Håll mitt hjärta, håll min själ

Fredag kväll. En vecka närmar sig sitt slut. En vidunderlig vecka, en svackande vecka, en hoppingivande vecka. Jag tänker tillbaka på helgen som var. Stockholm. Möten med fina vänner, kolleger. Tid med min dotter och hennes familj, firade Leos 4-årsdag och Monas  halvårsdag. Flera besök hos mamma på sjukhus, nyopererad. Kändes fint att vara där för henne. Det är inte enkelt att bo så långt bort från flera av sina nära. 

Onsdag var vi på Rikshospitalet för att få besked om resultaten av Helges behandling. Var all cancer borta, eller var det något kvar? Jag hade tagit mig ledigt och vi hade en god stilla morgon med eld i spisen, tända ljus, te och morgontidning. Sakta kom solen upp, rödglödande himmel med grå molnstråk. 

Väntan. Väntan
Klockan elva på plats, tiden gick, timmarna gick. Doktorn opererade och vi väntade. Vi kunde få möta en annan läkare men det ville vi inte. Per Fugellis förslag om fastläkare för cancersjuka ger mening. Det är så sårbart och så ont att höra Helge behöva svara på samma frågor gång på gång, säga allt om igen som står i journalen, bli en person utan personlighet, en patient. Min Helge är inte en cancer, han är Helge. En människa, min käre.

”Röker du?” frågar de. Det är säkert relevant att fråga någon med cancer i munhålan. Men jag är säker på att det står klart och tydligt i journalen att Helge inte röker. Varje gång svarar han: ”jag slutade när jag var sju!”. ”17?” Kommer det osäkert. ”Nej, 7”. Ett lättnadens skratt uppstår. Nästa fråga, varje gång, gång tio, tjugo, femti: ”Har du några allergier?” Ja, svarar Helge. Lite förvirring uppstår för det stämmer inte med journalen. Där står att han inte har allergier. ”Jaså, mot vadå?” ”Mot osanningar”, säger Helge. Jag hör det som att han är ganska trött på frågorna, trött på att behöva lätta på stämningen och att han på sitt speciella vis är snäll och kärleksfull mot de han möter – även om han ibland kan vara utmattad av och irriterad över att bli behandlad, bara, som en cancersjuk.

I mitt inre går tankarna: Varför ska de hålla på med alla de här proverna och uppfölgningarna? Du är ju frisk. Du är levande och fantastisk. Du är en kärleksfull energi och så är de bara upptagna av några celler som löpt amok. 

En närvarande läkare
Så kom läkaren, äntligen. Efter fyra timmars väntande. Direkt från operationerna han stått med sedan tidig morgon. Så närvarande, visade röntgenbilder och förklarade. Alla metastaser på halsen var borta. De på tungrotens båda sidor var mycket, mycket mindre – men det lyste upp. Det behöver inte nödvändigtvis vara cancer, men det kan vara.

Vi hade väl djupast inom oss hoppats på ett besked om att allt var borta. Jag hade i alla fall hoppats på att vi nu kunde lägga planer för den närmaste tiden. Resa till vårt hus i Sverige eller ta en tur till fjälls och fira att det nu i helgen är precis tjugo år sedan vi möttes. Då, när vi möttes kändes det som att det var Helge jag väntat på i alla år. Jag ville planera en liten kortare utlandsresa i december och en längre i januari-februari. Men, nej. Ny osäkerhet. Biopsi i morgon, föreslog läkaren. Narkos. Vi åkte hem. I bilen var vi fåordiga. Jag var besviken, men ändå förberedd. Det kunde varit värre besked. Det kunde varit bättre besked. Hur är det för dig, frågade jag Helge. Han svarade något utan att svara, som jag uppfattade det. Vi satt där, tillsammans, stilla.

Kvällen var planerad sedan länge, innan vi visste att denna dag var en dag för besked. Vi hade ett möte hemma hos oss med Imagoföreningen, med härliga föreläsare, fantastiska deltagare och timmar tillsammans med människor som betyder mycket för oss och som vi också hör, att vi betyder mycket för. Kunskap, insikt, gemenskap, medmänsklighet, kärlek. Det var fint att vara tillsammans med andra denna kväll. 

Ditt huvud i mitt knä
Torsdag narkos och biopsi för Helge. Tung morgon. Regntung väg till jobbet,vått och grått. Framme på kontoret motstånd, min pc lägger av, blir helt svart och vägrar starta igen. På eftermiddagen åker jag till Rikshospitalet och väntar på att Helge ska vakna, komma upp på avdelningen, att jag ska få möta honom, hålla i honom, ta honom med mig hem.

Besked från läkaren, vår läkare som gjort biopsin, är att det ser bra ut. När han sett på cellproverna ser det okej ut, ingen vätska. Wow. Mer säkert resultat kommer i slutet av nästa vecka eller början i den efter. Glädje, lättnad, hopp, ljus. Helge i sjukhussängen, jag bredvid. Vi sitter där tillsammans, stilla. Jag vill bara få honom ut därifrån så fort som möjligt, hem, ta vara på honom. Att han ska lägga sitt huvud i mitt knä hemma i soffan. Att han ska känna att jag vill honom väl, vad det än är. När vi kom hem var Helge trött. Jag var trött. Han stoppade i mig en halv sovtablett. Jag som aldrig tar sådant. Jag sov i elva timmar. 

Ta mina händer och gör mig hel
Fredagen har vi gått ut och in i oss själva, in och ut i varandra. Ordnat saker, fått min pc fixad, varit på Apoteket och köpt antibiotika som Helge behöver för sin perforerade tunga, sett schack på tv – logik och konsten att kunna se långt fram. Kokat grönsaks soppa. Varit tillsammans. Och var för oss. På kvällen ser vi lite tv, sittande gott i våra nyinköpta härliga stolar. Motsvarigheten till Så ska det låta heter i Norge Beat for beat. Där medverkar Sarah Dawn Finer. Hon och Samuel Ljungblad sjunger Håll mitt hjärta, håll min själ. Vi griper omedelbart  varandras händer. Det här är det – det är det här det handlar om. En sång för oss. En sång sjungen som får tv-studion till att fyllas av berördhet. Magiska minuter. De kan nästan inte fortsätta programmet. Stillhet.

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud I ditt knä
Säg att du menar
Och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

Hør sangen på YouTube