onsdag 18. september 2013

Hjärtan – levande och inte längre i livet

Jag vill skriva om det som berört mig mest det senaste dygnet. Det har varit att jag och Helge har varit på kafe, tillsammans, för första gången på många månader. Vi gick till och med, samma kväll, på föredrag. Sedan har möten med andra hjärtan berört.

En hyllning til ofullkomligheten
I går kväll var jag och Helge på litteraturhuset i Oslo och lyssnade på Per Fugelli. För er som inte känner till honom, i Sverige, kan jag säga att han är en folkkär debbatör, läkare och professor i socialmedicin. Han har de senaste åren offentligt delat att han har cancer och levt med döden, nära.Hans senaste bok lanserades igår: Journalen. Hans förra bok Døden, skal vi danse följde hans liv med utforskande kring döden och egen sjukdom, fram till april 2010. I Journalen får vi följa honom i dagboksform fram till i vår. Under den tiden har han behandlats, varit “cancerfri” fått nya svulster, operationer, nya svulster, behandlingar. Han sa i går att nya svulster i lungan nyligen upptäckts. Per Fugelli berättade om vad cancern betytt för honom på gott och ont. Hans sa att något positivt med att vara sjuk kan medföra en befrielse från föreställningen att vi ska vara så perfekta. Alla masker vi bär. Vi har möjligheten att bli sanna när vi drabbas av sjukdom, när döden gör sig påmind. 


Döden är demokratisk
När min käre bror Sven fick en aggressiv, obotlig prostatacancer före 50 års ålder sa jag till honom att det var så orättvist att han skulle drabbas. (Jag tänkte då på att han aldrig rökt, inte druckit alkohol, motionert och idrottat, varit snäll och ansvarsfull.) Han svarade: Cancer är rättvis. Alla kan drabbas. Fattig, rik, ung, gammal, oavsett hudfärg, kultur, religion. Det gör ingen skillnad. Det var ett nytt perspektiv för mig.

Døden er demokratisk, sa Per Fugelli i går. Vi ska alla dö, det har vi gemensamt. Utan undantag. Om vi är mer medvetna om detta i våra liv kan det vara en demokratisk kraft i samhället. Hans bok är en personlig beskrivning men också ett uppgör med hälsoväsen och politik. Han står och har stått där, klar till kamp för det han tror på, har kunskap om och känner är riktigt. Per Fugelli har med mod, medmänsklighet och varm humor talat sig in i många norska hjärtan. Han har fortfarande mycket att säga. Och vi lyssnar. 

Resan mot livets slut
I dag fick jag veta att Kristian Gidlund är död. Han dog i går. Jag sitter och skriver med ett tänt ljus bredvid mig, sorgfylld och tacksam över att han förmedlat sin väg med sjukdom och kommande död på ett så unikt och konstnärligt ärligt sätt.Jag har läst hans blogg, i kroppen min, sedan i sommar då jag och Helge av en tillfällighet slog på radion i bilen på väg hem från vårt Lyr. Vi fick sällskap på resan av en röst som berörde, skakade om, var så sann och poetisk att tårarna strömmadeoch strömmade. Rösten var Kristians, en 29 år gammal, journalist och musiker,  med obotlig cancer och visshet om att han snart, mycket snart skulle dö. Hans bok kom ut på sensommaren:
I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början. Jag blev så berörd av den unge mannens vilja, kamp, sorg, förtvivlan. Han brottades med det oundvikliga. Som han inte ville. Och som han brottades. Naket, poetiskt, vackert. Med ett kroppsligt språk, med ett själens språk.


Familjen har skrivit på hans blogg:“Kampen har varit hård och på alla sätt ojämn. Men vad hans fiende inte visste var att den angripit en människa med ett mycket stort hjärta som rymde oändligt med kärlek till de sina. Det hjärtat var även fysiskt starkt och lät sig inte besegras utan kamp.”

Kristian Gidlund:

Vid vägens slut
Så föll ett regn genom trädgården.
 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnelig törst.”



1 kommentar:

  1. Tack för att ämnet döden får komma in här så nära. Den är ju lika nära som födelsen. Det verkar ju som bloggar har en otroligt viktig roll att fylla. Lyssnade nyligen på en intervju med Kristian Gidlund där han ger uttryck för hur bloggen både blev ett sätt för honom själv att bearbeta sin situation och att delge vännerna, som då kunde läsa vad de själva orkade ta in. Jag har talat med flera som upplevt att när de berättar om en närståendes eller sin egen allvarliga sjukdom eller dödsprocess, att den de berättar för tar in det på ett sätt att de behöver få stöd att ta emot snarare än att vara stöd för den som berättar. I blogg och böcker är det lättare att bara vara helt öppen. Det var inte självklart med blogg, om det ens fanns då, för 10 år sedan när jag följde min dotters cancer och möte med döden. Trots familjen och alla fantastiska vänner så, så vi var väldigt själva i det mest intimt svåra och sårbara den processen. Att hon var så öppen till mig är den största gåva jag kunde få av henne i den situationen. Jag är tacksam varje dag. Tack Helge och Britt för att ni skapar denna livsblogg!

    SvarSlett