Höst. Kuling.

Det blåser upp. Tystnaden bryts av sus i träden, av brus från havet. På strandkanten ligger skum från vågorna som en sträng mjölkskum i sanden. I byarna tar vinden fatt i grenar och buskar, löv far upp och virvlar iväg. Vid de ytterst öarna slår vågorna meterhöga mot klipporna.

Höst. Kuling. Som något friskt och nytt fast naturen går mot vila. Fast först ska den visst skaka om. Stormen far fram genom trädkronorna. Knådar och ruskar, en hårdhänt höstmassage.

Doft av rönnbär och ruttnande vildäpplen. Brevlådelock står och gapar, eller öppnar och stänger sig i samspråk med vindkasten.

Vindbyarna navigerar mellan björkstammar, som farkoster, och ekoloden visar alla kryp som rör sig i markdjupen. Klangen från de små blåklockorna i en tuva, överröstas, och hörs inte alls.

Jag får kämpa mot vinden ner till stranden och får skjuts hem. En osynlig hand har flyttat runt på saker runt huset. En naturskapt ordning utan mänsklig inblandning.

Inne dunkar ventilen i köksfläkten till, då och då, som om någon bankar på. Löv kilar likt möss över terassen.

Nu tredje dagen med kuling - vinden ett sällskap natt och dag. Den berättar och berättar, stör, med alla ljud den absorberat. Hur långt har alla dån och klanger färdats? Alla dialekter, hur många år av röster? 

Västlig vind. Rätt väst härifrån ligger Skottland.