Ett spirituellt väsen
Innan tänkandet
kidnappar min hjärna är jag i kontakt med en större intelligens och kunskap, en
självklar del av en pulserande energi. På natten och tidigt om morgonen är jag
naturligt uppvaknad. Helt av sig självt är jag ett spirituellt väsen fyllt av
kärlek, fred och glädje. Sedan vaknar jag
mer och mer, samtidigt som jag blir själsligt alltmer sömnig. Då behöver jag
bidra själv om jag vill behålla ett uppvaknat tillstånd, meditera, vara
närvarande, fysikt känna min del i Alltet.
Men så faller jag ur. Igen och igen.
Ett sug
Jag fascineras av
skillnaden mellan tillstånden. När jag har fallit ur och åter närmar mig, känns
det som en upplyftande kraft. När jag rör mig mellan ”o-kontakten” med mig
själv och Alltet å ena sidan, och det närvarande” i-kontakt” å den andra sidan,
upplever jag något som jag närmast kan beskriva som ett sug. Jag kan uppleva
det när jag läser dikt. Att gå från att öppna en bok och läsa, till att bli en
del av ett diktunivers, ett kollektivt medvetande som bara finns i det
överskridande, i tomheten mellan orden. Jag kan uppleva
det i naturen. Att gå från att lägga märke till detaljer och betrakta naturen,
till att bli en organisk del av den. Jag kan uppleva
det i inre sinnestillstånd. Att gå från en yttre tankestyrd funktionalitet och
till en inre levande tomhet och klarhet.
Att stiga och att falla
Fascinationen av
skillnaderna ligger i att medvetet uppleva såväl suget ”uppåt” som kraschlandningarna. Det kan vara en brutal upplevelse att falla
från ett personligt behagligt upphöjt mystiskt tillstånd till att se andra
sidor av livet; med olyckor, fattigdom. Eller dimridåer som skingras och naturen ses exploaterad, nersmutsad,
ful. Min upplevelse av verkligheten är alltid min egen konstruktion. Min
ändring i perception kan gå från det ena till det andra, stiga uppåt eller
falla med ett magplask neråt. Men jag kan ofta märka när det sker. Jag är inte
fången i det. Jag kan le åt det mänskliga i det lilla. I det stora.
Vaken eller sovande vaken?
Jag har Tomas Tranströmers
samlade dikter liggande här i huset. Jag läser en dikt emellanåt, slår upp på måfå och läser där min blick
fäster sig. Mina ögon fastnade nu på de sista raderna av en dikt:
Det
liknar dropparna av svart djupsinne
Som
ibland fångas upp av själen,
Som
ger en välgörande stöt. Gå!
Inspiration
att öppna ögonen.
Denna morgon talar orden direkt till mig.
Jag sluter ögonen och tar de till mig, tar orden djupt in i själen. Men det stod visst om inspiration
att öppna ögonen?
Så läser jag dikten från början. Vad är det dikten heter -
Espresso?
Espresso
Det
svarta kaffet på uteserveringen
med
stolar och bord granna som insekter.
Det
är dyrbara uppfångade droppar
fyllda
med samma styrka som Ja och Nej.
Det
bärs fram ur dunkla kaféer
och
ser in i solen utan att blinka.
I
dagsljuset en punkt av välgörande svart
som
snabbt flyter ut i en blek gäst.
Det
liknar dropparna av svart djupsinne
som
ibland fångas upp av själen,
som
ger en välgörande stöt: Gå!
Inspration
att öppna ögonen.
Tar en klunk av mitt goda morgonkaffe. Är
jag nu vaken eller sovande vaken? Den sugande känslan är där. Uppvaknande kan
väl också vara kul? Buddhister skrattar ofta. Dalai Lama har mycket humor.