Ydmyk og takknemlig

Det har gått over en uke siden den gode beskjeden fra Rikshospitalet, beskjeden om at jeg var cancerfri. Omtumlende dager. Det var jo en drømmebeskjed og overlegen som ringte var tydeligvis også glad. Det var ubeskrivelig godt å dele gleden med mine venner, som jeg var på besøk hos. Vi gråt av glede alle sammen og jeg kjente virkelig at de holdt meg i sitt kjærlighetsfulle favntak. 

Styrket båndene til Britt
Å dele budskapet med Britt var følsomt og stort. Vi har vært på en lang reise sammen, med mange opp- og nedturer gjennom behandlingsforløpet. Alle opplevelsene har invitert til et følelsesmessig nærvær og tilstedeværelse i takt med eksistensielle utfordringer. Å stå i det ukjente, ikke vite hvordan det gikk, det å hele tiden møte nye situasjoner og usikkerhet. Det har vært en reise som har styrket båndene mellom oss ytterligere, forsterket nærheten, tilknytningen og kjærligheten. Å ta inn og absorbere beskjeden om at jeg er cancerfri er en øvelse, en prosess som tydeligvis består av flere runder. 

Eksistensiell reise
Mest av alt går jeg rundt med en følelse av ydmykhet og takknemlighet. Jeg virkelig kjenner etter og tar inn situasjonens glade alvor. Reisen har vært en eksistensiell reise inn i livets og eksistensens dypere lag: Å være eller ikke være, spenningsfeltet mellom ego, sjel og spiritualitet, at alt henger sammen. Det har vært en reise inn i livets hellighet og mysterium. En reise langt utover den gjengse psykologiske forståelse, som forklarer alt ut fra et verdslig perspektiv, fra årsaks-virkningsforklaringer - til å forstå livet i et større perspektiv, som en helhet der sjelen binder sammen de ulike dimensjonene. 

La sjelen vise vei
Reisen har også vært en reise mot det å lære sjelen å kjenne, nære opplevelsen og la den lede meg inn i livets hellige mysterium og på helbredelsens vei. For meg er sjelen en dimensjon i opplevelsen av livet og oss selv. Å bli hel betyr derfor å være åpen for livets sammensatthet og mysterium og la sjelen vise vei. Når vi kan la sjelen vise vei forbindes vi med kjærlighetens kraft, med kilden. 

Den danske filosofen Søren Kirekegaard ordlegger seg slik:

Halleluhja

I morse kom beskjedet. Cancerfri! Nu är jag ensam hemma. Eld i spisen, tända ljus och fiskmiddag i ugnen. Helge är och besöker vänner sedan några dagar. Jag hade så gärna velat vara med honom idag. Vara kroppsligt nära, själsligt nära. Hålla. Bli hållen. Sitter ensam här hemma. Tar in och tar in.

Det kommer att ta tid att ta in att Helge inte har cancer. Inte längre. Inte nu. Jag har gråtit idag när jag haft möjlighet. När ett par, vi tidigare haft tillsammans, idag frågade hur det gick med Helge, så kunde jag berätta att vi idag fått veta att cancern är borta. Mina tårar i ögonen. Deras tårar i ögonen. En stund av stilla tacksamhet och förståelse.

Det känns märkligt att inte få dela denna stund med Helge efter allt vi varit igenom tilsammans. Ensamt. Ville så gärna låta glädje blandas, tårar blandas.

Jag behöver också stillhet nu. Det är så mång tankar och känslor, Hjärtat bankar, tårar rinner och jag tar några danssteg. Vad betyder de for mig att Helge är cancerfri? För vårt liv?

Halleluhja är ett glädjerop. Alltid. Också i adventstid och förjulstid. Jag blev så otroligt berörd av ett framträdande med Kurt Nilsen på Skavlan. Se på You tube. Texten passar kanske inte. Orden verkar trängre än musiken. Men Halleluhja!

Jag gråter och känner glädje.

Halleluhja, ja.