i sitt inre.

Saknar arbetsgemenskap
De morgnar jag och Helge har tillsammans, vaknar, ligger tätt intill, värmer, känner hjärtana: allt bär jag med mig in i dagen. Men jag saknar att arbeta tillsammans med Helge. Tidigare har vi delat stora delar av arbetsdagen, mött patienter tillsammans, gått ut på lunchen och tagit en kopp kaffe, återvänt hem tillsammans. Vi har under årens lopp lärt känna varandra som yrkespersoner, som terapeuter och undervisare. Vi har bidragit till varandras utveckling och fördjupning. Vi har delat emotionellt berörande stunder med patienter, kursdeltagare, åhörare – tillsammans. Liver har varit en helhet. Vi som par, föräldrar, kolleger. Jag tror vi hjälpt varandra att få fram det bästa i den andre. Jag saknar Helge i den delen av mitt liv nu. 

Dimman ligger tät

En morgon ligger dimman tät. En speciell stämning, gåtfull.  Jag vill gå tidigare och tidigare hemifrån för att kunna vara närvarande på vägen. Stannar, luktar, blundar och lyssnar, fotograferar. En av morgnarna i veckan  undrade jag mig över att jag inte ser många djur.

Uppmärksamhet
Om du har tid och lust just nu: ta en  minut och se dig runt i det rum du sitter i och lägg märke till allt du ser som är rött. Se det, ta det in – i en minut. Vänta med att läsa vidare. Såg du många röda ting? Säkert. Vad såg du som var blått? Vi upplever det vi har vår uppmärksamhet på. Vi kan också välja det vi har uppmärksamhet på. Problem eller kärlek. Sjukdom eller allt det som är friskt. För ett par veckor sedan hörde jag på ett föredrag om cancer av läkaren Johannes Ørbeck-Nilssen. Han sa mycket klokt. En av flera saker jag fäste mig vid var att han inte tyckte om att prata om att förebygga. För tanken om att förebygga, tex cancer, innehåller också tanken att vi ska bli sjuka. Hm, tänkvärt.

Fauna, också
Men djur. Är det djur på vägen till kontoret? Eller är det i huvudsak blommor? Starten på morgonpromenaden var i ljudet av fårbjällror. På markerna till Drengsrud gård betar får. Vi såg ett par vid inhägnaden mot gångstigen. Så kom en hund med en morgontrött husse. Mördarsniglar. Pilfink. Vid vattnet en spindel och flugor. Några änder kom simmande mot oss. Vi såg duvor och en gulsparv. En svart katt och en grå katt. Ljudet av en tupp som gol. En sädesärla hoppade vid sidan av oss ett stycke på vägen. En nyplöjd åker hade besök av ett gäng gråtrutar. Vid en villa hoppade en ekorre mellan träden. Nere vid Askerelven var många änder som åt gräs, i sällskap med både skator och kråkor. En fjäril landade på en tistel och sög nektar. Minst sjutton djur upplevde jag när jag väl såg och lyssnade efter.

Jag njuter
Jag njuter av både flora och fauna. Jag njuter av allt det mitt liv innehåller. Jag är tacksam över varje dag, tacksam över att dela livet med Helge. Alla svåra och krävande stunder (liksom glädjefyllda och lätta, inte att förglömma) innehåller möjligheter att öppna ögonen - öppna hjärtat. 

Formen er oppadgående

Jeg har vært borte fra skrivingen noen dager for smertene har tatt mye oppmerksomhet. Uken fortsatte med kniver i halsen. Vi bestemte oss likevel for å dra på hytta i Bohuslän. Etter å ha vært hjemme i flere uker kjentes det godt å skifte miljø. 

Stillhet 

På Lyr møter vi alltid en overdøvende stillhet, spesielt utenfor høysesongen når øya er mindre befolket. Ingen støy, ingen trafikk, bare naturens lyder. Fornemmelsen av stillheten er overveldende. Du hører stillheten, du kan ta og føle på den. Går du med og ikke imot den, hilser den deg velkommen og lar deg omfavnes av dens kjærtegn. Den gjør noe med deg. Det er som å komme inn i en annen bevissthetsdimensjon, en kontemplativ tilstand som gir deg en indre fornemmelse av deg selv. I dette stille rommet inviteres jeg til å lytte til stilheten i meg selv, til Britt og det oppstår et nærvær og en tilstedeværelse, en værenstilstand. Ord blir overflødige, ja forstyrrende og ut av bevisstheten strømmer kreativitet, visdom og kjærlighet. Sjelen slipper fri og får sin naturlige plass. 

Besvimelser
Jeg var naturligvis preget av smertene i halsen. Faktisk besvimte jeg to ganger i løpet av fredagen. Første gang var da jeg sto opp av sengen. Jeg fikk satt meg ned og var borte noen sekunder. Den andre gangen var da vår gode venn Annika kom på besøk og jeg reiste meg for å gi henne en velkomstklem. Det svartnet og jeg ble borte. Heldigvis holdt hun meg fast så jeg ikke falt om på gulvet. Det var naturligvis skremmende for oss alle. Jeg hadde en fornemmelse av at årsaken var for lite drikke. 

To liter vann om dagen
Jeg kontaktet min lege i Norge. Etter en lang telefonsamtale kom vi frem til at besvimelsene sannsynligvis skyldtes blodtrykksfall som følge av for lite veske over lengre tid. Jeg hadde ingen symptomer ellers. Siden har jeg målbevisst presset i meg to liter vann om dagen og det har absolutt hjulpet. I løpet av helgen ble smertene i halsen mindre og det ble også lettere å drikke. Søndag kjente jeg at formen var oppadgående, så vi gikk en 45 minutters tur. Og jeg var fullt på høyde med Britt, ja til og med i stand til å øke tempoet ytterligere. Waw! 

Fast føde igjen
Man vet ikke alltid hva man venter. Mandag ble energimessig en tung dag da hele kroppen kjentes i ulage. Jeg startet friskt med en 45 minutters spasertur gjennom skogen da jeg fulgte Britt et stykke på vei til kontoret. Da jeg kom hjem kjente jeg meg sliten og matt. Mandag var også dagen da jeg forsøkte å få i meg en hel banan og en cola. Det lyktes! Så jeg slo til med en brødskive med ost og til min forundring gled den ned. Om kvelden laget jeg noen kjøttboller, kokte en potet og brokkoli, og jammen gled det også ned! Fast føde for første gang på frem uker! Waw! Litt av en forandring, men en stor lettelse. Jeg ble kanskje litt ivrig og snakket vel mye, noe som gjorde at jeg mistet stemmen utpå dagen. Men herlig var det! Jeg gjentok suksessen både i går og i dag.