Ventetid

Det er igjen ventetid. Tid for kontroll i neste uke. CT skanningen skal gi svar på hvordan behandlingen har gått. Jeg skal også ha en undersøkelse med kamera gjennom nesen og ned i halsen for å se hvordan munnhulen og tungeroten ser ut nå. Dette kjennes i overkant spennende. Redd? Ja, jeg kan kjenne en viss frykt og uro i kroppen. Frykten er ikke overveldende. Jeg øver meg fortsatt på å akseptere situasjonen som den er, overgi meg til den og være til stede. Det betyr å stå i situasjonen, stå i det å ikke vite, stå i det ukjente, naken og sårbar.

Å slippe kontrollen

Utfordringen er å ikke ha kontroll, kontroll over hva livet vil bringe. Det å ikke vite hvilke utfordringer som inntreffer og hvordan de påvirker oss. Ut fra den erkjennelsen kan vi gradvis slippe våre forsøk på kontroll og gi plass for åpenheten for det ukjente. Hva er det som ligger bak våre forsøk på å kontrollere livsprosessen? Det er som vi har en ukjent ledsager med på vandringen gjennom livet, slik poeten John O’Donohue snakker om i sin bok Anam Cara. Ledsageren er alltid til stede som en skygge og påvirker våre tanker og følelser. Alltid til stede og nærværende i alle våre relasjoner og situasjoner: Døden!


Frykt for døden
Døden har vært nærværende i mitt liv så lenge jeg kan huske, ofte som noe skremmende knyttet til familiemedlemmers død. Jeg opplevde også at tre skolekamerater døde da jeg gikk i 7. klasse. I det daglige kan vi forsøke å holde døden på avstand, mer eller mindre bevisst. Vanligvis forestiller vi oss døden som avslutningen på livet, som den fysiske død. Ikke døden i dens mange former og forkledninger når vi føler oss såre og sårbare, er skrøpelige og lider, i vår usikkerhet, negativitet og destruktivitet i forhold til oss selv eller andre. Alt sammen bundet i den grunnleggende frykt for døden i alle dens former og farger. For de fleste er døden en fremmed, til tross for at den hele tiden er med oss på vår livsreise. Som frykt! Den frykt som også blir en frykt for livet, væren. 

Den store spirituelle død
Å erkjenne og bli bevisst døden er en vei til å la vårt virkelige selv tre fram, til væren, til kilden. Innenfor de spirituelle tradisjoner snakker man om “Den store spirituelle død” som veien til opplysningen og et sant selv, det selvet som er forbundet med kilden. Som prosess er den store spirituelle død den bevisste forberedelse på å dø, på å slippe alt som hindrer oss i å leve og dø, alle våre identifiseringer og investeringer, vår misunnelse, stolthet, skyld og skam, bitterhet, krenkethet etc. Å slippe fullt og helt er ikke noe vi kan tenke oss fram til intellektuelt. Å dø før vi dør, den bevisste død, er noe vi må oppleve og erfare gjennom å slippe og skape et tomt og åpent rom i vårt hjerte. Bak vår framtreden og vårt forsvar synes det alltid å være en dyp lengsel etter å slippe og løse opp i det som hindrer oss fra å være fri til å være den vi er, til det autentiske selv. Det åpne hjerte er veien. Å åpne hjertet er å åpne for kjærligheten til oss selv og andre og stole på at det bærer og holder oss. Å dø før vi dør er veien til å omfavne vårt liv fullt og helt, veien til kjærligheten, veien til livskilden, veien til det guddommelige.

Hjärtan – levande och inte längre i livet

Jag vill skriva om det som berört mig mest det senaste dygnet. Det har varit att jag och Helge har varit på kafe, tillsammans, för första gången på många månader. Vi gick till och med, samma kväll, på föredrag. Sedan har möten med andra hjärtan berört.

En hyllning til ofullkomligheten
I går kväll var jag och Helge på litteraturhuset i Oslo och lyssnade på Per Fugelli. För er som inte känner till honom, i Sverige, kan jag säga att han är en folkkär debbatör, läkare och professor i socialmedicin. Han har de senaste åren offentligt delat att han har cancer och levt med döden, nära.Hans senaste bok lanserades igår: Journalen. Hans förra bok Døden, skal vi danse följde hans liv med utforskande kring döden och egen sjukdom, fram till april 2010. I Journalen får vi följa honom i dagboksform fram till i vår. Under den tiden har han behandlats, varit “cancerfri” fått nya svulster, operationer, nya svulster, behandlingar. Han sa i går att nya svulster i lungan nyligen upptäckts. Per Fugelli berättade om vad cancern betytt för honom på gott och ont. Hans sa att något positivt med att vara sjuk kan medföra en befrielse från föreställningen att vi ska vara så perfekta. Alla masker vi bär. Vi har möjligheten att bli sanna när vi drabbas av sjukdom, när döden gör sig påmind. 

Döden är demokratisk
När min käre bror Sven fick en aggressiv, obotlig prostatacancer före 50 års ålder sa jag till honom att det var så orättvist att han skulle drabbas. (Jag tänkte då på att han aldrig rökt, inte druckit alkohol, motionert och idrottat, varit snäll och ansvarsfull.) Han svarade: Cancer är rättvis. Alla kan drabbas. Fattig, rik, ung, gammal, oavsett hudfärg, kultur, religion. Det gör ingen skillnad. Det var ett nytt perspektiv för mig.

Døden er demokratisk, sa Per Fugelli i går. Vi ska alla dö, det har vi gemensamt. Utan undantag. Om vi är mer medvetna om detta i våra liv kan det vara en demokratisk kraft i samhället. Hans bok är en personlig beskrivning men också ett uppgör med hälsoväsen och politik. Han står och har stått där, klar till kamp för det han tror på, har kunskap om och känner är riktigt. Per Fugelli har med mod, medmänsklighet och varm humor talat sig in i många norska hjärtan. Han har fortfarande mycket att säga. Och vi lyssnar. 

Resan mot livets slut
I dag fick jag veta att Kristian Gidlund är död. Han dog i går. Jag sitter och skriver med ett tänt ljus bredvid mig, sorgfylld och tacksam över att han förmedlat sin väg med sjukdom och kommande död på ett så unikt och konstnärligt ärligt sätt.Jag har läst hans blogg, i kroppen min, sedan i sommar då jag och Helge av en tillfällighet slog på radion i bilen på väg hem från vårt Lyr. Vi fick sällskap på resan av en röst som berörde, skakade om, var så sann och poetisk att tårarna strömmadeoch strömmade. Rösten var Kristians, en 29 år gammal, journalist och musiker,  med obotlig cancer och visshet om att han snart, mycket snart skulle dö. Hans bok kom ut på sensommaren:
I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början. Jag blev så berörd av den unge mannens vilja, kamp, sorg, förtvivlan. Han brottades med det oundvikliga. Som han inte ville. Och som han brottades. Naket, poetiskt, vackert. Med ett kroppsligt språk, med ett själens språk.

Familjen har skrivit på hans blogg:“Kampen har varit hård och på alla sätt ojämn. Men vad hans fiende inte visste var att den angripit en människa med ett mycket stort hjärta som rymde oändligt med kärlek till de sina. Det hjärtat var även fysiskt starkt och lät sig inte besegras utan kamp.”

Kristian Gidlund:

Vid vägens slut
“Så föll ett regn genom trädgården.

 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnelig törst.”