Tänd ett ljus och låt det brinna

Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. "Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på. Tänd ett ljus för jordens barn," sjöng Leo, mitt barnbarn på 4 år. Självklart. Med klar röst och känsla. Så bytte han till "I wish you a merry christmas, I wish you a merry christmas and a happy new year". En på dagis pratar engelska. Andra gången han sjöng  skulle jag, mormor Britt alltså, och min son, morbror Aron, sjunga med. Förjulstider i Stockholm.

Julafton
Sitter och rimmar på julklappar. Det är en tradition vi har i min familj. Det ska vara roligt, svårt att gissa, gärna berätta en historia, kanske utmana personens karaktärsdrag lite. Rimmet blir minst lika viktigt som gåvan, alla lyssnar, gissar, skrattar. Paketet får inte öppnas innan mottagaren har gissat nära nog. Vi leker. Helge är i Norge. Jag saknar honom. Han säger att det är tomt hemma utan mig. Vi är lite sårbara nu, som alltid. 

Minnen träder fram

Minnen träder fram i medvetandet. Min historia blir nära när jag är i Sverige. Det är språket, det är platser. Mitt förflutna är inte så tillgängligt när jag är i Norge. Det är ingen där som känt mig länge, vi delar inte skolkamrater, ungdomsvänner, universiteterfarenheter, olyckliga kärlekar, barnafödslar, inte heller konstutställningar, musikfestivaler och litteratur i någon större grad. Att inte gå och släpa runt på allt bagage kan underlätta att leva i nuet. Men det finns också en saknad efter mina rötter, grunden till att jag har blivit den jag blivit. Den blir tydlig här. Jag har flyttat mycket. 

Jordgloben
Det kommer textrader och det kommer musik strömmande i mitt inre öra. När jag sitter här och slår  in böcker har Akademibokhandeln en dikt på årets julklappspapper. Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna gnistra och glimma... När jag var runt 8 år var jag ofta efter skolan på besök hos farbror Uno. Det var en som varit kamrer på mammas jobb och som pensionerats. Han var också filatelist. Han lärde mig om frimärken och han hade en jordglob. Vi såg på var landet låg på jordklotet, det land som frimärket kom från. Det gick att tända en lampa inuti jordgloben. När det var lite skumt i rummet såg det ut som den svävade i rymden.

Dikternas värld

Farbror Uno tyckte det var viktigt att lära sig dikter utantill. Den första han lärde mig var Viktor Rydbergs ”Tomten”. Den som nu är på omslagspappret. Han gav mig det som blev min första diktsamling, Viktor Rydbergs samlade dikter. Den var vackert inbunden och hade guld på sidornas kant. Har, den står fortfarande i en av mina bokhyllor. Han dog något år senare. Tack för att lyrikens värld öppnade sig. 

Ljudet av hav

Flög tillbaka till Norge den 27:e och mötte Helge efter en veckas separation. Glädjen var ömsesidig. Våra kroppar hade saknat varandra och blev extra levande av igenkännelsen. Jag skyndar mig att göra undan arbete jag måste ha klart. Utanför huset i Asker övergår regnet till snöblandat och så till snö. Det lägger sig ett mjukt vitt täcke över allt, buskarnas grenar, fågelmatsmatarna, grönkålen i trädgården. På kvällen innan vi går i säng står vi och ser ut över det vita, ser ljusen från Holmenkollen i fjärran och hör suset  från motorvägen. Det låter som bruset från havet.

Dagen efter kör vi till Lyr. Nu ska vi ha en vecka tillsammans i Bohuslän. Det regnar. Himlen är så mörk och när solen går ner blir det svart. Det blir så svart att det gör ont i ögonen. Jag är glad att Helge kör. Jag har dåligt mörkerseende och skulle vara en trafikfara i allt det svarta.  

Väl framme och upppackade står vi ute på terassen. Här är det om möjligt ännu svartare. Det regnar och blåser. Vi ser in i mörkret utan att se så mycket. Vi lyssnar, hör havet brusa. Det låter som suset från motorvägen.

Stille glede

I dag er julaftens dag. Det har vært spesielle dager etter jeg fikk den gode nyheten om at behandlingen har lyktes så langt. Jeg går fortsatt rundt med en følelse av takknemlighet og glede. Det er ikke en ekstatisk glede, men en stille glede, gleden inni, en kontemplativ glede som stille og nennsom vibrerer sine toner fra en dypere kilde. 

En lang reise
Jeg har vært på en lang, lang reise hvor jeg ved flere anledninger har vært konfrontert med eksistensens liv-død-spørsmål. Flere ganger har jeg blitt minnet om hvor skjørt og sårbart livet er. Jeg har kjent på disse eksistensielle utfordringene alene og forsøkt å skape et stille, kontemplativt rom hvor jeg kunne møte og omfavne alle følelsene og opplevelsene som presset på. Jeg har også vært så heldig å ha Britt ved min side i alle disse utfordrende stundene, dag og natt. Det har vært smerte og tårer, glede og latter, en nådegave av følelsesmessig intimitet, av den nærhet bare sjelepartnere og sjelevenner kjenner til.  Å være reisefølge på en slik sykdoms- og behandlingsreise er utfordrende. Reisen har hatt mange stoppesteder der vi sammen, eller hver for oss har hatt behov for å stoppe opp, kjenne etter og gi rom for følelser og tanker som dukket opp, tanker og følelser som ble til fordypning i oss selv eller vår relasjon. 

Gi plass til sjelen og spiritualiteten  
Det har vært en reise hvor sjelen har fått mer og mer plass og hvor vi har kunnet nære og ta vare på sjelen sammen og enkeltvis, ha tillit til og la sjelen lede oss gjennom.  Å la seg lede av sjelen er en prosess som ligger langt utenfor vår vanlige tankeprosess, utenfor vår vilje og kontroll. Å lytte til sjelen er å lytte innover, noen ganger gjennom smerte og frykt, andre ganger gjennom å stå i det ukjente, det usikre, det som er utenfor vår komfortsone. Bare lytte og ha tillit til at sjelen og universet viser vei. Flere ganger har jeg kjent at tilliten ble satt på prøve. I slike stunder har jeg av og til bedt universet om tegn på tilliten. Hver gang har det skjedd. Noen ganger er det vanskelig å slippe ego-kontrollen og bare ha tillit til at sjelen og universet leder oss videre. Både i terapirommet og mitt eget liv har jeg erfart at det er størst sjanse for et vellykket resultat når vi lytter til - og gir plass for sjelen og spiritualiteten. Hvorfor? Jo, fordi psykologien i seg selv er ufullstendig og ikke integrert med sjelen og det spirituelle, med  kilden og væren. 

Takk til dere alle
Det har vært stort at alle dere fine, fine mennesker har fulgt oss på bloggen, støttet opp, bedt for oss og vært der på den ene eller andre måten. Med den gode nyheten om at jeg var cancerfri, fikk jeg den største julegaven jeg kunne ønske meg! Takk for at dere er med oss på reisen. Vi fortsetter å skrive på bloggen. 

Jeg ønsker dere av hele mitt hjerte en god jul!