fredag 21. februar 2014

Långsamt förvandlas

När jag vaknar strax före sju undrar jag vad det är för ett ljus i rummet. Det ser ut att komma utifrån. Märkligt, här på Lyr kan det inte vara någon gatlykta, ingen bil. Så förstår jag, att det är ljust ute. Morgonljuset har kommit tidigare, visst har jag lagt märke till det. Men nu blev det så tydligt. Kanske med minne av hur det var sist jag var här, på nyåret, då det bara vara några timmar mellan gryning och skymning. En av dagarna sa jag till mig själv att det inte var någon ide att gå upp – och gjorde inte det. Låg i sängen och på soffan, läste, drack te, läste lite till, småpratade med Helge, mediterade, läste.

Svartvitt landskap

Idag är det extra ljust, det är vitt ute. Snön har kommit inatt. Det skymtar blått på den solupplysta himlen. Hemma i Asker har det varit grått i flera veckor. Ett tungt lock över allt.

Berget är klätt i vitt iskrevorna, rosenbusken, kaprifolen och äppelträdet bär ett centimetertjockt lager av snö. Björkarna, syrenhäcken. Naturen i gråtoner, från vitt till nästan svart. Färgfilmen är utbytt, jag ser ut på ett svartvitt fotografiskt landskap.

Jag har tänt upp i spisen. Veden bråkar, vi brukar ha stilla björkved, men nu är det blandved. När jag ställer mig utanför hör jag fågelsång. Ser en grönfink i den högsta björken, den flyger iväg och förenar sig med en annan och tillsammans svingar de sig över trädtopparna mot havet. En duva kurrar.

Långtidsjäsning

Helge sover. Det känns gott att veta att han ligger i sovrummet och att jag sitter här. Strax ska jag baka ut den deg jag satte på långtidsjäsning i går kväll när vi kom hit. Vi har inga planer för de närmaste dagarna. Ska bara vara tillsammans, var för oss och samman. För mig hemma är det nu annars ett lite märkligt liv. Att jag går till jobbet i veckorna och Helge är hemma. Vårt liv har gått över i en ny fas.

Frukostbröden med valnötter och aprikoser är uppätna. Teet drucket, och kaffet. Vi har samtalat om vad vi läst, Helge GeorgHenrik von Wright om ”Myten om fremskrittet” och jag  Audun Myskja om energi, helande, känslor. Nu ligger Helge i soffan och andas tungt, tar en förmiddagslur.

Naturen utanför är vilsam i sin färgskala, bara lite mörk grön mossa i det grå. Tankar om tiden som varit, Helges sjukdomar, behandlingar, lidande och livfullhet. Jag tänker på när han till slut blev opererad för sin prostatacancer och efteråt fick goda besked. Bara ett par månader senare, när han satt i bilen, hämtade mig efter jobbet, berättade han att han fått veta att det han känt i halsen visat sig vara cancer. En till cancer. På ett sätt gick det rätt in och samtidigt var det mer än vad som var möjligt att ta in. Besked, tider, sjukhus. Oro, hopp, glädje, väntan.
 


Det förflutna lägger sig till ro
Som snön fallt och lagt sig över marken och träden så är det just nu en stund när det förflutna lägger sig som ett täcke över mitt inre och faller till ro. En säregen upplevelse, hjärtat, andningen, ro. Lägger sig tillrätta och finner sin plats. Något av det kämpiga som varit, bearbetas, smälts, omformas, glider in.

En bild dyker upp: Hunden som går några varvrunt,runt  innan den lägger sig ner. Varför? För att finna väderstrecket nord-syd, läste jag någonstans. Så känns det. Riktig vädersträck. Vila.

Sitter och ser ut genom fönstret. Britt, säger jag till mig själv, det är en dikt som beskriver den här förnimmelsen, kommer du på vilken det är? Hm..vänta lite...ja.


Ute i terrängen inte långt från bebyggelsen igger sedan månader en kvarglömd tidning, full av
           
        händelser.
Den åldras genom nätter och dagar i regn och sol,
på väg att bli en planta, ett kålhuvud, på väg att förenas 
                     med marken.
Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.
  
Tomas Tranströmer

Ingen kommentarer:

Legg inn en kommentar