Fördjupning i förlåtelse

I går var det snö i luften, blåsippor på marken och tacksamhet i kroppen. I dag är det fågelkvitter i öronen, sol i ögonen och livsglädje i hjärtat. 

Det är en vecka sedan jag och Helge höll kurs om förlåtelse. Vi var 10 personer, män och kvinnor, i ålder från knappt 30 och till drygt 60 år. Vi hade tre dagar där vi undersökte tema förlåtelse, reflekterade, processade i tre riktningar: Förlåta andra, förlåta sig själv och att be om förlåtelse. 

Jag fick inte lära mig något om förlåtelse på min fem år långa psykologutbildning. Inte heller därefter på min specialistutbildning eller på de olika terapiutbildningar jag gått. Men under mina år som terapeut har jag förstått hur viktigt detta är och hur mycket energi som är bunden i att inte kunna förlåta. 

Självmedkänsla

Några menar att vi måste kunna förlåta andra för att kunna förlåta oss själva. Andra menar att det tvärtom är så att vi måste kunna förlåta oss själva, för att kunna förlåta andra. Hur förhållandet var för var och en, var något av det vi undersökte på kursen. Självförlåtelse blev kanske allra mest i fokus och vikten av att kunna ha medkänsla. Idag är självmedkänsla ett ord på mångas läppar, men inte heller där är det mycket att finna om förlåtelse.

Vad förlåtelse är – och inte är

Jag stöter ofta på motstånd mot ordet förlåtelse när jag pratar om det. Så det har varit viktigt för mig att försöka bena ut vad förlåtelse inte är. Det finns många olika definitioner och det används på olika sätt, psykologiskt, kulturellt, socialt, religöst. Missförstånd kan vara att tro det betyder att överse något som varit kränkande. Eller att ta ansvaret från någon som såret eller skadat. Att det kan vara en form av att offra sig själv. Eller att vi inte får sätta gränser för dem som sårar oss.  

Det är frigörande att upptäcka att vi kan slippa att vara offer för det som har hänt i vårt  förflutna. Vi kan förhålla oss till det på ett nytt sätt. Men denna upptäckten är bara det första steget ... Förlåtelse är att praktisera kärlek mellan människor som har svårt för att älska. Förlåtelsen frigör oss utan å förvänta att få tillbaka. Henri J.M. Nouwen 

När jag går med den starka solen i ögonen och en kall aprilvind med temperatur runt nollan, börjar tårarna rinna. Först en tår här och en där, så allt ymnigare. En upplevelse av meningsfullhet, rening, kontakt med livet. När jag närmar mig Asker centrum torkar jag ansiktet från allt som rinner. Det är nog första dagen jag inte har mascara på jobbet. Det var kanske på tiden?

Min fördjupning i förlåtelse fortsätter... 

«Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta».

Det är påskmorgon, på Lyr. En brasa brinner, det knäpper till i veden och lågorna slingrar sig längs eldstadens sidor, ständigt nya. I former det aldrig blir tröttsamt att se på. Det är frost på marken. Tyst. Stilla.

Helge sover. Han har stukat foten, ganska illa. I går kväll och i natt vred han sig i smärtor. Höll mig vaken. Jag övertalade honom att ta en värktablett och snart snarkade han gott. Men jag låg fortfarande vaken. Jag slumrade till vid tre och blev väckt några timmar senare då Helge gick upp och kissade. När han la sig igjen kröp jag intill och vi tog varandras händer, kysste varandras händer. Så somnade han igjen. Inte jag. 

Jag steg upp i mörkret. Gick barfota ut på den frostiga terassen och gräset. Kände hur kylan förde  mig upp ytterligare några vakenhetsgrader. 

Plockar fram en hög av mina förlåtelseböcker. Förlåtelse har en längre tid varit ett viktigt tema i mitt liv. Är upptagen av det, talar om det, skriver om det, läser om det, provar ut olika förlåtelseritualer och processer. Utformar en workshop om förlåtelse. Upplever och känner igen hur förlåtelse i olika former och grader är aktuellt varje dag. Förlåtelse eller brist på förlåtelse. Den förlösning som kan bli resultat av en förlåtelseprocess. De barriärer och låsningar som är inne i oss när vi inte förlåter, eller inte blir förlåtna. 

Igår läste Helge ett citat ur Dag Hammarskjölds Vägmärken. Det är en bok jag läst i då och då under flera år. Ibland träffar några rader som en uppenbaring. Andra rader har inte sagt mig någonting. Men så vid en annan genomläsning har orden öppnat sig. 

«Så skall världen varje morgon skapas på nytt, förlåten – i dig, av dig.»

När jag låg i sängen i morse och inte kunde somna om hade jag en oro i mig, ett stråk av ångest. Kände att något var fel. Att det var något jag skulle ha gjort. Borde ha gjort. Eller inte ha gjort. Förlåt. Förlåt Britt. Förlåt, förlåt.  

I svensk etymoligisk ordbok står att förlåta, fornsvenskans forläta, betyder att övergiva, lämna, låta fara, släppa efter, tilgiva. Så att förlåta handlar i grunden om att släppa och lämna. Att inte bli kvar i destruktiva mönster och tankebanor. Att inte låta vrede, skam och förödmjukelse få fäste i kropp och själ och deformera ens personlighet. 

Elden har nästen brunnit ut. Lägger på några vedträn och lägger mig tillrätta i soffan, kryper under den grå ullfilten och lutar mig mot fårskinnskudden. Öppnar Vägmärken och läser på försättsbladet «Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta». 

Så jag stryker ut. Gårdagens oförrätter. Bitterhet som ligger och skaver. Släpper taget om en sorg över att ibland inte blivit älskad. En sorg att ibland inte kunnat älska. Jag släpper taget och öppnar mig mot världen för en ny dag.