Självutvecklingskurs i Bordeaux

Jag sitter länge i katedralen i Bordeaux och upplever hur den senaste veckans upplevelser sakta integreras inne i mig. Hur cirkeln sluts och elementen faller på plats och senare kan ges möjlighet att leva vidare i en öppenhet, acceptans och tacksamhet. Du blir aldrig färdig, och det är som det ska.

I början av juli höll jag och Helge en kurs i självutveckling tillsammans med Gro och Are Brean. Gro är liksom vi psykologspecialist och dessutom mindfulnessinstruktör. Are är nevrolog, kokboksförfattare och Bordeauxälskare. 

Vi hade lagt upp ett program för en vecka, med dagliga morgonmeditationer och yoga under ledning av Gro, föreläsningar, processer i självutveckling och djupt personligt arbete. Detta kombinerat med fokus på alla sinnen. Smak, med fantastiska maträtter baserade på lokala råvaror och vin från vingårdar i närheten – allt under ledning av Are. Så smak, men också syn, hörsel, lukt och beröring var med i allt vi gjorde. Personligt i promenader eller cykelturer i böljande vingårdslandskap, bad i havet och poolen, besök vid ostronodlingar, inköp på lokal marknad eller bara att vistas i stillheten runt vårt eget lilla slott, Chateau Garreau. Med medvetenhet om egna inre processer och en vakenhet för allt som rörde sig i kropp, sinnne och själ. 

Romanska bågar

I en inledning till kursen läste jag högt Tomas Tranströmerds dikt Romanska bågar, som jag också satte upp på väggen för att alla skulle kunna läsa, och läsa om den, under veckans gång.  

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ingen överblick

Under kursen arbetade vi med vår karaktär, ett annat ord för självet. Karaktären är grundstommen i vår personlighet och fundamentet i livet. Den är förbunden med de överlevnadsstrategier vi utvecklat under barndom och uppväxt. Strategierna hjälper oss att klara oss igenom våra utfordringar och blir en del av det vi uppfattar som vårt själv. Men vi är mycket mer än dem, och det är de sidorna av oss själv, som ligger oförlösta eller outvecklade inom oss som vi ska få tag i. Dessutom är de överlevnadsstrategier vi utvecklade, inte längre funktionella i vuxenlivet.  Tvärtom står de i vägen för oss och skapar problem i våra relationer, parförhållanden, djupa vänskaper och alla andra relationer. Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Kursen centrerades runt hur vi kan utveckla oss videre, hur vi kan få syn på våra överlevnadsstrategier (som mestadels är omedvetna) och lösa upp i dem. Allt för att utveckla oss i pakt med den vi är och önskar vara, både för oss själva och i våra relationer till andra.

Den här typen av djupt personligt arbete är speciellt kraftfullt att göra i grupp. Där kan vi utveckla en trygghet och få stöd och hjälp att se oss själva och våra inneboende resurser. Sidor av oss själva kan kan kännas igen och speglas. Liksom olikheterna kan uppmuntras och få en positiv bekräftelse vi kanske inte tidigare har fått i livet. ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

.

Ögonkontakt

Ögonkontakt är grundläggande för vår anknytning till världen. Vi blir till i den andres blick. När vi blir sedda utvecklas vårt jag, vårt medvetande om oss själva. Det är moderns, föräldrarnas blick, som för oss in i livet. När vi som vuxna ska ta steg vidare för att bli än mer oss själva, ta steg ut i det okända och vara modiga, kan vi vila och hämta styrka ur blick-kontakten. Det kan vara skrämmande då sidor av oss ofta också har blivit rädda för närhet med andra på grund av smärtsamma relationserfarenheter: separationer, förluster, besvikelser eller trauman. Så att bli sedda av en annan i ett personligt arbete, att bli sedd och kunna vila blicken i de andras ögon i en grupp kan vara omskakande och omskapande.

Hjärtkontakt

I gruppen delades våra livsöden. Vi kunde se mer och mer hur vår personliga historia präglar oss idag. Hur den hjälpt oss att utvecklas och där den förhindrat oss i vår potential. Likaväl som ögonkontakten är grundläggande, är hjärtkontakten nödvändig för att vi ska vara förankrade, i oss själva och i ögonblicket. Vi sa ofta under kursen att ”när en arbetar, arbetar alla.” Det blir ett dynamiskt samspel mellan den som är i process, mellan den som leder processen (Helge) och gruppen. Ett hjärta, två hjärtan i kontakt och gruppens hjärta. När hjärtats valv öppnas kan vi komma i kontakt med smärta, vårt brustna hjärta. Men när hela gruppen är med, ser, känner, har medkänsla och empati så blir det ett större hjärta som håller runt. Det blir en förankring, en grundning där hjärtenergi kan flyta mer fritt, ett tillstånd där vi kan vara sanna och i öppenhet. När en arbetar, arbetar alla: det stora valvet öppnar sig.

