Långsamt förvandlas

När jag vaknar strax före sju undrar jag vad det är för ett ljus i rummet. Det ser ut att komma utifrån. Märkligt, här på Lyr kan det inte vara någon gatlykta, ingen bil. Så förstår jag, att det är ljust ute. Morgonljuset har kommit tidigare, visst har jag lagt märke till det. Men nu blev det så tydligt. Kanske med minne av hur det var sist jag var här, på nyåret, då det bara vara några timmar mellan gryning och skymning. En av dagarna sa jag till mig själv att det inte var någon ide att gå upp – och gjorde inte det. Låg i sängen och på soffan, läste, drack te, läste lite till, småpratade med Helge, mediterade, läste.

Svartvitt landskap

Idag är det extra ljust, det är vitt ute. Snön har kommit inatt. Det skymtar blått på den solupplysta himlen. Hemma i Asker har det varit grått i flera veckor. Ett tungt lock över allt.

Berget är klätt i vitt iskrevorna, rosenbusken, kaprifolen och äppelträdet bär ett centimetertjockt lager av snö. Björkarna, syrenhäcken. Naturen i gråtoner, från vitt till nästan svart. Färgfilmen är utbytt, jag ser ut på ett svartvitt fotografiskt landskap.

Jag har tänt upp i spisen. Veden bråkar, vi brukar ha stilla björkved, men nu är det blandved. När jag ställer mig utanför hör jag fågelsång. Ser en grönfink i den högsta björken, den flyger iväg och förenar sig med en annan och tillsammans svingar de sig över trädtopparna mot havet. En duva kurrar.

Långtidsjäsning
Helge sover. Det känns gott att veta att han ligger i sovrummet och att jag sitter här. Strax ska jag baka ut den deg jag satte på långtidsjäsning i går kväll när vi kom hit. Vi har inga planer för de närmaste dagarna. Ska bara vara tillsammans, var för oss och samman. För mig hemma är det nu annars ett lite märkligt liv. Att jag går till jobbet i veckorna och Helge är hemma. Vårt liv har gått över i en ny fas.

Frukostbröden med valnötter och aprikoser är uppätna. Teet drucket, och kaffet. Vi har samtalat om vad vi läst, Helge GeorgHenrik von Wright om ”Myten om fremskrittet” och jag  Audun Myskja om energi, helande, känslor. Nu ligger Helge i soffan och andas tungt, tar en förmiddagslur.

Naturen utanför är vilsam i sin färgskala, bara lite mörk grön mossa i det grå. Tankar om tiden som varit, Helges sjukdomar, behandlingar, lidande och livfullhet. Jag tänker på när han till slut blev opererad för sin prostatacancer och efteråt fick goda besked. Bara ett par månader senare, när han satt i bilen, hämtade mig efter jobbet, berättade han att han fått veta att det han känt i halsen visat sig vara cancer. En till cancer. På ett sätt gick det rätt in och samtidigt var det mer än vad som var möjligt att ta in. Besked, tider, sjukhus. Oro, hopp, glädje, väntan.  

Det förflutna lägger sig till ro
Som snön fallt och lagt sig över marken och träden så är det just nu en stund när det förflutna lägger sig som ett täcke över mitt inre och faller till ro. En säregen upplevelse, hjärtat, andningen, ro. Lägger sig tillrätta och finner sin plats. Något av det kämpiga som varit, bearbetas, smälts, omformas, glider in.

En bild dyker upp: Hunden som går några varvrunt,runt  innan den lägger sig ner. Varför? För att finna väderstrecket nord-syd, läste jag någonstans. Så känns det. Riktig vädersträck. Vila.

Sitter och ser ut genom fönstret. Britt, säger jag till mig själv, det är en dikt som beskriver den här förnimmelsen, kommer du på vilken det är? Hm..vänta lite...ja.

Ute i terrängen inte långt från bebyggelsen igger sedan månader en kvarglömd tidning, full av
                    händelser.
Den åldras genom nätter och dagar i regn och sol,
på väg att bli en planta, ett kålhuvud, på väg att förenas 

                     med marken.
Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.
  
Tomas Tranströmer

Ventetid nok en gang…

Nå har det snart gått fire uker siden mitt forrige innlegg. Det har på mange måter vært en utfordrende og urolig tid. Opplevelsen med Kardiologisk avdeling på Rikshospitalet var en prøvelse. Jeg forsøkte å ha tillit til systemet igjen, og forventet at det skulle være en glidende overgang fra ØNH til Kardiologisk avdeling. Jeg måtte konstatere at jeg ikke fikk den undersøkelsen som ble foreskrevet i samtalen jeg hadde på kardiologisk avdeling i fjor sommer.  I tillegg møtte jeg en lege som sa at hun ikke hadde lest journalen, og at hun egentlig arbeidet med andre typer pasienter. På bakgrunn av en alminnelig ultralydundersøkelse ville hun som nevnt bare sette meg opp til en rutinemessig undersøkelse om et halvt år.

Dobbelt sårbarhet
Det var åpenbart ingen kontinuitet og sammenheng i behandlingen, noe jeg opplevde som en kald dusj og en følelse av ikke å bli tatt på alvor. Jeg følte det nesten som å falle ut av systemet, i hvert fall å bli sendt lenger bakover i køen. Min opplevelse var også at hvis du ikke hele tiden er på toppen av din egen prosess, er det fare for at prosessen stopper opp. Det er en slags dobbelt sårbarhet du hele tiden opplever som pasient. Dels sårbarheten som kommer av å være alvorlig syk og dels sårbarheten ved å være avhengig av et behandlingssystem, som åpenbart ikke fungerer og er til å stole på.

Vanskelig å få kontakt
Etter den siste polikliniske undersøkelsen på Kardiologisk avdeling 21. januar, har jeg ventet på beskjed fra Rikshospitalet i form av et journalnotat og en vurdering jeg kan forholde meg til. Etter to ukers ventetid begynte jeg å ringe Kardiologisk avdeling. Det var nesten umulig å komme gjennom, selv i ekspedisjonstiden. Jeg ringte nærmere 30 ganger i løpet av noen få dager, uten å få kontakt. Det vil si; jeg kom fram til ekspedisjonen to ganger, men fikk ikke snakke med ansvarlig lege. Jeg ba om at legen skulle ringe meg tilbake. Det gjorde hun først fredag forrige uke. Legen beklaget undersøkelsen og samtalen vi hadde hatt og ga uttrykk for at hun forsto min opplevelse og reaksjon. Hun beklaget og mente det var en misforståelse at jeg ikke hadde fått kontinuitet i behandlingen, og hun hadde oppsøkt overlegen jeg hadde vært hos i fjor sommer. De to hadde drøftet hendelsen og min situasjon og overlegen skulle sende meg et notat. Det har han ennå ikke gjort. Hun beklaget det også og skulle undersøke hva som hadde skjedd.

Venter fortsatt
Jeg ble naturligvis glad for at legen tok kontakt og for at hun tok selvkritikk. Hun mente det måtte bero på en misforståelse at hun var blitt satt på oppgaven siden hun arbeidet med andre typer lidelser. Da hun ringte kunne jeg opplyse at jeg samme dag hadde postet et brev til overlegen på Kardiologisk avdeling hvor jeg orienterte om min opplevelse, min situasjon, frustrasjon og ønske og forventning om å få svar på når jeg er satt opp til operasjon. I skrivende stund avventer jeg derfor svar fra overlegen.

Uro og utrygghet
Med all denne uro og utrygghet i kroppen har det vært vanskelig å sentrere fullt og helt, sette seg ned og meditere og falle til ro. Med brev og telefonsamtale føler jeg imidlertid at jeg har tatt et grep om situasjonen igjen.

Og jeg venter…