Portar som öppnas och portar som stängs

Jag vaknar av fågelsång. Det är första gången i vår. En svag ljusstrimma under gardinen. Klockan är sex, sommartid - sedan igår. Försiktigt smyger jag upp ur sängen. Helges hand trevar efter mig på lakanet när jag rest mig. Jag stannar upp, dödstyst. Väntar lite och smyger ut så stilla jag kan. Önskar så starkt en tid i ensamhet.

I köket möts jag av en doft av tomatsoppa som har glömts kvar på spisen sedan igår kväll. Jag sätter på lock och öppnar terassdörren och sätter ut den. Får lust att höra mer på fåglarna och slår mig ner på trappen. Sakta takdropp efter nattens regn. 

Morgonens Tranströmer 
Läser morgonens Tranströmer som alltid på Lyr. Att han dog för några dagar sedan gör det speciellt att öppna hans samlade dikter. Sorgfyllt. Jag blundar och slår upp på måfå, pekar på en högersida och läser: 

Och havsblåsten går i de torra tallarna längre bort, den har bråtto
över kyrkogårdens sand,
förbi stenarna som lutar, lotsarnas namn.
Det torra suset
Av stora portar som öppnas och stora portar som stängs. 

Vårsol och att känna sig själ
Jag sitter i mörkret och ser ljuset sakta komma. Igår var vårsol. Instinktivt vände jag mig mot solen och lät mitt ansikte lysas upp. Mot läväggen blev det riktigt varmt. Kroppen längtar efter ljus efter vinterns mörker. Själen ropar efter genomlysning av skugga och mörker därinne. Det är en ny vårmöjlighet att öppna sig inåt. ”Känn dig själv” är en återkommande vandring in i mörkret, inn i irrgångarna. Ska det vara nödvändigt, igen? Min egen vandring svarar ja. Min medvandring med människor i terapi svarar ja. Det är i mörkret livfullhet är bunden. Besök i det inre mörkret, obehagligt och skrämmande när det pågår, ger kontakt med den vitalitet som blivit fast därinne. 

Att falla som Alice 
Tomas Tranströmers dikter har varit följeslagare i många år. Dikterna har öppnat sig för mig mer och mer. Djup efter djup har utvecklat sig, invecklat sig. Ljus har strömmat in, mörker har blottats. Stora portar har öppnats och stora portar har stängts. De ändrade upplevelserna berör väl på att jag har mognat. Att jag har sett nytt. Att andra dimensioner i livet öppnat sig för mig.

Jag har läst alla hans publicerade dikter, det vet jag. Alla diktsamlingar från början till slut, flera gånger. Och säkert de flesta dikterna när jag tillfälligt slagit upp och läst. Men ändå, här är några rader jag aldrig sett tidigare, inte förrän i morse, efter gårdagens reflektioner om vårsol och självkännedom: 

Men just som jag fick syn på JAG/ försvann JAG och ett hål uppstod/ och genom det föll jag som Alice. 

Inne i underlandet, inne i innelandet, ruvar stelnade sorger, frusna traumer, förlamande rädsla och pyrande krigsförklaringar. Denna dag, liksom andra dagar, men verkligen inte alla dagar, finns i mig sorgsenhet. 

Sorg och tacksamhet 
Idag läser jag Tranströmers dikter med döden närvarande. Jag hör att Helge börja rumstera i sovrummet. Han är den i världen jag bäst kan vara tyst med. Han är också den i världen jag helst samtalar med. Jag känner en stor tacksamhet över att han lever.Det har inte varit någon självklarhet efter allt han gått igenom de senaste åren. Han kommer upp, kysser mig och vänder tillbaka till sovrummet för att meditera.

Jag slår upp en strof ur Tranströmers När vi återsåg öarna, som jag gissar handlar om Kosteröarna, som inte ligger så långt härifrån Lyrön. 

En alltid ljus förvåning
när ön räcker ut en hand
och drar mig upp ur sorgsenhet.