Gotiska bågar

Jag satt i Cathedrale Saint-Andre de Bordeaux, i halvmörkret, där jag såg valv efter valv öppna sig. Visserligen inte romanska som i dikten, utan gotiska. Mina ögon fylldes av tårar. Över att få ha delat en vecka med fina kursdeltagare, ett samarbete med fantastiska kursmedarrangörer och vid sidan av min älskade man. Att i grupp tillsammans ha fått dela detta att vara människa, att ha genomlevt och forfarande kanske genomleva stora utmaningar, att bli berörd av andras liv, att få beröra, dela, bli del av utveckling, känna växt och växtvärk, skratt och tårar, ångest och dans. 

När jag går runt i katedralen ser jag en skulptur, en man som håller ett barn. Jag gissar att det är  helgonet Andreas, men vet inte. Men hans vänliga, varma blick som barnet vilar i minner mig om kroppskänslan i gruppen på Chateau Garraeu. Mitt hjärta blir varmt. Jag ler och känner glädje över att få ha lärt känna medmänniskor som jag inte tidigare mött och andra som jag lärt känna ännu mer: och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Fördjupning i förlåtelse

I går var det snö i luften, blåsippor på marken och tacksamhet i kroppen. I dag är det fågelkvitter i öronen, sol i ögonen och livsglädje i hjärtat. 

Det är en vecka sedan jag och Helge höll kurs om förlåtelse. Vi var 10 personer, män och kvinnor, i ålder från knappt 30 och till drygt 60 år. Vi hade tre dagar där vi undersökte tema förlåtelse, reflekterade, processade i tre riktningar: Förlåta andra, förlåta sig själv och att be om förlåtelse. 

Jag fick inte lära mig något om förlåtelse på min fem år långa psykologutbildning. Inte heller därefter på min specialistutbildning eller på de olika terapiutbildningar jag gått. Men under mina år som terapeut har jag förstått hur viktigt detta är och hur mycket energi som är bunden i att inte kunna förlåta. 

Självmedkänsla

Några menar att vi måste kunna förlåta andra för att kunna förlåta oss själva. Andra menar att det tvärtom är så att vi måste kunna förlåta oss själva, för att kunna förlåta andra. Hur förhållandet var för var och en, var något av det vi undersökte på kursen. Självförlåtelse blev kanske allra mest i fokus och vikten av att kunna ha medkänsla. Idag är självmedkänsla ett ord på mångas läppar, men inte heller där är det mycket att finna om förlåtelse.

Vad förlåtelse är – och inte är

Jag stöter ofta på motstånd mot ordet förlåtelse när jag pratar om det. Så det har varit viktigt för mig att försöka bena ut vad förlåtelse inte är. Det finns många olika definitioner och det används på olika sätt, psykologiskt, kulturellt, socialt, religöst. Missförstånd kan vara att tro det betyder att överse något som varit kränkande. Eller att ta ansvaret från någon som såret eller skadat. Att det kan vara en form av att offra sig själv. Eller att vi inte får sätta gränser för dem som sårar oss.  

Det är frigörande att upptäcka att vi kan slippa att vara offer för det som har hänt i vårt  förflutna. Vi kan förhålla oss till det på ett nytt sätt. Men denna upptäckten är bara det första steget ... Förlåtelse är att praktisera kärlek mellan människor som har svårt för att älska. Förlåtelsen frigör oss utan å förvänta att få tillbaka. Henri J.M. Nouwen 

När jag går med den starka solen i ögonen och en kall aprilvind med temperatur runt nollan, börjar tårarna rinna. Först en tår här och en där, så allt ymnigare. En upplevelse av meningsfullhet, rening, kontakt med livet. När jag närmar mig Asker centrum torkar jag ansiktet från allt som rinner. Det är nog första dagen jag inte har mascara på jobbet. Det var kanske på tiden?

Min fördjupning i förlåtelse fortsätter...