«Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta».

Det är påskmorgon, på Lyr. En brasa brinner, det knäpper till i veden och lågorna slingrar sig längs eldstadens sidor, ständigt nya. I former det aldrig blir tröttsamt att se på. Det är frost på marken. Tyst. Stilla.

Helge sover. Han har stukat foten, ganska illa. I går kväll och i natt vred han sig i smärtor. Höll mig vaken. Jag övertalade honom att ta en värktablett och snart snarkade han gott. Men jag låg fortfarande vaken. Jag slumrade till vid tre och blev väckt några timmar senare då Helge gick upp och kissade. När han la sig igjen kröp jag intill och vi tog varandras händer, kysste varandras händer. Så somnade han igjen. Inte jag. 

Jag steg upp i mörkret. Gick barfota ut på den frostiga terassen och gräset. Kände hur kylan förde  mig upp ytterligare några vakenhetsgrader. 

Plockar fram en hög av mina förlåtelseböcker. Förlåtelse har en längre tid varit ett viktigt tema i mitt liv. Är upptagen av det, talar om det, skriver om det, läser om det, provar ut olika förlåtelseritualer och processer. Utformar en workshop om förlåtelse. Upplever och känner igen hur förlåtelse i olika former och grader är aktuellt varje dag. Förlåtelse eller brist på förlåtelse. Den förlösning som kan bli resultat av en förlåtelseprocess. De barriärer och låsningar som är inne i oss när vi inte förlåter, eller inte blir förlåtna. 

Igår läste Helge ett citat ur Dag Hammarskjölds Vägmärken. Det är en bok jag läst i då och då under flera år. Ibland träffar några rader som en uppenbaring. Andra rader har inte sagt mig någonting. Men så vid en annan genomläsning har orden öppnat sig. 

«Så skall världen varje morgon skapas på nytt, förlåten – i dig, av dig.»

När jag låg i sängen i morse och inte kunde somna om hade jag en oro i mig, ett stråk av ångest. Kände att något var fel. Att det var något jag skulle ha gjort. Borde ha gjort. Eller inte ha gjort. Förlåt. Förlåt Britt. Förlåt, förlåt.  

I svensk etymoligisk ordbok står att förlåta, fornsvenskans forläta, betyder att övergiva, lämna, låta fara, släppa efter, tilgiva. Så att förlåta handlar i grunden om att släppa och lämna. Att inte bli kvar i destruktiva mönster och tankebanor. Att inte låta vrede, skam och förödmjukelse få fäste i kropp och själ och deformera ens personlighet. 

Elden har nästen brunnit ut. Lägger på några vedträn och lägger mig tillrätta i soffan, kryper under den grå ullfilten och lutar mig mot fårskinnskudden. Öppnar Vägmärken och läser på försättsbladet «Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta». 

Så jag stryker ut. Gårdagens oförrätter. Bitterhet som ligger och skaver. Släpper taget om en sorg över att ibland inte blivit älskad. En sorg att ibland inte kunnat älska. Jag släpper taget och öppnar mig mot världen för en ny dag.