Jag följer månens rörelser på kvällen, från fåtöljen i vardagsrummet. På himlen i öst. Genom takfönstren, om jag är uppe om natten. Jag är klar över, från vilket fönster den är synlig. Ser efter den, synlig eller icke synlig bak molnen. När det är klart väder er den en vän i natten, en följeslagare. Annars en osynlig vän.
Denna natt har månen varit synlig hela vägen från framsidan av huset och nu på morgonen från andra sidan av huset, på sydvästsidan. Månsken.
Vi har nyligen
varit på Svalbard. Där var det mörkertid. Polarnatt. För mig är det första
gången jag upplever att vara i mörker dygnet runt. Longyearbyn är en av de
nordligaste bebodda platserna i världen. Från nordnorge är det halvvägs till
nordpolen. I flygtid från Oslo som till nordafrika – fast i motsatt riktning.
På Svalbard lyste månen på himlen, då en skära av ljus. En klar stjärna lyste. Jag undrade om det var Polstjärnan. Polstjärnan som står i zenit över nordpolen. Jag försökte använda ett knep jag lärt mig om hur med hjälp av Karlavagnen kan veta vilken stjärna som är polstjärnan. Men Karlavagnen ser jag inte.
Mörkertid. Rytmen av dag och natt fanns inte här. En kroppslig förvirring uppstod. Något av orienteringen blev borta. Jag kunde se något vackert och tänka: det ska jag gå tillbaka och fotografera i morgon, när det blivit ljust, för att minnas att det blir inte ljust. Ibland försökte jag fota ändå. Jag har många helt svarta bilder på kameran. Jag tycker om dem. Det var ett motiv där, som jag minns på min inre näthinna, men som inte syns i det svarta.
Konturer av höga berg
På Svalbard lyste månen på himlen, då en skära av ljus. En klar stjärna lyste. Jag undrade om det var Polstjärnan. Polstjärnan som står i zenit över nordpolen. Jag försökte använda ett knep jag lärt mig om hur med hjälp av Karlavagnen kan veta vilken stjärna som är polstjärnan. Men Karlavagnen ser jag inte.
Mörkertid. Rytmen av dag och natt fanns inte här. En kroppslig förvirring uppstod. Något av orienteringen blev borta. Jag kunde se något vackert och tänka: det ska jag gå tillbaka och fotografera i morgon, när det blivit ljust, för att minnas att det blir inte ljust. Ibland försökte jag fota ändå. Jag har många helt svarta bilder på kameran. Jag tycker om dem. Det var ett motiv där, som jag minns på min inre näthinna, men som inte syns i det svarta.
Konturer av höga berg
Tidigare har jag tänkt
att jag aldrig skulle kunna klara av att leva på en plats med månader av
mörker. Jag vet inte vad jag projicerat in i det. Något okänt, nedstämt,
obehagligt? Här och nu upplevdes det vilsamt. Förvirrande och befriande. Jag
såg månen i form av en skära, stjärnor. Konturer av höga berg. Mörker. Mörker.
Jag tänkte att jag måste komma tillbaka för att se hur det verkligen ser ut här. Men det är så här det ser ut. När det är mörkt.
Naturen, de grundläggande villkoren upplevdes tydligare. En hundslädetur i mörker och vind. Spår efter renar som letat och funnit lava under snön. Synen av mörkare former som sakta rör sig i det mörka vita – renar. En snöräv. Stillheten. Ljuden av släden mot snön, hundarnas skall och ivrigt ryckande om vi stannade till ett ögonblick. Ljusen från Longyearbyn när vi vänder tillbaka.
Nature’s inner being
En text från en vägg på Svalbard museum: ”I feel close to Nature’s inner being and watch trails woven together, but still passing each other following eternal laws. I am catching glimpses of the last great mystery, in front of it all, human resoning will disapear into nothing.” (Ur Kvinna i polarnatten, Christiane Ritter, 1935). På Svalbard kommer ljuset nu att anas på himlen, mer och mer för varje dag. Solen kommer att bli synlig i mars.
Jag tänkte att jag måste komma tillbaka för att se hur det verkligen ser ut här. Men det är så här det ser ut. När det är mörkt.
Naturen, de grundläggande villkoren upplevdes tydligare. En hundslädetur i mörker och vind. Spår efter renar som letat och funnit lava under snön. Synen av mörkare former som sakta rör sig i det mörka vita – renar. En snöräv. Stillheten. Ljuden av släden mot snön, hundarnas skall och ivrigt ryckande om vi stannade till ett ögonblick. Ljusen från Longyearbyn när vi vänder tillbaka.
Nature’s inner being
En text från en vägg på Svalbard museum: ”I feel close to Nature’s inner being and watch trails woven together, but still passing each other following eternal laws. I am catching glimpses of the last great mystery, in front of it all, human resoning will disapear into nothing.” (Ur Kvinna i polarnatten, Christiane Ritter, 1935). På Svalbard kommer ljuset nu att anas på himlen, mer och mer för varje dag. Solen kommer att bli synlig i mars.
Efter hemkomsten
läste jag en bok om ett par som vistas ett år på Svalbard. (Polarnattens
leende, Svante Lysèn). De bygger en tältliknande bostad av drivved.(De fick
inte, av naturhänsyn, lov att bygga något som liknade ett hus och det måste
rivas efteråt och naturen återställas.) De är upptagna av det nära; mat sömn,
värme, skydd mot isbjörnar. De jagar fisk och säl, lever med hundar. Skildrar
naturupplevelser, vackra, fantastiska, utmanande, farliga. Isbjörnar är
ständigt närvarande. Naturligt då det finns två tusen människor där - och tre
tusen isbjörnar.
Astronomiska funderingar
Där, då, var det nymåne. Nu här det fullmåne. Det är fortfarande mörkt, denna morgon. Men idag är det nästan två och en halv timme ljusare än när det var som mörkast här. Existentiella funderingar, psykologiska aspekter blandar sig med materiella. Jag börjar jag tänka på jordklotet, planeter, sol och måne. Hur är det de förflyttar sig. Om morgonen, strax efter sex börjar jag dela mina naiva astronomiska funderingar med Helge, min egen husgud. Han lyssnar och lägger till: Solen lyser aldrig på månens baksida. En påminnelse i själens himmelsrymd.
And God said ”Love yur enemy”, and I obeyed him and loved myself (Khalil Gibran).
Där, då, var det nymåne. Nu här det fullmåne. Det är fortfarande mörkt, denna morgon. Men idag är det nästan två och en halv timme ljusare än när det var som mörkast här. Existentiella funderingar, psykologiska aspekter blandar sig med materiella. Jag börjar jag tänka på jordklotet, planeter, sol och måne. Hur är det de förflyttar sig. Om morgonen, strax efter sex börjar jag dela mina naiva astronomiska funderingar med Helge, min egen husgud. Han lyssnar och lägger till: Solen lyser aldrig på månens baksida. En påminnelse i själens himmelsrymd.
And God said ”Love yur enemy”, and I obeyed him and loved myself (Khalil Gibran).
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar