En vecka i värmen

På balkongen. Melodiös fågelsång. Hemma hade jag gissat på koltrast. Det är nog koltrast som sjunger också på Kanarieörna. En duva kommer och landar på balkongräcket. Jag talar med den och den vickar på huvudet. Hon flyger ner på balkonggolvet och sätter sig vid mina fötter. Sitter där länge. En koltrasthona kommer flygande och springer lite fram och tillbaka på balkongräcket.

Fågelsång är väl inte så romantisk som vi gärna gör den? Det handlar mest om revirkamper, locka till sig honor, hård konkurrans med andra hannar. Sång på liv och död. Men nu, här, hörs det som att de sjunger bara för att det låter så vackert. Drillande toner och melodiska strofer. Kontrasång mellan flera hannar.

 

Sjunger mig vaken
Koltrasten väcker mig sedan varje morgon. Vid halvsjutiden börjar den sjunga och sjunger mig vaken. Jag smyger upp, för att inte väcka Helge, tar på mig morgonrocken och tassar ner till simbassängen. Den är gigantisk och placerad så att det ser ut som den fortsätter rakt ut i havet. Det är en strandpromenad emellan, men det ser man inte i det här perspektivet. De flesta morgnar är jag ensam ute och simmar. Det är kallt i luften men det gör också att vattnet känns varmt. Vattnet omsluter kroppen, små strömmar uppstår när jag simmar, virvlar som smeker min hud. Under mig mosaik i blåtoner, över mig en måne som under veckan går från full till halv. Framför mig havet och himlen som begynner att rödfärgas i väster, solen är på väg upp. 

Sol och skugga
Den första dagen på hotellet letar vi upp en liten oas med bara några få solstolar, alldeles intill den stora bassängen. Trots att det är ett mycket stort hotell så är området runt omkring så stort att det inte verkar som det är så många gäster här. Helge måste ha huvud och hals i skugga (efter strålningen) och jag vill gärna ha sol på hela kroppen, den längtar efter ljus och värme.Läser Radical Acceptance, som handlar om att acceptera sig själv (och det är inte så lätt för mig alla dagar). Tara Brach skriver att vi lever allramest i en ”trance of unworthyness”. Vad ska man med deckare till när det är så spännande att få fördjupa sig i det att vara människa, själ, andlig varelse. Det är tyst och stilla. 

Distraktion
Så kommer det två män och lägger sig i solstolarna intill. De snackar svenska.Och som de snackar. Högt och brett. Jag blir irriterad av deras pratande, vill inte bli distraherad. Efter att ha legat och kämpat emot situationen några minuter inser jag att jag förstör för mig själv. Gå med istället för mot, tänker jag. Men hur? Veckan innan var jag på skrivkurs med författaren Jan Kjærstad på Litteraturhuset i Oslo. Han sade att man kan inte skriva dialoger som folk pratar. Det är alldeles för osammanhängande, massor av äh, umh, a, ofullständiga satser och dålig grammatik. Han rekommenderade oss att lyssna till samtal. Okej da, här har jag en chans, då lyssnar jag på vad de säger och jag börjar skriva ner. Vad pratar de om? Jo, konflikten mellan Israel og Palestina. De lyckades med att förklara varför konflikterna uppstått, vad som skulle varit annorlunda, hur den kan läsas och att terrorism inte hade behövt finnas. Det tog två minuter. Sen smörjde de på mer solkräm, lutade sig tillbaka, tydligtvis nöjda med att ha avklarat detta ämne. Deras argument var så märkliga att det inte passar att återge vad de sa. I min vildaste fantasi hade jag aldrig kunnat föreställa mig ett samtal som detta. Jag lärde mig åter något nytt. 

Jag är fe
Jag återvände till min bok. En del av svårigheterna med att acceptera sig själv hör ihop med att där finns ett antagande att det är viktigt att alltid förbättra sig, bli en bättre människa, en bättre medmänniska. Då ligger det nära till hands att uppleva sig själv som ”fel”.I boken återfann jag ett gott citat av Carl Rogers:

The curious paradox is that when I accept myself just as I am, then I can change.