søndag 29. desember 2013

Tänd ett ljus och låt det brinna

Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. "Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på. Tänd ett ljus för jordens barn," sjöng Leo, mitt barnbarn på 4 år. Självklart. Med klar röst och känsla. Så bytte han till "I wish you a merry christmas, I wish you a merry christmas and a happy new year". En på dagis pratar engelska. Andra gången han sjöng  skulle jag, mormor Britt alltså, och min son, morbror Aron, sjunga med. Förjulstider i Stockholm.

Julafton
Sitter och rimmar på julklappar. Det är en tradition vi har i min familj. Det ska vara roligt, svårt att gissa, gärna berätta en historia, kanske utmana personens karaktärsdrag lite. Rimmet blir minst lika viktigt som gåvan, alla lyssnar, gissar, skrattar. Paketet får inte öppnas innan mottagaren har gissat nära nog. Vi leker. Helge är i Norge. Jag saknar honom. Han säger att det är tomt hemma utan mig. Vi är lite sårbara nu, som alltid. 

Minnen träder fram
Minnen träder fram i medvetandet. Min historia blir nära när jag är i Sverige. Det är språket, det är platser. Mitt förflutna är inte så tillgängligt när jag är i Norge. Det är ingen där som känt mig länge, vi delar inte skolkamrater, ungdomsvänner, universiteterfarenheter, olyckliga kärlekar, barnafödslar, inte heller konstutställningar, musikfestivaler och litteratur i någon större grad. Att inte gå och släpa runt på allt bagage kan underlätta att leva i nuet. Men det finns också en saknad efter mina rötter, grunden till att jag har blivit den jag blivit. Den blir tydlig här. Jag har flyttat mycket. 

Jordgloben
Det kommer textrader och det kommer musik strömmande i mitt inre öra. När jag sitter här och slår  in böcker har Akademibokhandeln en dikt på årets julklappspapper. Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna gnistra och glimma... När jag var runt 8 år var jag ofta efter skolan på besök hos farbror Uno. Det var en som varit kamrer på mammas jobb och som pensionerats. Han var också filatelist. Han lärde mig om frimärken och han hade en jordglob. Vi såg på var landet låg på jordklotet, det land som frimärket kom från. Det gick att tända en lampa inuti jordgloben. När det var lite skumt i rummet såg det ut som den svävade i rymden.

Dikternas värld
Farbror Uno tyckte det var viktigt att lära sig dikter utantill. Den första han lärde mig var Viktor Rydbergs ”Tomten”. Den som nu är på omslagspappret. Han gav mig det som blev min första diktsamling, Viktor Rydbergs samlade dikter. Den var vackert inbunden och hade guld på sidornas kant. Har, den står fortfarande i en av mina bokhyllor. Han dog något år senare. Tack för att lyrikens värld öppnade sig. 

Ljudet av hav
Flög tillbaka till Norge den 27:e och mötte Helge efter en veckas separation. Glädjen var ömsesidig. Våra kroppar hade saknat varandra och blev extra levande av igenkännelsen. Jag skyndar mig att göra undan arbete jag måste ha klart. Utanför huset i Asker övergår regnet till snöblandat och så till snö. Det lägger sig ett mjukt vitt täcke över allt, buskarnas grenar, fågelmatsmatarna, grönkålen i trädgården. På kvällen innan vi går i säng står vi och ser ut över det vita, ser ljusen från Holmenkollen i fjärran och hör suset  från motorvägen. Det låter som bruset från havet.

Dagen efter kör vi till Lyr. Nu ska vi ha en vecka tillsammans i Bohuslän. Det regnar. Himlen är så mörk och när solen går ner blir det svart. Det blir så svart att det gör ont i ögonen. Jag är glad att Helge kör. Jag har dåligt mörkerseende och skulle vara en trafikfara i allt det svarta.  

Väl framme och upppackade står vi ute på terassen. Här är det om möjligt ännu svartare. Det regnar och blåser. Vi ser in i mörkret utan att se så mycket. Vi lyssnar, hör havet brusa. Det låter som suset från motorvägen.




Ingen kommentarer:

Legg inn en kommentar