Drömvärld
Sömnens värld drar sig alltmer tillbaka, drömfragment försvinner från mitt vakna medvetande. Men jag kan fortfarande gripa tag i några flikar, jag börjar dra i något som är rött. Jag är högt uppe på ett berg, ett fjäll. Får vetskap om en varning för kraftiga vindkast med stormstyrka. Framför mig ser jag en smal väg som löper utmed bergssidan. Det är ett stort stup vid sidan, vid en sväng framför mig.
Jag springer fram mot vägen för att varna de som kan komma att färdas där. Över vägen ligger ett några meter långt rött tjockt tygstycke. När jag når fram till vägkröken lyfter vinden tyget med mig ovanpå och vi glider ut över kanten, ut över den stora sjön därnere. Med tygstycket under mig faller jag. Faller och faller.Är det så här att dö? Är det dags nu?
Precis innan jag ska träffa vattenytan griper en stark uppvind tag i tygsjoket och vinden bär oss. Så när jag och tyget landar på vattnet så är det inte i fritt fall, utan mer som en glidlandning. Tyget vattendränks och börjar sjunka och jag börjar simma mot land i det kalla vattnet. Jag ser en träbåt sätta ut från stranden, de har sett det röda och mig, fallande.
Jag släpper tag i den drömfliken. Lämnar drömvärlden och upplever stillheten. Likt tystnaden sekunderna efter de sista tonerna klingat ut efter en konsert.
Ljuset fladdrar til
Ute är så stilla. En stillhet som känns föroroligande. Jag ser på Helge i sängen bredvid mig. På hans kropp, på min kropp. Vi har fått alltfler ärr på våra åldrande kroppar. Jag känner att rummet är fyllt av kärlek. Hur är det, på andra sidan av fönstret? Finns det kärlek därute? Ljuset fladdrar till. Varje ögonblick är nytt.
Andas ut. Andas in.
Inte en enda fågel. Ingen vind. Från gryning till dag till skymning, bara olika grader av grått.
Stilla som döden, som när något har tagit sitt sista andetag. En utandning
som inte följs av en inandning. Det slutar nu.
Sömnens värld drar sig alltmer tillbaka, drömfragment försvinner från mitt vakna medvetande. Men jag kan fortfarande gripa tag i några flikar, jag börjar dra i något som är rött. Jag är högt uppe på ett berg, ett fjäll. Får vetskap om en varning för kraftiga vindkast med stormstyrka. Framför mig ser jag en smal väg som löper utmed bergssidan. Det är ett stort stup vid sidan, vid en sväng framför mig.
Jag springer fram mot vägen för att varna de som kan komma att färdas där. Över vägen ligger ett några meter långt rött tjockt tygstycke. När jag når fram till vägkröken lyfter vinden tyget med mig ovanpå och vi glider ut över kanten, ut över den stora sjön därnere. Med tygstycket under mig faller jag. Faller och faller.Är det så här att dö? Är det dags nu?
Precis innan jag ska träffa vattenytan griper en stark uppvind tag i tygsjoket och vinden bär oss. Så när jag och tyget landar på vattnet så är det inte i fritt fall, utan mer som en glidlandning. Tyget vattendränks och börjar sjunka och jag börjar simma mot land i det kalla vattnet. Jag ser en träbåt sätta ut från stranden, de har sett det röda och mig, fallande.
Jag släpper tag i den drömfliken. Lämnar drömvärlden och upplever stillheten. Likt tystnaden sekunderna efter de sista tonerna klingat ut efter en konsert.
Ljuset fladdrar til
Ute är så stilla. En stillhet som känns föroroligande. Jag ser på Helge i sängen bredvid mig. På hans kropp, på min kropp. Vi har fått alltfler ärr på våra åldrande kroppar. Jag känner att rummet är fyllt av kärlek. Hur är det, på andra sidan av fönstret? Finns det kärlek därute? Ljuset fladdrar till. Varje ögonblick är nytt.
Andas ut. Andas in.
Inte en enda fågel. Ingen vind. Från gryning till dag till skymning, bara olika grader av grått.
Stilla som döden, som när något har tagit sitt sista andetag. En utandning
som inte följs av en inandning. Det slutar nu.
Det börjar nu. Det finns ingen begynnelse,
ingen ände.
En liten fågel. En fläkt. En vinge i flykt, en vindpust mot pannan.
Stilla som strax innan något ska födas. En väntan på den första inandningen.
En liten fågel. En fläkt. En vinge i flykt, en vindpust mot pannan.
Stilla som strax innan något ska födas. En väntan på den första inandningen.
Fargen rød kan bety sinne lidenskap, glede, krig, fødsel , vilje eller fare. Sterk vind betyr vanskeligheter. Vei symboliserer selve livet. Et stup betyr at du føler du står i fare for å mislykkes i noe .Faller du i en drøm er dette oftest et tegn på usikkerhet eller frykt for noe. Klart vann er alltid et godt tegn og symboliserer spiritualitet , fremgang og en ny start i livet. Svømmer du i havet betyr dette også hell. En båt er et symbol for hele ditt liv og din sinnstilstand.
SvarSlettDu "ser" sikkert analysen her :-)
Takk for at du deler dette med oss Britt. Klem :-)
Dere har hatt det vanskelig. En tøff vei som ikke noen skulle få oppleve , ingen....
Sender dere varme tanker og kjærlighet til Dere begge to hvor der er .....
Klem fra Marit (Lysaker)
Tusen takk Marit, så herlig å få et livstegn fra deg! Klem Helge & Britt
SvarSlett