Helge sover. Han har stukat foten, ganska illa. I går kväll
och i natt vred han sig i smärtor. Höll mig vaken. Jag övertalade honom att ta
en värktablett och snart snarkade han gott. Men jag låg fortfarande vaken. Jag
slumrade till vid tre och blev väckt några timmar senare då Helge gick upp och
kissade. När han la sig igjen kröp jag intill och vi tog varandras händer,
kysste varandras händer. Så somnade han igjen. Inte jag.
Jag steg upp i mörkret. Gick barfota ut på den frostiga
terassen och gräset. Kände hur kylan förde
mig upp ytterligare några vakenhetsgrader.
Plockar fram en hög av mina förlåtelseböcker. Förlåtelse har
en längre tid varit ett viktigt tema i mitt liv. Är upptagen av det, talar om
det, skriver om det, läser om det, provar ut olika förlåtelseritualer och
processer. Utformar en workshop om förlåtelse. Upplever och känner igen hur
förlåtelse i olika former och grader är aktuellt varje dag. Förlåtelse eller
brist på förlåtelse. Den förlösning som kan bli resultat av en
förlåtelseprocess. De barriärer och låsningar som är inne i oss när vi inte
förlåter, eller inte blir förlåtna.
Igår läste Helge ett citat ur Dag Hammarskjölds Vägmärken.
Det är en bok jag läst i då och då under flera år. Ibland träffar några rader
som en uppenbaring. Andra rader har inte sagt mig någonting. Men så vid en
annan genomläsning har orden öppnat sig.
«Så skall världen varje morgon skapas på nytt, förlåten – i dig, av dig.»
När jag låg i sängen i morse och inte kunde somna om hade jag
en oro i mig, ett stråk av ångest. Kände
att något var fel. Att det var något jag skulle ha gjort. Borde ha gjort. Eller
inte ha gjort. Förlåt. Förlåt Britt. Förlåt, förlåt.
I svensk etymoligisk ordbok står att förlåta, fornsvenskans
forläta, betyder att övergiva, lämna, låta fara, släppa efter, tilgiva. Så att
förlåta handlar i grunden om att släppa och lämna. Att inte bli kvar i
destruktiva mönster och tankebanor. Att inte låta vrede, skam och förödmjukelse
få fäste i kropp och själ och deformera ens personlighet.
Elden har nästen brunnit ut. Lägger på några vedträn och
lägger mig tillrätta i soffan, kryper under den grå ullfilten och lutar mig mot
fårskinnskudden. Öppnar Vägmärken och läser på försättsbladet «Endast den hand
som stryker ut kan skriva det rätta».
Så jag stryker ut. Gårdagens oförrätter. Bitterhet som
ligger och skaver. Släpper taget om en sorg över att ibland inte blivit älskad.
En sorg att ibland inte kunnat älska. Jag släpper taget och öppnar mig mot världen
för en ny dag.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar