Att förlåta någon för något den inte gjort

Vi sitter på Lyr, jag och Helge. Morgonen idag har varit lugn. Vi har läst, läst högt och samtalat. Vi har nu stillhet efter många dagar med besök, av barn, barnbarn, vänner. Det har vart mycket närhet och närvaro i nuet, lek och hjärterum. Och stunder av överstimulering, både för stora och små. 

Vår morgonläsning och samtal kretsar kring förlåtelse (tilgivelse). Det har varit ett tema i mitt liv i månadsvis och jag förstår mer och mer vilken central roll förlåtelse har för vår psykologiska, själsliga och kroppsliga balans eller obalans. Konsten att förlåta har ett samband med hur tillfreds vi är med livet. Den handlar bland annat om att kunna släppa den energi vi har bunden till händelser vi varit med om och att kunna transformera känslor som är tunga att bära på. Förlåtelse är något du gör allra mest för dig själv. Du behöver inte ha någon annan person fysiskt närvarande under processen, personen behöver inte heller vara i livet. 

Förlåtelse har många fasetter och kan ha väldigt varierande innehåll. Men den handlar nästan alltid om något som skett tidigare, i nära i tid eller längre tillbaka i det förflutna. Min erfarenhet med att hålla förlåtelse i förgrunden har gjort det klart för mig att detta är något som ofta är aktuellt, jag vill påstå varje dag. Kort sagt: Att i situationer som uppstår välja kärlek framför rädsla. Jag menar inte på något sätt att förenkla något som är mycket komplext eller att förneka smärta, sorg eller besviklse som är knutet till svåra händelser i livet. Förlåtelse kan på några områden vara en livslång process. Det kan ibland kännas som om något aldrig kan förlåtas.

Förlåtelse i vardagen
En situation som jag tidigare inte skulle ha tänkt på som en som kunde förlösas genom förlåtelse var följande: Jag och Helge höll på att packa inför resan till Lyr och några veckors semester. Jag strävade med ambivalenta känslor inför att resa från Asker och de blommor som stod i full prakt. Grönsaker som spirade i odlingslåda och rabatter. Den stora krukan med doftande örter. Det kändes fel att örterna skulle stå där och torka ut, vissna och dö. Jag uppskattar så att kunna knipa en kvist att smaksätta med och blad eller blommor att dekorera maten med.

Jag klippte massa gräslök, plockade upp de sista rädisorna och tog med salladsblad till några dagars behov. Tog med några ringblommor att göra salladen vacker med. Tänkte för mig själv att det går ju att köpa nya örter i Sverige. Men kanske kunde krukan tas med i bilen? Visserligen var där packning för flera veckor plus diverse redskap, bensin till gräsklipparen och attiraljer till båten. Festkläder till ett bröllop vi ska på i Stockholm. Böcker i stora väskor. Vitaminer och kosttilskott. Men kunde inte krukan ändå få plats?

En kruka med örter
När jag tänkte på det kände jag rädsla inför att fråga Helge om det. Det är alltid han som packar bilen när vi ska på långresa tillsammans. Jag slog ifrån mig tanken att ens fråga. Men så började jag undra över varför jag var så rädd för att fråga. Jag associerade lite, reflekterade, men kom inte på någon aktuell grund. Det måste nog vara gammal rädsla, tänkte jag. Jag vill inte riskera att bli utskälld, vill inte vara till besvär. Under packningens gång får jag några impulser att fråga Helge men slår bort dem. Men så: ”Helge, finns det plats i bilen till örtkrukan? Jag vill så gärna ha den med.”

Helge svarar att det är helt fullt i bilen. Okey, tänkte jag, det var synd. Så går jag ut med de sista sakerna till bilen och ser att det finns plats bakom förarsätet, det står långt fram, jag ska köra. När Helge kommer säger jag det till honom och är rädd för hans reaktion. Förväntar att han ska bli irriterad eller sur. Men han säger: ”Ja, det gör det faktiskt, men då måste vi ha den i en plastsäck”. Så går han och hämtar krukan, drar en plastsäck runt och trixar in den i bilen.

På vägen till Bohuslän tänker jag ett par gånger på att berätta om min irrationella rädsla. Också på kvällen när vi packat upp. Men jag går med det för mig själv.

Helge lyssnar intresserat
Någon dag senare är vi på tur. Vi åker till Flatön, Malö, Skaftö. Vi var så tidigt ute att vi var nästan ensamma och genom ett soligt, vackert landskap. Vi tar några färjor, väntar vid färjelägena och bara tar in stillheten och skönheten. Under resan i bilen börjar jag berätta om örtkrukan. Helge lyssnar intresserat.

Bara för att göra det klart: Det fanns inte spår av irritation hos Helge när det gällde örtkrukan. Detta hade med mig att göra, mitt bagage, mina spöken.

Jag började sätta ord på situationen tillsammans med Helge. Varför var jag rädd för att fråga? Jag var rädd för att bli besviken, jag blir olycklig om jag blir inte hörd när något är viktigt för mig. Min upplevelse är att jag är till besvär och att hävda mina egna behov väcker irritation hos andra. Det är inte plats till min kreativitet och livsglädje.

Med Helges hjälp började jag nysta upp i det tilltrasslade garnnystandet. På vilka sätt var förlåtelse relevant här?

Vem skulle förlåtas?
Vad lärde jag mig av detta? Än en gång att det är viktigt att tillåta mig själv att känna de känslor jag har och inte försöka ta bort dem innan jag förstått vad som väckt dem. Att det är jag själv som berövar mig delar av min livsenergi. Att det är jag själv som kan ta ansvar för det jag känner och upplever och inte anklaga någon annan. Om jag projicerar mitt inre drama på någon annan därute sitter jag fast och kommer inte vidare. 

Vem skulle förlåtas? Först det som ligger längst tillbaka i tid. Det handlar om min far som kunde vara väldigt svängande i humöret. Han kunde bli irriterad eller arg plötsligt och utan att det som barn var chans att förstå vad som utlöste det. Så det gällde att inte utmana honom och att vara på vakt för att kunna skydda sig när ilskan kom. Sedan handlade det om Helge. Jag hade använt honomtill att spela en roll i mitt inre drama. Dels projicerade jag på honom en sida av min far. Dels fick han ta rollen av en sida i mig som håller mig själv nere och berövar mig livslust och energi. Så båda dem skulle jag faktiskt förlåta för något de inte gjort. 

Pappa ligger på sjukhus, reducerad, lite dement och kraftlös. Han har inte gjort mig något aktivt i detta med örtkrukan. Det är det förflutna som lever i mig, mina minnen och erfarenheter från tidigare. Helge behöver också förlåtas för något han inte gjort. Han var intet anande om vad som utspelade sig i mig och när han först sa att det inte var plats i bilen var det säkert bara en praktisk upplysning. Han kunde ju inte veta hur viktigt det var för mig om jag inte sa det (nåja, han känner mig så han kunde ju kanske ha gissat sig till det - vi vill gärna att vår partner ska vara tankeläsare). Nu kunde jag bättre förstå något jag tidigare läst om vikten av att förlåta personer för något de inte gjort. När jag läste det lät det kryptiskt och mest uppe i huvudet. Nu hade jag erfarit det. Min upplevelse av nuet präglas i mycket stor grad av mina tidigare erfarenheter Det är hög tid att leva i nuet.

Det stora finns i det lilla
Så kom den kanske svåraste nöten att knäcka: Att förlåta mig själv. Det blev tydligt hur jag begränsar mig själv och min livsglädje. Att jag inte högt säger vad som är viktigt för mig, att jag låter min rädsla styra alltför mycket. Kloka personer har sagt att den viktigaste lärdomen i livet handlar om att ersätta rädsla med kärlek. Och att vägen dit går genom förlåtelse.

Det stora finns i det lilla. Ett obehag kan visa väg och öka självkännedomen. Det behöver inte vara stora händelser för att möjligheter att se sina egna karaktärmönster och begränsningar kan uppstå. Det kan handla om en kruka med örter.

Nu måste jag skynda mig ut och plocka blommorna i gräset innan Helge klipper gräsmattan.

Hjertets tidsalder

Trær har noen naturlig iboende kvaliteter, som vi mennesker kan lærer mye av: De står rotfestet og blir derfor stående til tross for vær og vind, årstidenes skiftninger, kulde og varme. De er grunnet i bakken og kan ikke stikke av, i motsetning til mennesker.  

En grunnleggende visdomssjel

De forblir stående, noen ganger velsignet med regn, med sol og varme, lys og skygge. Noen ganger vender naturen den rå og nådeløse siden til, med snø og kulde, sol, tørke og uværsstormer. Trær lever fullt ut. De lever med sine omstendigheter som om hvert øyeblikk er fullstendig nytt og friskt, rustet til å møte det som kommer, uansett hva det måtte være. Det lever fullt ut, disiplinert fra enhver form for flukt fra virkeligheten og med risikoen for hele tiden å dø, om og om igjen. Som sagt stikker de ikke av fra det som skjer og «erfarer» hvert øyeblikk på nytt. De møter og lar seg berøre av det som skjer med et åpent hjerte. Disse kvalitetene er noe av det som fascinerer meg med trær. Det er som de har en slags grunnleggende visdomssjel, som forteller at de må møte livets eksistensielle utfordringer fullt og helt med et åpent hjerte. 

«Jeg ser deg» – «Jeg er her»
Jeg nærmet meg igjen mitt tre i klosterhagen. Det var med en viss ærefrykt jeg gikk treet i møte. Mine første møter med treet hadde allerede vist at treet hadde sjel. Sjelemøter krever langsomhet og stille oppmerksomhet, vel vitende om at sjeler kommuniserer på en måte som det bevisste sinn ikke kan fange opp. Jeg nærmet meg derfor med en varsom forsiktighet, langsomt og respektfullt slik at både treet og jeg kunne fornemme hverandre. På veien stoppet jeg opp flere ganger og sendte en meddelelse med hjertet om at jeg nærmet meg. «Jeg ser deg», sa jeg og tok meg igjen tid til å stoppe opp. Etter en stund tok jeg ytterligere noen skritt og gjentok setningen. Som sagt har trær en langsommere svingningsfrekvens, så å nærme seg et tre krever stor grad av tålmodighet og stille kommunikasjon, den kommunikasjonen som bare finnes bak ordene. Da jeg var noen meter unna stoppet jeg nok en gang og gjentok setningen. Jo nærmere jeg kom kunne jeg kjenne en stadig sterkere vibrasjon mellom treet og meg, som om treet sa til meg: «Jeg er her». 

Treets budskap
Jeg fornemmet at treet ønsket meg velkommen og jeg bukket i hjertehilsen og omfavnet det nennsomt og kjærlighetsfullt. Igjen la jeg forsiktig kroppen og hjertet mot stammen, lyttet og kjente en rungende stillhet og ro som tonet ut fra treets indre. Jeg sto der lenge i en lyttende og kjærlig omfavnelse av treet. Hvor lenge, vet jeg ikke. Det var som om tid og rom løste seg opp i et sjelemøte av nærvær og tilstedeværelse. Grensene mellom meg og treet forsvant og en direkte kommunikasjon fant sted. Jeg takket treet for nærværet og sa at jeg tydelig fornemmet at livet hadde brakt mange sår og smerter med seg og at det var fantastisk å se den kraft, livsvilje og utstråling treet hadde, og hvor takknemlig jeg var for å kunne få lov til og tre inn i treets rom. Langsomt og i kjærlig vennlighet begynte treet å snakke med meg. Lydløst som bare sjeler kan:

«Også du min sjelevenn har merket livets mange herjinger. Ditt hjerte forteller meg om din lange og smertefulle reise gjennom livet og de sår og smerter livet har gitt deg. Vårt møte her vil vare kort, men jeg har et budskap til deg fra kilden. Vit at midt i all smerte og lidelse, ja selv i den ytterste angst, dødsangsten, finnes alle tings hjerteslag, de hjerteslag som heler når vi med kjærlighet og forståelse omfavner smerten og lidelsen og lar den berøre hjertet. Mitt budskap til deg er at du skal fortsette på kjærlighetens, ærlighetens og den spirituelle vei. Husk at veien til hjertets og sjelens virkelighet går gjennom kjærligheten og motet til å elske. Kjærligheten til sannheten vil alltid være din ledetråd. Ta den plass som tilkommer deg, stå fast og oppreist med din egen autoritet og vit av dine grenser. Kjenn din intensjon og din motivasjon og følg den med hjertes kraft og styrke. Din sårbarhet er din styrke og sårbarheten er det som forbinder oss med alle levende vesener. Ha tillit til hjertet og vit at alle hjerter er forbudet med hverandre, og med universets store hjerte. Vår individuelle livsskjebne er for lengst stukket ut, således også din. Vær sterk, gå med den og universet vil vise vei» 

Budskapet ble formidlet på en spesiell omsorgsfull og kjærlig måte med de sannhetsvibrasjoner som bare et hjerte kan kjenne og vet om, som en resonans fra en dyp visdomssjel. Jeg slapp langsomt omfavnelsen og tok noen steg vekk, bøyde meg ærbødig og i takknemlighet foran treet. En bølge av kjærlighet og glede skyllet innover meg, den kjærlighet og glede som bare hjertet kjenner. 

En ny tidsalder
En praktisk-rasjonell naturvitenskapsmann ville kanskje for lengst avvist en slik opplevelse som sprøyt, og statens psykiaterkorps ville med stor sannsynlighet ha tildelt meg en skummel diagnose. Begge ville vel si at hele scenariet var min egen projeksjon og at alt som skjedde var min egen samtale med meg selv. I mitt hjerte vet jeg at naturen har sjel, ja at hver enkelt del av naturen har sjel, men vi svinger på ulike frekvenser. I den samfunnsmessige egokultur blir alt som ikke kan forklares logisk-rasjonelt avvist og sjelen skjøvet bort fra vårt bevissthetsfelt. I over hundre år har den naturvitenskapelige og rasjonelle forståelsesmåten og hjernen vært i fokus. Denne kulturen og egokulturen har ført oss på kanten av stupet og holder fortsatt sitt stramme grep rundt oss. Det nye århundret er hjertets århundre, det åpne, ekte og edle hjerte, sårbarhetens hjerte. Det sårbare hjertet som noe allmennmenneskelig, som forbinder alle levende vesener. Konturene av en ny tidsalder begynner å ta form: Hjertes tidsalder.